Old/New Testament

Mose får makt att göra under

4 Mose svarade: "Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mina ord utan säger: Herren har inte uppenbarat sig för dig?" ² Då sade Herren till honom: "Vad är det du har i handen?" ³ Han svarade: "En stav." Han sade: "Kasta den på marken!" När han då kastade den på marken förvandlades den till en orm, och Mose flydde för den. ⁴ Men Herren sade till Mose: "Räck ut handen och tag den i stjärten." Då räckte han ut handen och grep ormen, och den förvandlades åter till en stav i hans hand. ⁵ Herren sade: "Genom detta skall de tro att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig."

⁶ Herren sade ytterligare till honom: "Stick in handen i barmen!" Han gjorde så, och när han drog ut handen, se, då var den vit som snö av spetälska. ⁷ Sedan sade Gud: "Stick tillbaka handen i barmen!" Mose gjorde så, och när han drog ut den igen, se, då var den på nytt som hans övriga kropp. ⁸ Och Herren sade: "Om de inte tror dig eller ger akt på det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet. ⁹ Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, tag då av Nilens vatten och häll ut det på torra marken. Vattnet som du tagit ur floden skall då förvandlas till blod på torra marken."

¹⁰ Då sade Mose till Herren: "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga." ¹¹ Herren sade till honom: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? ¹² Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga." ¹³ Men Mose sade: "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill." ¹⁴ Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: "Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och se, han är på väg för att möta dig, och när han får se dig skall han känna glädje i sitt hjärta. ¹⁵ Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag skall vara med din mun och hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. ¹⁶ Han skall tala i ditt ställe till folket. Han skall vara som en mun för dig, och du skall vara som Gud för honom. ¹⁷ Du skall ta den här staven i handen, och med den skall du göra dina tecken."

Mose återvänder till Egypten

¹⁸ Mose återvände till sin svärfar Jetro och sade till honom: "Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten för att se om de lever än." Jetro sade till Mose: "Gå i frid!" ¹⁹ Och när Mose var i Midjan sade Herren till honom: "Vänd åter till Egypten, ty alla de män som stod efter ditt liv är döda." ²⁰ Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och vände tillbaka till Egyptens land. Och Mose tog Guds stav i handen.

²¹ Herren sade till Mose: "När du vänder åter till Egypten, se då till att du inför farao gör alla de under som jag har givit dig makt att utföra. Men jag skall göra honom hård till sinnes så att han inte släpper folket. ²² Du skall säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, ²³ och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig. Men du har inte velat släppa honom. Se, därför skall jag döda din förstfödde son."

²⁴ Under resan hände det på ett viloställe att Herren kom emot Mose och ville döda honom. ²⁵ Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, vidrörde Moses fötter med den och sade: "Du är en blodsbrudgum för mig." ²⁶ Och Herren lät honom vara. Det var med tanke på omskärelsen som hon sade "blodsbrudgum".

²⁷ Och Herren sade till Aron: "Gå och möt Mose ute i öknen!" Han gav sig i väg och mötte Mose på Guds berg, och han kysste honom. ²⁸ Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade talat när han sände honom, och om alla de tecken som han hade befallt honom att göra. ²⁹ Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste av Israels barn. ³⁰ Och Aron talade om allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon. ³¹ Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.

Mose och Aron inför farao

5 Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!" ² Men farao svarade: "Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel." ³ Då sade de: "Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss därför få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren, vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd." ⁴ Men kungen i Egypten sade till dem: "Mose och Aron, varför drar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!" ⁵ Farao sade vidare: "Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni få dem att upphöra med sina dagsverken."

⁶ Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets tillsyningsmän: ⁷ "Ni skall inte som hittills ge dem halm till teglet utan låt dem själva gå och skaffa sig halm. ⁸ Men samma antal tegel som de har gjort förut skall ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata och därför ropar de och säger: Låt oss gå och offra åt vår Gud! ⁹ Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de får något att göra och inte lyssnar på lögner." ¹⁰ Då gick slavdrivarna och tillsyningsmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. ¹¹ Gå själva och skaffa er halm, där ni kan finna den. Men något avdrag i ert arbete kommer inte att göras."

¹² Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda det som halm. ¹³ Slavdrivarna drev på dem och sade: "Gör ert arbete färdigt, den bestämda kvoten för varje dag, precis som när man gav er halm!" ¹⁴ Och israeliternas tillsyningsmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick ta emot hugg och slag och man sade till dem: "Varför har ni inte som tidigare tillverkat det bestämda antalet tegel, varken i går eller i dag?" ¹⁵ Då kom israeliternas tillsyningsmän och ropade till farao: "Varför gör du så mot dina tjänare? ¹⁶ Ingen halm ger man dina tjänare, och ändå säger man åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får ta emot hugg och slag, fast skulden ligger hos ditt eget folk." ¹⁷ Men han svarade: "Ni är lata, ja, lata är ni. Det är därför som ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! ¹⁸ Nej, gå nu och arbeta! Någon halm skall ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna."

