M’Cheyne Bible Reading Plan
Joshafat lierar sig med Achav
(2 Krön 18:1-27)
22 Under tre år var det inte några krig mellan Aram och Israel. 2 Men under det tredje året, när kung Joshafat av Juda besökte kungen av Israel, 3 sa Israels kung till sina ämbetsmän: ”Har ni tänkt på att Ramot i Gilead tillhör oss? Och här sitter vi utan att göra någonting åt för att ta det från Arams kung!”
4 Sedan vände han sig till Joshafat och frågade: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, jag likväl som du, och mitt folk likväl som ditt folk, mina hästar tillsammans med dina. 5 Men”, tillade Joshafat till den israelitiske kungen, ”låt oss först fråga Herren till råds.” 6 Då kallade Israels kung samman profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska jag dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Gå, för Herren ska överlämna den i kungens hand.”
7 Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon mer Herrens profet här, som vi också kan fråga?” 8 ”Jo”, svarade Israels kung Joshafat, ”det finns en till som kan rådfråga Herren åt oss, men honom hatar jag, för han profeterar aldrig något gott för mig, utan bara ont. Det är Mika, Jimlas son.” ”Kungen bör inte tala så”, svarade Joshafat.
9 Israels kung kallade då till sig en av sina tjänstemän. ”Skynda dig och hämta hit Mika, Jimlas son”, befallde han.
10 Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt på var sin tron i sina kungliga kläder på tröskplatsen vid Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem.
11 Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och förklarade: ”Så säger Herren: Du ska stånga Aram med dessa horn tills de förgörs.” 12 Alla de andra profeterade detsamma: ”Ja, anfall Ramot i Gilead och du ska lyckas, för Herren kommer att överlämna staden i kungens hand.”
13 Budbäraren, som hade gått för att kalla på Mika, berättade för honom: ”Profeterna förkunnade med en mun framgång för kungen. Låt nu också dina ord stämma med deras och lova framgång!” 14 Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, jag ska bara säga honom det Herren säger till mig!”
15 När han kom fram inför kungen, frågade denne honom: ”Mika, ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” Och Mika svarade: ”Gå, och du ska lyckas, för Herren ska överlämna staden i kungens hand!” 16 Kungen sa till honom: ”Hur många gånger måste jag besvärja dig att inte tala något annat än sanning i Herrens namn?”
17 Då svarade Mika: ”Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sa: ’De har ingen herre. Låt dem återvända hem i fred, var och en till sitt.’ ”
18 Israels kung sa till Joshafat: ”Var det inte det jag sa? Han profeterar inte något gott för mig, utan bara ont.”
19 Mika fortsatte: ”Hör här vad Herren säger! Jag såg Herren sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod på bägge sidorna om honom. 20 Herren sa: ’Vem kan locka Achav att gå ut i strid mot Ramot i Gilead och stupa där?’ Då sa den ene si och den andre så. 21 Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sa: ’Jag kan locka honom.’ ’Hur?’ frågade Herren honom. 22 Han svarade: ’Jag ska gå och bli en lögnens ande i munnen på alla kungens profeter.’ Herren svarade: ’Locka honom, du! Du kommer att lyckas. Gå och gör så!’ 23 Herren har alltså lagt en lögnens ande i munnen på alla dessa dina profeter, för Herren har bestämt att olycka ska drabba dig.”
24 Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och slog Mika i ansiktet. ”Skulle Herrens Ande ha lämnat mig för att tala till dig?” frågade han. 25 ”Det ska du komma underfund med den dag du går för att gömma dig i det innersta rummet”, svarade Mika.
26 Israels kung befallde: ”Arrestera Mika och för honom tillbaka till styresmannen Amon och till kungens son Joash, 27 och säg till dem: ’Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.’ ”
28 Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, så har Herren inte talat genom mig.” Sedan tillade han: ”Hör detta, alla folk[a]!”
