Old/New Testament

Jakob möter Esau

33 Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. ² Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. ³ Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ner till jorden, innan han kom fram till sin bror. ⁴ Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

⁵ När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: "Vilka är de här som du har med dig?" Han svarade: "Det är barnen som Gud har gett din tjänare." ⁶ Sedan gick slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. ⁷ Efter dem gick Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist gick Josef och Rakel fram och bugade sig. ⁸ Esau frågade: "Vad menade du med hela den skara som jag mötte?" Han svarade: "Jag ville finna nåd för min herres ögon." ⁹ Men Esau sade: "Jag har nog. Behåll det du har, min bror." ¹⁰ "Nej, jag ber dig", svarade Jakob "om jag har funnit nåd för dina ögon så tag emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte, när du tar emot mig så vänligt. ¹¹ Tag emot gåvan som jag har sänt dig, för Gud har varit nådig mot mig, och jag har allt." Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den.

¹² Och Esau sade: "Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig." ¹³ Men Jakob svarade honom: "Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. ¹⁴ Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir." ¹⁵ Då sade Esau: "Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig." Men Jakob svarade: "Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon."

¹⁶ Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir. ¹⁷ Men Jakob begav sig till Suckot och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot.^[a]

¹⁸ Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Sikem i Kanaans land och slog läger utanför staden. ¹⁹ Det jordstycke där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor av sönerna till Hamor, Sikems far. ²⁰ Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel.^[b]

Våldtäkten mot Dina

34 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att träffa flickorna i landet. ² Sikem som var son till hiveen Hamor, fursten i landet, fick se henne och tog henne till sig. Han låg med henne och förnedrade henne. ³ Men hans hjärta fäste sig vid Jakobs dotter Dina. Han älskade flickan och talade vänligt med henne. ⁴ Och Sikem sade till sin fader Hamor: "Skaffa mig den flickan till hustru."

⁵ Jakob fick höra att hans dotter Dina hade blivit orenad, men eftersom hans söner var ute på marken med boskapen teg Jakob till dess de kom hem. ⁶ Men Sikems fader Hamor gick ut till Jakob för att tala med honom. ⁷ När Jakobs söner kom hem från marken och fick höra vad som hänt, kände de sorg och vrede över vad Sikem gjort. Att han hade legat med Jakobs dotter var en galenskap i Israel, något som inte fick ske.

⁸ Men Hamor talade med dem och sade: "Min son Sikem har fäst sig vid er syster. Ge henne åt honom till hustru. ⁹ Gift in er hos oss. Ge oss era döttrar så kan ni ta våra döttrar till hustrur. ¹⁰ Slå er ner hos oss och landet skall ligga öppet för er. Bo här och flytta omkring och skaffa er ägodelar." ¹¹ Och Sikem sade till hennes far och hennes bröder: "Låt mig finna nåd för era ögon. Det ni begär vill jag ge er. ¹² Begär av mig hur stor brudgåva och annan gåva som helst. Jag vill ge vad ni fordrar av mig. Ge mig bara flickan till hustru."

¹³ Jakobs söner svarade Sikem och hans fader Hamor med list, eftersom han hade orenat deras syster Dina. ¹⁴ De sade till dem: "Vi kan inte gå med på att ge vår syster åt en man som har förhud. Sådant håller vi för skamligt. ¹⁵ Vi kan göra er till viljes bara på det villkoret att ni blir som vi och att alla män bland er låter omskära sig. ¹⁶ Då skall vi ge våra döttrar åt er och själva ta era döttrar till hustrur. Vi skall då bo bland er och bli ett enda folk med er. ¹⁷ Men om ni inte lyssnar till oss och inte låter er omskäras, kommer vi att ta vår syster och dra bort." ¹⁸ Hamor och hans son Sikem tyckte att deras förslag lät bra. ¹⁹ Och den unge mannen dröjde inte med att göra som de sade, ty han var kär i Jakobs dotter. Och han var mer ansedd i sin fars hus än någon annan.

²⁰ Hamor och hans son Sikem gick till stadsporten och talade till männen i staden. De sade: ²¹ "Dessa män är fredligt sinnade mot oss. Vi bör därför låta dem bo i landet och flytta omkring här. Landet har ju gott om utrymme för dem. Vi tar deras döttrar till hustrur åt oss och ger dem våra döttrar. ²² Men endast på ett villkor kommer männen att göra oss till viljes och bo bland oss och bli ett enda folk med oss: att alla män hos oss låter omskära sig liksom de själva är omskurna. ²³ Då kommer deras boskap och egendom och alla deras dragdjur att tillhöra oss. Låt oss därför göra dem till viljes så att de bor kvar bland oss." ²⁴ Och folket lydde Hamor och hans son Sikem. Alla män, så många som bodde innanför stadsporten, lät omskära sig.

²⁵ Men på tredje dagen, när männen var sjuka av såren, tog Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföll oväntat staden och dödade alla som var av manligt kön. ²⁶ Också Hamor och hans son Sikem dödade de med svärd och tog med sig Dina ut ur Sikems hus och gav sig i väg. ²⁷ Och Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden, därför att deras syster hade blivit orenad. ²⁸ De tog deras får, nötboskap och åsnor, både det som fanns i staden och det som fanns ute på fälten. ²⁹ Alla deras ägodelar och alla deras barn och kvinnor förde de bort som byte tillsammans med allt annat som fanns i husen. ³⁰ Men Jakob sade till Simeon och Levi: "Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet, kananeerna och perisseerna. Mitt folk är bara en liten skara. De kommer nu att gå samman mot mig och slå ihjäl mig. Både jag och mitt hus kommer att förgöras." ³¹ Men de svarade: "Skulle man då få behandla vår syster som en hora?"