¹⁹ Israeliternas tillsyningsmän märkte att det var illa ställt för dem, eftersom man hade sagt att folket inte skulle få något avdrag i det antal tegel de skulle lämna för varje dag. ²⁰ När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. ²¹ Och de sade till dem: "Måtte Herren se vad ni har gjort och döma er, därför att ni kommit farao och hans tjänare att avsky oss och har satt svärd i deras hand, så att de kan döda oss." ²² Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: "Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig? ²³ Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han ju handlat illa mot dem, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk."

Guds löfte om befrielse

6 Men Herren sade till Mose: "Nu skall du få se vad jag skall göra med farao, ty genom min starka hand skall han tvingas släppa dem, och genom min starka hand skall han tvingas driva dem ut ur sitt land."

² Och Gud sade till Mose: "Jag är Herren. ³ För Abraham, Isak och Jakob visade jag mig som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn Herren^[a] gjorde jag mig inte känd för dem. ⁴ Jag upprättade också ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, det land där de bodde som främlingar. ⁵ Också jag har hört Israels barns bittra klagan över att egyptierna håller dem i slaveri, och jag har kommit ihåg mitt förbund. ⁶ Säg därför till Israels barn: Jag är Herren. Jag skall föra er ut från tvångsarbetet hos egyptierna och rädda er från slaveriet under dem och jag skall återlösa er med uträckt arm och genom stora straffdomar. ⁷ Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni skall få erfara att jag är Herren, er Gud, han som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. ⁸ Och jag skall föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Abraham, Isak och Jakob. Jag skall ge er det till arvedel. Jag är Herren." ⁹ Allt detta talade Mose till Israels barn, men de hörde inte på honom på grund av sin otålighet och det hårda arbetet.

¹⁰ Därefter sade Herren till Mose: ¹¹ "Gå och säg till farao, kungen i Egypten, att han släpper Israels barn ut ur sitt land." ¹² Men Mose talade inför Herren och sade: "Israels barn hör ju inte på mig. Hur skulle då farao vilja lyssna på mig, jag som har oomskurna läppar?" ¹³ Men Herren talade till Mose och Aron och befallde dem att säga till Israels barn och till farao, kungen i Egypten, att Israels barn skulle föras ut ur Egyptens land.

Moses och Arons släkttavla

¹⁴ Detta var huvudmännen för deras familjer:

Söner till Ruben, Israels förstfödde, var Hanok och Pallu, Hesron och Karmi. Dessa var Rubens släkter.

¹⁵ Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. Dessa var Simeons släkter.

¹⁶ Och detta är namnen på Levis söner enligt deras födelseordning: Gerson, Kehat och Merari. Levi blev 137 år.

¹⁷ Gersons söner var Libni och Simei efter deras släkter.

¹⁸ Kehats söner var Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år.

¹⁹ Meraris söner var Mahli och Musi. Dessa var leviternas släkter enligt deras födelseordning.

²⁰ Amram tog sin fars syster Jokebed till hustru, och hon födde Aron och Mose. Amram blev 137 år.

²¹ Jishars söner var Kora, Nefeg och Sikri.

²² Ussiels söner var Misael, Elsafan och Sitri.

²³ Aron tog till hustru Amminadabs dotter Eliseba, syster till Nahson, och hon födde Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.

²⁴ Koras söner var Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa var koraiternas släkter.

²⁵ Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru, och hon födde Pinehas.

Dessa var huvudmännen för leviternas familjer efter deras släkter.

²⁶ Det var till denne Aron och denne Mose som Herren hade sagt: "För ut Israels barn ur Egyptens land efter deras härskaror." ²⁷ Och det var dessa som talade med farao, kungen i Egypten, om att föra Israels barn ut ur Egypten.

Herrens befallning genom Mose och Aron

²⁸ Och Herren talade till Mose i Egyptens land. ²⁹ Han sade till honom: "Jag är Herren. Tala till farao, kungen i Egypten, allt som jag talar till dig." ³⁰ Men Mose sade inför Herren: "Se, jag har oomskurna läppar. Hur skulle farao vilja lyssna på mig?"

Jesus går på vattnet

²² Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. ²³ Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. ²⁴ Båten befann sig redan många stadier^[a] från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. ²⁵ Vid fjärde nattväkten^[b] kom Jesus till dem, gående på sjön. ²⁶ När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: "Det är en vålnad." Och de skrek, så rädda var de. ²⁷ Men genast sade Jesus till dem: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda."

²⁸ Petrus sade: "Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet." ²⁹ Jesus sade: "Kom!" Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. ³⁰ Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: "Herre, hjälp mig!" ³¹ Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: "Så lite tro du har! Varför tvivlade du?" ³² De steg i båten och vinden lade sig. ³³ Och de som var i båten tillbad honom och sade: "Du är verkligen Guds Son."

Sjuka förs till Jesus

³⁴ När de hade farit över sjön, lade de till vid Gennesaret. ³⁵ Männen på platsen kände igen honom och skickade ut bud i hela trakten, och man förde till honom alla som var sjuka ³⁶ och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid den blev friska.