Old/New Testament

Samuels död

25 Samuel dog och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama.

David och Abigail

David bröt upp och drog ner till öknen Paran. ² I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel och den mannen var mycket rik. Han ägde tretusen får och ettusen getter. Och han höll på med fårklippning i Karmel. ³ Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hon var klok och vacker, han var hård och ond i allt han gjorde. Han var en ättling till Kaleb.

⁴ När nu David var i öknen och fick höra att Nabal klippte sina får, ⁵ sände han i väg tio unga män och sade till dem: "Gå upp till Karmel och bege er till Nabal och hälsa honom i mitt namn ⁶ och säg: Må du leva! Frid vare med dig, frid vare med ditt hus och frid vare med allt vad du har. ⁷ Jag har hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så att dina herdar har vistats hos oss utan att vi har gjort dem något ont och utan att något har kommit bort för dem under hela den tid de har varit i Karmel. ⁸ Fråga dina tjänare, så skall de själva säga dig det. Låt nu mina unga män finna nåd för dina ögon. Vi har ju kommit hit en glädjedag. Ge därför åt dina tjänare och din son David vad du kan ha till hands."

⁹ När Davids män kom dit, talade de i Davids namn allt detta till Nabal. Sedan väntade de. ¹⁰ Men Nabal svarade Davids tjänare: "Vem är David, vem är Isais son? Nu för tiden är det många tjänare som rymmer från sina herrar. ¹¹ Skulle jag ta min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag har slaktat åt mina fårklippare, och ge åt män som jag inte vet varifrån de är?" ¹² Då vände Davids män om och gick sin väg. När de kom tillbaka berättade de allt detta för David. ¹³ Och David sade till sina män: "Spänn alla på er svärdet!" Var och en spände på sig sitt svärd och David spände på sig sitt. Omkring fyrahundra man följde med David dit upp, men tvåhundra stannade vid trossen.

¹⁴ En av tjänarna berättade för Nabals hustru Abigail: "Se, David har sänt hit budbärare från öknen och låtit hälsa vår herre, men han snäste av dem. ¹⁵ Men dessa män har varit till stor nytta för oss. Vi har aldrig lidit någon orätt och aldrig har något kommit bort för oss under hela den tid vi drog omkring med dem, medan vi var där ute på marken. ¹⁶ De var en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi vistades hos dem, medan vi vaktade hjorden. ¹⁷ Tänk nu efter och se vad du kan göra, för olycka hotar vår herre och hela hans hus. Han är ju en ond man, så ingen kan säga något till honom."

¹⁸ Då skyndade sig Abigail och tog tvåhundra bröd, två vinläglar, fem tillredda får, fem sea rostade ax, etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade detta på åsnor. ¹⁹ Hon sade till sina tjänare: "Gå framför mig, så kommer jag efter er." Men hon berättade ingenting för sin man. ²⁰ När hon nu red på sin åsna och kom ner i en bergsravin, se, då kom David och hans män ner mot henne, så att hon mötte dem. ²¹ Men David hade sagt: "Förgäves har jag skyddat allt vad den mannen har i öknen och ingenting av allt han äger har kommit bort. Men han har lönat gott med ont. ²² Må Gud straffa Davids fiender både nu och senare: Jag skall inte låta någon av mankön av alla dem som tillhör honom leva kvar till i morgon."

²³ När Abigail fick se David, steg hon genast ner från åsnan och föll ner på sitt ansikte inför David och bugade sig mot marken. ²⁴ Hon föll ner för hans fötter och sade: "På mig, min herre, må denna missgärning vila. Men låt din tjänarinna få tala till dig och lyssna på din tjänarinnas ord. ²⁵ Herre, bry dig inte om Nabal, denne onde man, för vad hans namn betyder, det är han. Nabal heter han, och dårskap^[a] är han full av. Men jag, din tjänarinna, har inte sett de män som du, min herre, sände.

²⁶ Och nu, min herre, så sant Herren lever, och så sant du själv lever, Herren har hindrat dig från att ådra dig blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand. Må det nu gå dina fiender och dem som söker min herres olycka så som det må gå Nabal. ²⁷ Låt nu denna gåva som din tjänarinna har tagit med till min herre, ges åt de män som följer min herre. ²⁸ Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty Herren skall förvisso åt min herre bygga ett hus som kommer att bestå, eftersom min herre för Herrens krig, och man skall inte finna något ont hos dig under hela ditt liv. ²⁹ Om någon står upp för att förfölja dig och vill döda dig, skall min herres liv vara bundet med livets band hos Herren, din Gud. Men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och slunga bort. ³⁰ När Herren gör med min herre allt det goda som han har sagt om dig och gör dig till furste över Israel, ³¹ skall detta inte vara en stötesten för dig eller ge min herre samvetskval att du har utgjutit blod utan orsak och att min herre själv har skaffat sig rätt. När Herren handlar väl med min herre, tänk då på din tjänarinna."

