Old/New Testament

Leviten och hans bihustru

19 På den tid då det ännu inte fanns någon kung i Israel, bodde en levitisk man längst upp i Efraims bergsbygd. Han tog till bihustru en kvinna från Betlehem i Juda. ² Men hon var otrogen mot honom och gick ifrån honom till sin fars hus i Betlehem i Juda. Där stannade hon i fyra månader. ³ Då begav sig hennes man i väg efter henne för att med vänliga ord föra henne tillbaka. Han hade med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde in honom i sin fars hus, och när kvinnans far fick se honom, tog han emot honom med glädje. ⁴ Hans svärfar, kvinnans far, höll honom kvar, och han stannade hos honom i tre dagar. De åt och drack och han övernattade där. ⁵ När de på fjärde dagen steg upp tidigt på morgonen och han gjorde sig beredd att resa, sade kvinnans far till sin svärson: "Stärk dig med litet bröd. Sedan kan ni resa." ⁶ Då satte sig båda ner och åt och drack tillsammans. Därefter sade kvinnans far till mannen: "Stanna gärna här över natten och låt ditt hjärta vara glatt." ⁷ När mannen ändå gjorde sig klar att resa, bad hans svärfar honom så enträget att han stannade där ännu en natt. ⁸ Den femte dagen steg han åter upp tidigt på morgonen för att resa. Då sade kvinnans far: "Stärk dig först och vänta till i eftermiddag." Därefter åt de båda tillsammans. ⁹ När sedan mannen gjorde sig klar att resa med sin bihustru och sin tjänare, sade hans svärfar, kvinnans far, till honom: "Se, det är snart kväll. Stanna kvar över natten, dagen är ju snart slut. Ja, stanna över natten och låt ditt hjärta vara glatt. Sedan kan ni tidigt i morgon ge er av, så att du får komma hem."

¹⁰ Men mannen ville inte stanna över natten, utan steg upp och reste sin väg och kom fram till platsen mitt emot Jebus, det vill säga Jerusalem. Han hade med sig ett par sadlade åsnor. Hans bihustru följde också med honom. ¹¹ När de var vid Jebus och dagen nästan var slut, sade tjänaren till sin herre: "Kom, låt oss ta in i denna jebusitstad och stanna här över natten." ¹² Men hans herre svarade honom: "Vi skall inte ta in i en främmande stad där det inte bor några israeliter. Vi fortsätter till Gibea." ¹³ Han sade vidare till sin tjänare: "Kom, låt oss försöka hinna fram till Gibea eller Rama och övernatta på en av de platserna." ¹⁴ De fortsatte därför, och när solen gick ner var de nära Gibea, som hör till Benjamin. ¹⁵ De tog av från vägen och gick in i Gibea för att stanna där över natten. När han kommit in dit, satte han sig på den öppna platsen i staden, men ingen ville ta emot dem i sitt hus över natten.

¹⁶ Men se, på aftonen kom en gammal man från sitt arbete på fältet. Han var från Efraims bergsbygd och bodde som främling i Gibea. Folket på orten var nämligen benjaminiter. ¹⁷ När han fick syn på den vägfarande mannen på den öppna platsen i staden, sade han: "Vart skall du resa, och varifrån kommer du?" ¹⁸ Han svarade honom: "Vi är på genomresa från Betlehem i Juda till Efraims bergsbygd som ligger långt upp. Jag är därifrån, och jag har gjort en resa till Betlehem i Juda och är nu på väg till Herrens hus, men ingen här vill ta emot mig i sitt hus. ¹⁹ Jag har både halm och foder åt våra åsnor, och både bröd och vin åt mig och åt din tjänarinna och åt den unge man som följer med din tjänare. Vi saknar ingenting."

²⁰ Då sade den gamle mannen: "Frid vare med dig! Låt mig sörja för allt som saknas dig. Men här på den öppna platsen skall du inte stanna över natten." ²¹ Så förde han honom in i sitt hus och gav åsnorna foder. Och när de hade tvättat sina fötter, åt de och drack.

Gibeas synd

²² Medan de gjorde sig glada, se, då omringades plötsligt huset av männen i staden, onda män. De bultade på dörren och sade till den gamle mannen som ägde huset: "För ut mannen som har kommit till ditt hus, så att vi får känna honom."^{[a] 23} Då gick mannen som ägde huset ut till dem och sade: "Nej, mina bröder, gör inte så illa! Eftersom den här mannen kommit in i mitt hus, får ni inte göra en sådan galenskap. ²⁴ Se, här är min dotter som är jungfru och mannens bihustru. Dem vill jag föra ut till er, så kan ni våldta dem och göra med dem vad ni finner för gott. Men gör inte en sådan galenskap mot denne man." ²⁵ Men männen ville inte höra på honom. Då grep mannen sin bihustru och tvingade ut henne till dem. Och de kände henne och hanterade henne skändligt hela natten ända till morgonen. Först när det började ljusna släppte de henne.