Achav dör på slagfältet
(2 Krön 18:28-34)
29 Israels kung och Joshafat, Juda kung, tågade nu mot Ramot i Gilead.
30 Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska förklä mig och dra ut i striden, men du kan bära dina egna kläder.” Israels kung drog alltså ut i striden förklädd.
31 Nu hade Arams kung gett order till sina trettiotvå vagnsofficerare att inte ge sig i strid mot någon annan än Israels kung. 32 När vagnsofficerare fick syn på Joshafat, tänkte de: ”Det här är Israels kung.” De omringade honom för att anfalla honom, men när Joshafat ropade till, 33 märkte de att det inte var Israels kung och slutade att förfölja honom. 34 Men någon spände sin båge och sköt på måfå och träffade Israels kung i en springa i rustningen. Kungen sa till kusken: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden! Jag är sårad.”
35 Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kungen stod kvar i sin vagn, vänd mot araméerna. Blodet från hans sår rann ner på vagnsgolvet, och när kvällen kom dog han.
36 Just som solen höll på att gå ner, ljöd ett rop bland trupperna: ”Låt var och en gå hem till sin stad och sitt land!” 37 Kungen var alltså död, och hans kropp fördes till Samaria, där han begravdes. 38 De sköljde hans vagn vid dammen i Samaria, där de prostituerade brukade bada, och hundar kom och slickade i sig kungens blod, precis som Herren hade förutsagt.
39 Achavs historia i övrigt, vad han gjorde och elfenbenspalatset och städerna som han byggde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.
40 Så dog alltså Achav och gick till vila hos sina förfäder. Hans son Achasja efterträdde honom som kung.
Joshafat regerar i Juda
(2 Krön 20:31—21:1)
41 Under Achavs fjärde regeringsår i Israel blev Joshafat, son till Asa, kung i Juda. 42 Joshafat var trettiofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi. 43 Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför Herren. 44 Ändå blev offerhöjderna kvar, och folket fortsatte att offra och bränna rökelse där. 45 Han slöt också fred med Achav, kungen i Israel.
46 Joshafats historia i övrigt, vad han gjorde och alla hans hjältemodiga krig, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.
47 Han avskaffade också det som fanns kvar av manlig prostitution sedan hans far Asas tid.
48 Det fanns inte någon kung i Edom vid den här tiden, bara en ställföreträdande regent[b].
49 Joshafat byggde Tarshish-fartyg som skulle segla till Ofir för att hämta guld, men de kom aldrig dit, eftersom de led skeppsbrott vid Esjon-Gever. 50 Achasja, Achavs son, föreslog Joshafat att deras män skulle segla tillsammans, men Joshafat accepterade inte det.
51 Joshafat dog och begravdes bland sina förfäder i sin förfader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.
Achasja regerar i Israel
52 Det var under Joshafats sjuttonde regeringsår i Juda som Achasja, Achavs son, blev kung över Israel i Samaria, och han regerade över Israel i två år. 53 Men han gjorde det som var ont i Herrens ögon, för han följde i sina föräldrars och i Jerobeams, Nevats sons, fotspår och förledde Israel till synd. 54 Han tjänade och tillbad Baal och väckte Herrens, Israels Guds, vrede, precis som hans far hade gjort.
Var beredda när Jesus kommer tillbaka
5 Om tider och stunder behöver vi inte skriva till er, syskon, 2 för ni vet mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. 3 Just när människorna säger: ”Det råder fred och trygghet”, då drabbas de av katastrofen, lika plötsligt som när värkarna sätter in hos en kvinna som ska föda barn. Och ingen ska komma undan.
4 Men ni, syskon, lever inte i mörkret, och därför kan den dagen inte överraska er som en tjuv. 5 Ni är alla ljusets och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. 6 Därför får vi inte sova som de andra utan måste hålla oss vakna och nyktra. 7 Det är på natten man sover, och på natten man dricker sig berusad. 8 Men vi som tillhör dagen måste vara nyktra och ta på oss trons och kärlekens bröstsköld och hoppet om räddning som en hjälm. 9 Gud har ju inte bestämt oss till att drabbas av vreden, utan att vi ska bli räddade genom vår Herre Jesus Kristus. 10 Han dog för oss för att vi för alltid ska leva med honom, vare sig vi är vakna eller sover. 11 Därför ska ni uppmuntra varandra och bygga upp varandra, så som ni redan gör.