³² Då sade David till Abigail: "Välsignad vare Herren, Israels Gud, som i dag har sänt dig för att möta mig! ³³ Välsignat vare ditt förstånd och välsignad vare du själv som i dag har hindrat mig från att ådra mig blodskuld och skaffa mig rätt med egen hand! ³⁴ Men så sant Herren, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att göra dig något ont: Om du inte hade skyndat dig att komma mot mig, skulle i gryningen ingen av mankön ha funnits kvar av Nabals hus." ³⁵ Därmed tog David emot vad hon hade fört med sig till honom och han sade till henne: "Gå hem i frid! Se, jag har lyssnat till dina ord och jag gör som du vill."

³⁶ När Abigail kom hem till Nabal, höll han i sitt hus en festmåltid som en kunglig bankett. Nabals hjärta var glatt och han var mycket drucken. Därför sade hon ingenting alls till honom förrän på morgonen, när det blev ljust. ³⁷ Men när Nabal på morgonen hade nyktrat till, berättade hans hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta som dött i honom och han blev som sten. ³⁸ Omkring tio dagar senare slog Herren Nabal så att han dog.

³⁹ När David fick höra att Nabal var död, sade han: "Välsignad vare Herren, som på Nabal har hämnats den vanära han drog över mig och som har bevarat sin tjänare från att göra något ont. Herren har låtit Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!" Och David sände bud till Abigail och lät säga att han önskade få henne till hustru. ⁴⁰ När Davids tjänare kom till Abigail i Karmel, sade de till henne: "David har sänt oss till dig för att få dig till hustru." ⁴¹ Då reste hon sig och föll ner till marken på sitt ansikte och sade: "Se, här är din tjänarinna. Låt mig tjäna med att tvätta fötterna på min herres tjänare." ⁴² Därefter reste hon sig snabbt och satt upp på åsnan. Så gjorde också de fem unga flickor som gick med henne. Hon följde med dem som David hade sänt och hon blev hans hustru.

⁴³ David hade också tagit Ahinoam från Jisreel till hustru, så dessa båda blev hans hustrur. ⁴⁴ Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Lais son, från Gallim.

David skonar på nytt Sauls liv

26 Sifiterna kom till Saul i Gibea och sade: "David håller sig nu gömd på Hakilahöjden mitt emot ödemarken." ² Då bröt Saul upp och drog ner till öknen Sif med tretusen utvalda män ur Israel för att söka efter David där i öknen. ³ Saul slog läger på Hakilahöjden som ligger vid vägen mitt emot ödemarken. När David, som uppehöll sig i öknen, märkte att Saul hade kommit efter honom in i öknen, ⁴ sände han ut spejare och förvissade sig om att Saul hade kommit. ⁵ Då bröt David upp och gav sig i väg till det ställe där Saul hade slagit läger. David såg platsen där Saul och hans överbefälhavare Abner, Ners son, hade lagt sig. Saul låg nämligen i vagnborgen och folket hade slagit läger runt omkring honom.

⁶ David sade till hetiten Ahimelek och till Abisaj, Serujas son, Joabs bror: "Vem vill gå med mig ner till Saul i lägret?" Abisaj svarade: "Jag går med dig ner." ⁷ David och Abisaj kom till folket om natten och såg Saul ligga och sova i vagnborgen med sitt spjut nerstött i marken invid sitt huvud. Abner och folket låg runt omkring honom. ⁸ Då sade Abisaj till David: "Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand. Låt mig nu spetsa fast honom i marken med spjutet. En enda stöt räcker, jag skall inte behöva ge honom mer än den." ⁹ Men David svarade Abisaj: "Du får inte döda honom. Vem kan ostraffad räcka ut sin hand mot Herrens smorde? ¹⁰ David sade vidare: "Så sant Herren lever: Herren skall själv slå honom, antingen när hans dag kommer och han dör, eller han drar ut i krig och blir dödad. ¹¹ Men Herren förbjude att jag skulle räcka ut handen mot Herrens smorde. Men tag nu spjutet som står vid hans huvud och krukan med vatten och låt oss gå vår väg." ¹² Så tog David spjutet och krukan med vatten, som stod vid Sauls huvud, och sedan gick de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller vaknade, utan alla sov, ty Herren hade låtit en tung sömn falla över dem.