²⁶ I gryningen kom kvinnan och föll ihop vid ingången till mannens hus, där hennes herre var. Där blev hon liggande till dess det blev ljust. ²⁷ När hennes herre steg upp på morgonen och öppnade dörren till huset och gick ut för att fortsätta sin resa, fick han se sin bihustru ligga hopsjunken vid ingången till huset med händerna på tröskeln. ²⁸ Han sade till henne: "Stig upp, vi skall gå." Men hon svarade inte. Då lyfte han upp henne på åsnan. Sedan gjorde sig mannen i ordning och gav sig av hemåt.

²⁹ När han kom hem, fattade han en kniv och tog sin bihustru och skar henne i tolv stycken, efter benen i hennes kropp, och sände omkring styckena över hela Israels land. ³⁰ Och var och en som såg detta sade: "Något sådant har inte hänt eller setts alltifrån den dag då Israels barn drog upp ur Egyptens land ända till denna dag. Tag detta till er, rådslå och säg er mening!"

Israels krig mot Benjamin

20 Då drog alla Israels barn ut, från Dan till Beer-Sheba,^[b] och även från Gileads land. De samlades som en man inför Herren i Mispa. ² De ledande bland allt folket, alla Israels stammar, trädde fram i Guds församling: 400 000 man till fots, beväpnade med svärd.

³ Men Benjamins barn fick höra att de övriga israeliterna hade dragit upp till Mispa. Och Israels barn sade: "Tala om hur detta illdåd har gått till." ⁴ Då sade leviten, den mördade kvinnans man: "Jag och min bihustru kom till Gibea i Benjamin för att stanna där över natten. ⁵ Då blev jag angripen av Gibeas män. De omringade huset om natten för att komma åt mig. Mig tänkte de döda, och min bihustru skändade de så att hon dog. ⁶ Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena över hela området för Israels arvedel, eftersom de hade gjort en sådan skamlighet och galenskap i Israel. ⁷ Och nu, alla ni Israels barn, lägg här fram era råd och förslag."

⁸ Då stod allt folket upp som en man och sade: "Ingen av oss skall bege sig hem till sitt tält eller vända om till sitt hus. ⁹ Detta är vad vi skall göra med Gibea: Lotten får avgöra hur vi skall anfalla. ¹⁰ På varje hundratal i alla Israels stammar skall vi ta ut tio män och på varje tusental hundra och på varje tiotusental tusen, för att de skall skaffa matförråd åt allt manskap. När de sedan kommer till Gibea i Benjamin kan de göra med staden vad den förtjänar, för den galenskap den har gjort i Israel." ¹¹ Och alla män i Israel samlades vid staden förenade som en man.

¹² Och Israels stammar sände män till alla Benjamins stammar och lät säga: "Vad är det för illdåd som har begåtts bland er! ¹³ Lämna nu ut de onda män som bor i Gibea, så att vi får döda dem och avlägsna det onda från Israel." Men benjaminiterna ville inte lyssna till sina bröder, israeliterna. ¹⁴ I stället samlades Benjamins barn från sina städer till Gibea för att dra ut till strid mot Israels barn. ¹⁵ På den dagen mönstrade Benjamins barn från städerna 26 000 man, beväpnade med svärd, förutom de 700 utvalda män som bodde i Gibea. ¹⁶ Bland allt detta folk fanns 700 utvalda män som var vänsterhänta. Alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret utan att missa. ¹⁷ Och Israels män, Benjamin frånräknad, mönstrade 400 000 man, beväpnade med svärd. Alla var krigsmän.

¹⁸ Israels barn bröt upp och drog i väg till Betel och frågade Gud: "Vem bland oss skall först dra ut i striden mot Benjamins barn?" Herren svarade: "Juda skall dra ut först."

¹⁹ Och Israels barn bröt upp följande morgon och slog läger framför Gibea. ²⁰ Israels män drog ut till strid mot Benjamin och gick i ställning mot dem vid Gibea. ²¹ Men Benjamins barn drog ut från Gibea och dödade på den dagen 22 000 man av Israel. ²² Folket, Israels män, fattade nytt mod och gick åter i ställning på samma plats som de hade intagit ställning första dagen. ²³ Och Israels barn gick upp och grät inför Herrens ansikte ända till kvällen. De frågade Herren: "Skall jag än en gång gå ut och strida mot min bror Benjamin?" Herren svarade: "Drag ut mot honom."