Förmaningar och påminnelser
12 Vi vädjar till er, syskon, att sätta värde på era ledare i Herren, dessa som arbetar så hårt ibland er och förmanar er. 13 Tänk gott om dem och visa dem mycket kärlek, på grund av det arbete de gör. Lev i frid med varandra.
14 Vi uppmanar er, syskon, att tillrättavisa dem som inte sköter sig, uppmuntra de missmodiga, ta väl hand om de svaga och ha tålamod med alla. 15 Se till att ingen hämnas på någon, utan försök alltid att göra gott mot varandra och mot alla människor. 16 Var alltid glada, 17 be ständigt 18 och tacka Gud vad som än händer. Detta är nämligen Guds vilja i Kristus Jesus. 19 Släck inte Anden. 20 Förakta inga profetior, 21 utan pröva allt. Ta sedan vara på det som är gott, 22 men håll er borta från allt som är ont.
Slutönskan
23 Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är klanderfria den dag vår Herre Jesus Kristus kommer tillbaka. 24 Han som kallar er är trofast, och därför ska han också göra detta.
25 Syskon, be för oss. 26 Ge alla de troende en hälsningskyss.[a] 27 Och lova mig inför Herren Jesus att läsa upp det här brevet för alla de troende.
28 Vår Herre Jesus Kristus nåd åt er alla.
4 Jag, Nebukadnessar, levde i lugn och ro i mitt palats och hade framgång. 2 Då fick jag en dröm som skrämde mig. Jag blev förfärad av drömbilder på min bädd och av syner jag såg. 3 Jag gav en befallning att alla visa män i Babylon skulle hämtas till mig för att tyda drömmen. 4 När magikerna, besvärjarna, astrologerna och teckentydarna kom och jag berättade drömmen för dem, kunde de inte säga vad den betydde. 5 Till slut kom Daniel till mig, han som kallas Belteshassar efter min gud. Han har heliga gudars ande i sig. Jag berättade drömmen även för honom.
6 ”Belteshassar, du den främste bland mina magiker, jag vet att heliga gudars ande bor i dig och att ingen hemlighet är för svår för dig. Det här såg jag i min dröm, tala om för mig vad det betyder: 7 Jag låg på min bädd och såg ett träd mitt på jorden. Det var mycket högt. 8 Trädet växte sig så stort och högt att det nådde upp till himlen, och det syntes till världens ände. 9 Dess lövverk var vackert, och det gav mycket frukt, tillräckligt för alla att äta. Markens djur fann skugga under det, fåglar byggde bo på dess grenar, och alla varelser fick sin föda av det.
10 Då fick jag se, där jag låg på min bädd, en helig väktare komma ner från himlen. 11 Han ropade högt: ’Hugg ner trädet! Skär av grenarna, slit av löven och sprid ut frukten, så att djuren som håller till under det flyr, liksom fåglarna från dess grenar. 12 Men lämna kvar stubben med rötterna i jorden, i markens gräs, fastbunden med en kedja av järn och koppar.
Han ska fuktas av himlens dagg och leva med djuren bland vegetationen på jorden. 13 Han ska förvandlas och få ett djurs sinne. Så ska sju år[a] gå.
14 Detta har väktarna bestämt, och denna dom har de heliga tillkännagett. För de som lever ska inse att den Högste råder över människors riken och kan ge dem till vem han vill och sätta den lägsta till härskare över dem.’
15 Så var den dröm, som jag, kung Nebukadnessar, hade. Tala nu om för mig, Belteshassar, vad den betyder! Ingen av de visa i mitt rike kan tyda den åt mig, men du kan, för heliga gudars ande är i dig.”