¹³ När David hade kommit över på andra sidan, ställde han sig på toppen av berget, långt därifrån, med ett stort avstånd mellan dem. ¹⁴ David ropade till folket och till Abner, Ners son: "Vill du inte svara, Abner?" Abner svarade: "Vem är du som ropar till konungen?" ¹⁵ David sade: "Du är ju en man som inte har sin like i Israel. Varför har du då inte vakat över din herre, konungen? En av folket har ju kommit för att förgöra konungen, din herre. ¹⁶ Det du har gjort är inte bra. Så sant Herren lever, ni förtjänar att dö, därför att ni inte har vakat över er herre, Herrens smorde. Se nu efter: Var är konungens spjut och krukan med vatten, som stod vid hans huvud?"

¹⁷ Då kände Saul igen Davids röst och sade: "Är det inte din röst, min son David?" David svarade: "Jo, det är min röst, min herre och konung." ¹⁸ Och han fortsatte: "Varför förföljer min herre sin tjänare så? Vad har jag då gjort och vad ont kan du finna hos mig? ¹⁹ Må nu min herre och konung höra sin tjänares ord: Om det är Herren som har eggat upp dig mot mig, så låt honom få känna doften av en offergåva. Men om det är människor, så må de vara förbannade inför Herren, för de har nu drivit bort mig, så att jag inte får uppehålla mig i Herrens arvedel. De säger: Gå bort och tjäna andra gudar! ²⁰ Låt nu inte mitt blod falla på jorden fjärran från Herrens ansikte! Israels kung har ju dragit ut för att leta efter en enda liten loppa, som när man jagar rapphöns i bergen." ²¹ Då sade Saul: "Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David, för jag vill inte mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrbart i dina ögon. Se, jag har handlat dåraktigt och grovt misstagit mig."

²² David svarade: "Här är konungens spjut. Låt nu en av dina män komma över hit och hämta det. ²³ Herren skall löna var och en efter hans rättfärdighet och trofasthet. Herren gav dig i dag i min hand, men jag ville inte räcka ut handen mot Herrens smorde. ²⁴ Liksom ditt liv i dag har varit dyrbart i mina ögon, så må också mitt liv vara dyrbart i Herrens ögon, så att han räddar mig ur all nöd." ²⁵ "Välsignad vare du, min son David!" sade Saul till David. "Vad du företar dig skall du också kunna utföra." Därefter gick David sin väg och Saul vände tillbaka hem igen.

³² Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket.

³³ Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. ³⁴ Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.

Inför Människosonens återkomst

³⁵ Spänn bältet om livet^[a] och håll lamporna brinnande. ³⁶ Var lika tjänare som väntar sin herre hem från bröllopsfesten och som genast är redo att öppna för honom, när han kommer och knackar på. ³⁷ Saliga är de tjänare som Herren^[b] finner vakande när han kommer. Amen säger jag er: Han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem. ³⁸ Kommer han under andra eller tredje nattväkten, saliga är de om han finner dem vakande. ³⁹ Men det förstår ni ju att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han inte låta honom bryta sig in i sitt hus. ⁴⁰ Var också ni beredda, ty i en stund då ni inte väntar det, kommer Människosonen."

⁴¹ Petrus frågade: "Herre, talar du i den här liknelsen om oss eller gäller den alla?" ⁴² Herren sade: "Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid? ⁴³ Det är den tjänare som hans herre finner göra så, när han kommer. Salig är den tjänaren. ⁴⁴ Jag säger er sanningen: Han skall sätta honom över allt han äger. ⁴⁵ Men om tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre kommer inte så snart, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka sig redlöst berusad, ⁴⁶ då skall den tjänarens herre komma en dag han inte väntar det och i en stund han inte anar det, och han skall hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland de trolösa. ⁴⁷ Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. ⁴⁸ Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas^[c] så mycket mer.

Inte fred utan splittring

⁴⁹ Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd. ⁵⁰ Men jag har ett dop som jag måste genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat. ⁵¹ Menar ni att jag har kommit med fred till jorden? Nej, säger jag er, inte fred utan splittring. ⁵² Ty härefter kommer fem i en och samma familj att vara splittrade, tre mot två och två mot tre, ⁵³ far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor."

Tidens tecken

⁵⁴ Till folket sade han också: "När ni ser ett moln stiga upp i väster, säger ni genast att det blir regn, och så blir det regn. ⁵⁵ Och när det blåser sydlig vind, säger ni att det blir hett, och det blir så. ⁵⁶ Ni hycklare, jordens och himlens utseende förstår ni att tyda. Varför kan ni då inte tyda den här tiden? ⁵⁷ Varför avgör ni inte själva vad som är rätt? ⁵⁸ När du är på väg till domaren tillsammans med din motpart, så gör under vägen vad du kan för att förlikas med honom, så att han inte drar dig inför domaren, och domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och rättstjänaren kastar dig i fängelse. ⁵⁹ Jag säger dig: Du skall inte slippa ut, förrän du har betalat till sista öret."^[d]