²⁴ När Israel dagen därefter ryckte fram mot Benjamins barn, ²⁵ drog också Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn och dödade ytterligare 18 000 man, alla beväpnade med svärd. ²⁶ Då drog alla Israels barn, allt folket, upp till Betel och grät. De stannade där inför Herrens ansikte och fastade den dagen ända till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte. ²⁷ Israels barn frågade Herren - ty Guds förbundsark stod på den tiden där, ²⁸ och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren - de sade: "Skall jag än en gång gå i strid mot min bror Benjamin, eller skall jag avstå?" Herren svarade: "Drag upp, ty i morgon skall jag ge honom i din hand."

²⁹ Israel lade då sina män i bakhåll runt omkring Gibea. ³⁰ Därefter drog Israel upp mot Benjamins barn på tredje dagen och gick i ställning mot Gibea liksom de förra gångerna. ³¹ Benjamins barn drog ut mot folket och lockades långt bort från staden. Liksom förut slog de i början ihjäl några av folket på vägarna, både på den väg som går upp till Betel och på den som går till Gibea över fältet, ett trettiotal av Israels män. ³² Då tänkte Benjamins barn: "De är slagna av oss, nu liksom förut." Men Israels män hade sagt: "Vi flyr och lockar dem på så sätt långt bort från staden, ut på vägarna." ³³ Alla Israels män hade brutit upp från sina platser och hade gått i ställning vid Baal-Tamar, medan de israeliter som låg i bakhåll ryckte fram från sin plats vid Maare-Geba. ³⁴ Så kom 10 000 man, utvalda ur hela Israel, fram emot Gibea, och striden blev hård, och benjaminiterna förstod inte att olyckan var nära för dem.

³⁵ Herren slog Benjamin inför Israel, så att Israels barn den dagen nergjorde av Benjamin 25 100 man, alla beväpnade med svärd.

³⁶ Nu såg Benjamins barn att de var slagna. Men Israels män drog sig tillbaka från Benjamin, eftersom de förlitade sig på bakhållet som de hade lagt mot Gibea. ³⁷ Då skyndade sig de som låg i bakhåll att falla in i Gibea. De ryckte fram och slog alla invånarna i staden med svärd. ³⁸ Men Israels män hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle låta tjock rök stiga upp från staden. ³⁹ Då Israels män vände ryggen till striden, slog Benjamin i början ihjäl omkring trettio av Israels män och tänkte: "Sannerligen, de är slagna av oss liksom i den förra striden".

⁴⁰ När den tjocka röken började stiga upp från staden som en pelare, vände benjaminiterna sig om. Och se, hela staden stod i lågor som slog upp mot himlen. ⁴¹ Israels män vände nu om och Benjamins män greps av panik, för nu såg de att olyckan var nära. ⁴² De vände om och flydde för Israels män åt öknen till, men striden hann upp dem. Och de som kom ut från städerna nergjorde dem som hamnat mitt emellan. ⁴³ De omringade benjaminiterna, satte efter dem och trampade ner dem när de måste vila, ända fram mot Gibea på dess östra sida. ⁴⁴ Så föll av Benjamin 18 000 man, alla tappert folk. ⁴⁵ Andra vände om och flydde mot öknen till Rimmons klippa. Israels män gjorde en efterskörd bland dem på vägarna, 5 000 man, och förföljde dem ända till Gideom och slog av dem 2 000 man. ⁴⁶ Alltså utgjorde de benjaminiter som den dagen föll tillsammans 25 000 man beväpnade med svärd. Alla dessa var tappra män. ⁴⁷ Men 600 man vände om och flydde mot öknen, till Rimmons klippa, och de stannade på Rimmons klippa i fyra månader. ⁴⁸ Men Israels män vände tillbaka till Benjamins barn och slog dem med svärd, alla i staden, boskapen, ja, allt vad de träffade på. Dessutom satte de eld på alla städer som fanns där.

Hustrur åt Benjamins barn

21 Israels män hade avlagt en ed i Mispa och sagt: "Ingen av oss skall ge sin dotter till hustru åt någon benjaminit." ² Då nu folket kom till Betel, stannade de där till kvällen inför Guds ansikte. De brast ut i bitter gråt ³ och sade: "O, Herre, Israels Gud, varför har detta skett i Israel, att det i dag saknas en stam i Israel?"

⁴ Följande dag steg folket upp tidigt och byggde där ett altare och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. ⁵ Israels barn sade: "Finns det någon bland Israels alla stammar som inte kom upp med församlingen inför Herren?" Man hade nämligen svurit en dyr ed att den som inte kom upp inför Herren i Mispa skulle straffas med döden.

⁶ Israel kände medlidande med sin bror Benjamin och sade: "I dag har en hel stam blivit borthuggen från Israel. ⁷ Vad skall vi göra för dem som finns kvar, så att de kan få hustrur? Själva har vi ju svurit vid Herren att inte ge dem någon av våra döttrar till hustru." ⁸ Så de frågade: "Var det någon av Israels stammar som inte kom upp till Herren i Mispa?" Det visade sig att ingen från Jabesh i Gilead hade kommit till lägret, till församlingen. ⁹ Ty när folket mönstrades, visade det sig att ingen av invånarna i Jabesh i Gilead var där.