Daniel tyder drömmen
16 Daniel, som kallades Belteshassar, blev för en stund förvirrad och förskräckt av sina tankar. Men kungen sa till honom: ”Belteshassar, låt inte drömmen och dess betydelse skrämma dig!” Belteshassar svarade: ”Min herre, om drömmen ändå kunde gälla dina fiender, och dess innebörd dina motståndare! 17 Trädet som du såg växa så stort och högt, med en topp som nådde upp till himlen, synligt över hela världen, 18 och som hade ett vackert lövverk och som gav mycket frukt, tillräckligt för alla att äta, under vilket markens djur levde och på vars grenar fåglar bodde – 19 det är du själv, o kung. Du har vuxit dig så stor och stark att din makt når ända upp till himlen, och du regerar ända ut till världens ände.
20 Kungen såg en helig väktare komma ner från himlen och säga: ’Hugg ner trädet och förstör det, men lämna stubben med rötterna kvar i jorden, i markens gräs, fastbunden med en kedja av järn och koppar. Han ska fuktas av himlens dagg och leva med markens djur, tills sju år har gått.’ 21 Det här är tydningen, o kung, och detta är vad den Högste har beslutat att låta drabba dig, min herre och kung: 22 Du kommer att drivas bort från mänskliga boningar och få bo bland markens djur, äta gräs som oxar och fuktas av himlens dagg. Så ska det vara under sju år, tills du har insett att den Högste regerar över människors riken och ger dem åt vem han vill. 23 Men befallningen att lämna kvar stubben med rötterna betyder att du ska få tillbaka ditt rike igen, när du har insett att det är himlen som regerar. 24 Lyd därför mitt råd, o kung, gör dig av med din synd genom att göra det som är rättfärdigt och med din skuld genom att vara barmhärtig mot de fattiga! Då kan det hända att din framgång får bestå.”
Drömmen går i uppfyllelse
25 Allt detta drabbade kung Nebukadnessar. 26 Tolv månader senare gick kungen omkring på taket till sitt palats i Babylon 27 och sa för sig själv: ”Är inte detta det stora Babylon, som jag själv har byggt till ett kungligt residens, med min mäktiga kraft, till mitt majestäts ära!”
28 Medan orden fortfarande var på hans läppar, kom en röst från himlen: ”Kung Nebukadnessar, detta är bestämt för dig: Ditt rike har tagits ifrån dig. 29 Du ska drivas bort ur människors närhet och få bo bland markens djur och äta gräs som oxarna. Så ska sju år gå, tills du inser att den Högste regerar över människors riken och ger dem åt vem han vill.”
30 I samma stund gick orden i uppfyllelse. Nebukadnessar blev bortförd och fick äta gräs som oxarna, och hans kropp fuktades av himlens dagg. Hans hår växte och blev långt som en örns fjädrar och hans naglar som fågelklor.
31 Men när den tiden hade gått, lyfte jag, Nebukadnessar, min blick mot himlen. Mitt förstånd återvände, och jag prisade den Högste och lovade och ärade honom som lever i evighet.
Hans välde är ett evigt välde,
hans rike varar från generation till generation.
32 Alla jordens invånare
är att betrakta som ingenting.
Han gör vad han vill
med både himlens krafter och jordens folk.
Ingen kan hindra honom eller säga:
”Vad har du gjort?”
33 Samtidigt som jag fick tillbaka mitt förstånd, fick jag också tillbaka min härlighet och glans, till ära för mitt rike. Mina rådgivare och stormän sökte upp mig, jag fick tillbaka min tron och blev till och med mäktigare än tidigare. 34 Jag, Nebukadnessar, prisar nu och upphöjer och ärar himlens kung, för allt som han gör är sant och rätt. Han har makt att krossa de högmodiga.
Lovprisning, bön om seger med Guds kraft
(Ps 57:8-12; 60:7-14)
108 En sång, en psalm av David.
2 Gud, mitt hjärta är orubbligt.
Jag vill sjunga och spela
av hela min själ till din ära[a].
3 Vakna upp, harpa och lyra!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
4 Herre, jag vill prisa dig bland folken,
inför alla människor vill jag sjunga lovsång till dig.