Gud välsignar Jakob i Betel

35 Gud sade till Jakob: "Gå upp till Betel och stanna där och res ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig, när du flydde för din bror Esau." ² Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som var med honom: "Gör er av med de främmande gudar som ni har hos er, rena er och byt kläder, ³ och låt oss dra upp till Betel. Där skall jag resa ett altare åt den Gud som svarade mig när jag var i nöd och som var med mig på den väg jag gick." ⁴ Och de gav Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig och alla sina örringar, och Jakob grävde ner allt detta under terebinten vid Sikem. ⁵ Sedan bröt de upp, och en förskräckelse från Gud kom över städerna runt omkring, så att man inte förföljde Jakobs söner. ⁶ Och Jakob kom till Lus, det vill säga Betel, i Kanaans land, med allt det folk som var med honom. ⁷ Där byggde han ett altare och kallade platsen El-Betel, därför att Gud hade uppenbarat sig för honom där, när han flydde för sin bror. ⁸ Debora, Rebeckas amma, dog och blev begravd under en ek nedanför Betel. Den fick namnet Gråteken.

⁹ Gud visade sig på nytt för Jakob när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och han välsignade honom. ¹⁰ Gud sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du skall inte längre heta Jakob utan Israel skall vara ditt namn." Och han gav honom namnet Israel. ¹¹ Gud sade till honom: "Jag är Gud den Allsmäktige. Var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skall komma från dig, och kungar skall utgå från dig. ¹² Det land som jag har givit åt Abraham och Isak ger jag till dig. Och åt dina efterkommande skall jag ge detta land." ¹³ Sedan for Gud upp från honom på den plats där han hade talat med honom. ¹⁴ Men Jakob reste en stod på den plats där Gud hade talat med honom, en stod av sten, och han offrade drickoffer på den och göt olja över den. ¹⁵ Jakob gav platsen där Gud hade talat med honom namnet Betel.

Rakel dör

¹⁶ Sedan bröt de upp från Betel. När det var ett stycke kvar till Efrata födde Rakel, och förlossningen var svår. ¹⁷ Då det var som svårast sade barnmorskan till henne: "Var inte rädd, också den här gången får du en son." ¹⁸ Men när hennes själ skulle lämna henne - ty hon var döende - gav hon honom namnet Ben-Oni.^[c] Men hans far kallade honom Benjamin.^[d]

¹⁹ Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrat, det vill säga Betlehem. ²⁰ Jakob reste en stod på hennes grav. Det är den som än i dag kallas Rakels gravsten.

²¹ Och Israel bröt upp därifrån och reste sitt tält på andra sidan Herdetornet. ²² Medan Israel bodde där i landet hände sig att Ruben gick in till sin fars bihustru Bilha och låg med henne. Och Israel fick höra det.

Jakobs söner

Jakob hade tolv söner. ²³ Leas söner var Ruben, Jakobs förstfödde, samt Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. ²⁴ Rakels söner var Josef och Benjamin. ²⁵ Rakels slavinna Bilhas söner var Dan och Naftali. ²⁶ Leas slavinna Silpas söner var Gad och Aser. Detta var Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.

Isak dör

²⁷ Jakob kom hem till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det vill säga Hebron, där Abraham och Isak hade bott som främlingar. ²⁸ Och Isak levde etthundraåttio år. ²⁹ Sedan gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk, gammal och mätt på att leva. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.

Jesus sänder ut de tolv

10 Jesus kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt att driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och krämpor. ² Detta är namnen på de tolv apostlarna: först Simon, som kallas Petrus, och hans bror Andreas, vidare Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes, ³ Filippus och Bartolomeus, Thomas och Matteus, publikanen,^[a] Jakob, Alfeus son, och Taddeus,^{[b] 4} Simon ivraren^[c] och Judas Iskariot,^[d] han som skulle förråda honom.

⁵ Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: "Gå inte in på hedningarnas område eller in i någon samaritisk stad. ⁶ Gå i stället till de förlorade fåren av Israels hus. ⁷ Och där ni går fram skall ni predika: Himmelriket är nu här. ⁸ Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Det ni har fått som gåva, ge det som gåva. ⁹ Skaffa er inte guld, silver eller koppar i era bälten, ¹⁰ inte lädersäck för resan, inte två livklädnader, inte sandaler eller stav. Ty arbetaren är värd sin mat. ¹¹ När ni kommer in i en stad eller by, ta då reda på vem som är värdig, och stanna där tills ni lämnar den orten. ¹² Och när ni kommer in i ett hus, så hälsa det. ¹³ Om huset är värdigt, skall den frid ni tillönskar komma över det. Men om det inte är värdigt, skall er frid vända tillbaka till er. ¹⁴ Och om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter. ¹⁵ Amen säger jag er: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bli drägligare än för den staden.

Som får bland vargar

¹⁶ Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. ¹⁷ Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och i sina synagogor skall de gissla^[e] er. ¹⁸ Och ni kommer att föras inför landshövdingar och kungar för min skull, för att vittna inför dem och hedningarna. ¹⁹ Men när man utlämnar er, så bekymra er inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Det kommer att ges åt er i den stunden, ²⁰ och då är det inte ni som talar, utan er Faders Ande kommer att tala genom er.