¹⁰ Då sände menigheten dit 12 000 av de tappraste männen med denna befallning: "Gå och slå invånarna i Jabesh i Gilead med svärd, även kvinnor och barn. ¹¹ Ja, detta skall ni göra: Alla män liksom alla kvinnor som legat med någon man skall ni ge till spillo." ¹² Bland invånarna i Jabesh i Gilead fann de 400 unga kvinnor, som var jungfrur och som inte hade legat med någon man. Dessa förde de till lägret i Silo i Kanaans land.

¹³ Sedan sände hela församlingen ett budskap om fred till benjaminiterna som befann sig på Rimmons klippa. ¹⁴ Så vände Benjamin tillbaka och man gav dem till hustrur de kvinnor från Jabesh i Gilead som man hade låtit leva. Men de var inte tillräckligt många för dem.

¹⁵ Folket kände medlidande med Benjamin eftersom Herren hade gjort en rämna bland Israels stammar. ¹⁶ De äldste i församlingen sade: "Vad skall vi göra för dem som är kvar, så att de kan få hustrur? Alla kvinnor är ju utrotade ur Benjamin." ¹⁷ De sade: "De som överlevt av Benjamin måste få sin besittning, så att inte en stam blir utplånad ur Israel. ¹⁸ Själva kan vi inte ge dem våra döttrar till hustrur, för Israels barn har svurit och sagt: Förbannad är den som ger en hustru åt Benjamin."

¹⁹ Men så sade de: "En Herrens högtid brukar firas varje år i Silo som ligger norr om Betel, öster om vägen som går från Betel upp till Sikem och söder om Lebona." ²⁰ De uppmanade Benjamins barn: "Gå dit och lägg er i bakhåll i vingårdarna. ²¹ När ni får se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina danser, skall ni komma fram ur vingårdarna, och var och en skall föra bort åt sig en hustru bland Silos döttrar. Sedan skall ni bege er hem till Benjamins land. ²² Om sedan deras fäder eller bröder kommer till oss och klagar, skall vi säga: Unna oss dem, för ingen av oss har tagit sig någon hustru i kriget. Ni har ju inte själva gett era döttrar till dem, för i så fall hade ni dragit över er skuld."

²³ Benjamins barn gjorde så. Var och en tog sig en hustru bland de dansande kvinnor som de förde bort. Sedan vände de tillbaka till sin arvedel och byggde åter upp städerna och bosatte sig i dem. ²⁴ Samtidigt begav sig Israels barn därifrån, var och en till sin stam och sin släkt. De drog bort därifrån, var och en till sin arvedel.

²⁵ På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

³¹ Vad skall jag då likna människorna i detta släkte vid? Vad liknar de? ³² De liknar barn som sitter på torget och ropar till varandra: Vi har spelat flöjt för er, och ni har inte dansat. Vi har sjungit sorgesånger, och ni har inte gråtit. ³³ Johannes Döparen kom, och han äter inte bröd och dricker inte vin, och ni säger: Han har en ond ande. ³⁴ Människosonen kom, och han äter och dricker, och ni säger: Se, vilken frossare och drinkare, en vän till publikaner och syndare! ³⁵ Så har Visheten fått rätt av alla sina barn."

Synderskan som smorde Jesu fötter

³⁶ En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, och han gick till honom och lade sig till bords. ³⁷ Nu fanns i staden en kvinna som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus, kom hon dit med en alabasterflaska med olja ³⁸ och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Med sina tårar började hon väta hans fötter och torkade dem med sitt hår. Och hon kysste hans fötter och smorde dem med oljan. ³⁹ Farisén som hade inbjudit honom såg det och tänkte: "Om den mannen vore en profet skulle han känna till vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska."

⁴⁰ Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig."

Simon svarade: "Mästare, säg det." - ⁴¹ "Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. ⁴² Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?" ⁴³ Simon svarade: "Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro." Jesus sade: "Du har rätt." ⁴⁴ Sedan vände han sig mot kvinnan och sade till Simon: "Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. ⁴⁵ Du gav mig inte någon hälsningskyss, men sedan jag kom in har hon inte upphört att kyssa mina fötter. ⁴⁶ Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. ⁴⁷ Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet." ⁴⁸ Sedan sade han till henne: "Dina synder är förlåtna." ⁴⁹ Då började de andra bordsgästerna fråga sig: "Vem är den här mannen, som till och med förlåter synder?" ⁵⁰ Men Jesus sade till kvinnan: "Din tro har frälst dig. Gå i frid."