5 Din nåd är stor, högre än himlen når den,
din trofasthet upp till skyarna.
6 Gud, du är upphöjd över himlen!
Visa din höghet över hela jorden!
7 Befria dina älskade,
rädda oss med din starka hand, hjälp oss.
8 Gud har talat i sin helgedom:
”Jag ska triumfera,
dela ut Shekem och mäta upp Suckotdalen.
9 Gilead är mitt och Manasse är mitt,
Efraim är min hjälm och Juda min spira.
10 Moab är mitt tvättfat,
mot Edom ska jag kasta min sko,
och över filistéerna ska jag höja ett segerrop.”
11 Vem kan leda mig till den befästa staden?
Vem kan leda mig till Edom?
12 Har inte du, Gud, förkastat oss
och inte längre velat gå ut med våra härar?
13 Hjälp oss nu mot fienden,
för människor kan inte rädda.
14 Med Gud på vår sida ska vi vinna,
för han kommer att trampa ner våra fiender.
Gud, var inte tyst
109 För körledaren. En psalm av David.
Min lovsångs Gud, var inte tyst!
2 Gudlösa och falska människor har gått till attack mot mig.
De ljuger och talar illa om mig.
3 De omger mig med hatfulla ord
och attackerar mig utan orsak.
4 De bemöter min kärlek med anklagelser,
men jag ber.
5 De betalar tillbaka gott med ont
och min kärlek med hat.
6 Utse en gudlös anklagare[b] mot honom
och ställ honom på hans högra sida.
7 Och när han ställs inför rätta, låt honom då finnas skyldig.
Till och med hans bön ska räknas som synd.
8 Låt hans liv bli kort,
och låt en annan ta hans tjänst.
9 Låt hans barn bli faderlösa
och hans hustru änka.
10 Låt hans barn irra omkring som hemlösa tiggare,
fördrivna från sina hem i ruiner.
11 Låt fordringsägarna överta all hans egendom
och främlingarna allt han har förtjänat.
12 Ingen ska visa nåd mot honom,
och ingen förbarma sig mot hans faderlösa barn.
13 Låt hans efterkommande utrotas
och deras namn utplånas av nästa generation.
14 Herren ska komma ihåg hans fäders ondska
och inte utplåna hans mors synd.
15 Låt dem alltid vara inför Herren
och utplåna deras minne från jorden,
16 eftersom han inte ville visa nåd
utan förföljde de betryckta och fattiga och bedrövade
för att döda dem.
17 Han älskade att förbanna,
och förbannelsen träffade honom själv.
Han ville inte välsigna,
och så förblir välsignelsen långt borta från honom.
18 Han tog på sig förbannelse som en klädedräkt,
den gick in i hans inre som vatten
och som olja in i hans skelett.
19 Låt den nu vara för honom som en klädnad han sveper om sig
och som ett bälte han för alltid spänner om sig.
20 Låt detta vara mina anklagares lön från Herren,
deras, som talar ont mot mig.
21 Men Herre, min Herre, hjälp mig för ditt namns skull,
och befria mig i din kärlek och godhet.
22 Jag är fattig och hjälplös
och sårad i mitt innersta.
23 Jag försvinner som en skugga om kvällen
jag skakas av som en gräshoppa.
24 Mina knän är svaga av fasta,
och jag är bara skinn och ben.
25 Jag har blivit till åtlöje för dem,
och när de ser mig skakar de på huvudet.
26 Hjälp mig, Herre, min Gud!
Rädda mig i din nåd.
27 Låt dem inse att det är du som handlar,
att du, Herre, har gjort detta.
28 De kan förbanna, men du välsignar.
När de anfaller ska de komma på skam,
men din tjänare gläder sig.
29 Låt mina anklagare kläs i vanära
och svepas i skam som i en klädnad.
30 Jag vill storligen prisa Herren,
jag vill lovprisa honom i den stora skaran.
31 Han står på den fattiges sida
för att rädda honom från dem som dömer honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.