M’Cheyne Bible Reading Plan
Herren låter Israel besegra Aram
20 Ben-Hadad, kungen i Aram, mobiliserade hela sin armé, och tillsammans med trettiotvå andra kungar och deras hästar och vagnar, belägrade han Samaria och angrep det. 2 Han sände bud till Israels kung Achav inne i staden 3 och meddelade: ”Så säger Ben-Hadad: ’Ditt silver och guld är mitt, liksom dina bästa hustrur och barn.’ ” 4 ”Ja, som du min herre och kung säger, allt jag har är ditt!” svarade Israels kung.
5 Snart kom Ben-Hadads sändebud tillbaka med ett nytt meddelande: ”Så säger Ben-Hadad: ’Jag har ju sänt bud till dig att ge mig ditt silver och guld och dina hustrur och barn. 6 Så här dags i morgon skickar jag mina tjänare för att leta igenom ditt palats och dina tjänstemäns hus, och de kommer att ta med sig allt det som du sätter värde på.’ ”
7 Då sammankallade Israels kung de äldste i landet. ”Ni ser hur mycket problem den här mannen skapar”, sa han till dem. ”Han krävde att få mina hustrur och barn och mitt silver och guld, och inget av det förnekade jag honom.”
8 ”Lyssna inte mer på honom och ge inte efter för honom”, svarade de äldste och folket.
9 Achav svarade Ben-Hadads sändebud: ”Säg till min herre och kung: ’Jag ska ge dig allt det du begärde första gången, men detta kan jag inte gå med på.’ ” Så gick de till Ben-Hadad med det svaret.
10 Ben-Hadad sände då följande bud till honom: ”Måtte gudarna straffa mig både nu och alltid, om jag inte förvandlar Samaria till en grushög! Det ska inte bli så mycket grus kvar av det att mina män kan få en handfull var.”
11 ”Säg till honom”, svarade då Israels kung, ”att ingen som håller på att ta på sig rustningen ska skryta förrän det är dags att ta av den.”
12 Detta svar nådde Ben-Hadad när han och de andra kungarna satt och drack i sina tält. ”Gör er redo för anfall!” befallde Ben-Hadad sina officerare, och de gjorde sig redo att anfalla staden.
13 Då kom en profet och sökte upp Israels kung Achav och sa: ”Så säger Herren: ’Ser du denna enorma armé? Jag ska överlämna dem åt dig i dag. Då ska du förstå att jag är Herren.’ ”
14 ”Men genom vem ska du göra detta?” frågade Achav. ”Herren säger: ’Genom de unga officerarna i provinserna’ ”, svarade profeten. ”Vem ska börja anfallet?” frågade Achav. ”Det ska du göra”, svarade profeten.
15 Achav mönstrade de unga officerarna från provinserna, 232 man, och sedan den israelitiska armén, som bestod av 7 000 man. 16 Mitt på dagen gick de till anfall, medan Ben-Hadad och hans trettiotvå allierade höll på att dricka sig berusade i sina tält.
17 Provinshövdingarnas unga officerare gick ut först. Ben-Hadads spejare meddelade då honom att trupper var i antågande från Samaria. 18 ”Ta dem levande, vare sig de kommer för att begära fred eller för att strida”, befallde Ben-Hadad.
19 Nu hade provinshövdingarnas officerare tågat ut mot staden med hela armén efter sig, 20 och var och en slog ner sin motståndare. Den arameiska armén flydde. Israeliterna förföljde dem, men kung Ben-Hadad och några andra lyckades komma undan till häst. 21 Men Israels kung drog ut och tog hästarna och vagnarna, och tillfogade araméerna stora förluster.
22 Efter slaget gick profeten fram till Israels kung och uppmanade honom att till nästa årsskifte förstärka sina positioner, se över vad som behövde göras och förbereda sig för ett nytt anfall från kungen av Aram.
23 Efter nederlaget kom nämligen Ben-Hadads officerare fram till honom och sa: ”Israels Gud är en bergsgud, och det är anledningen till att de besegrade oss. Men vi kan mycket lätt besegra dem nere på slätten. 24 Gör nu så här: Ersätt kungarna med ståthållare nästa gång, 25 och skaffa dig en ny armé lika stor som den du har förlorat. Låt oss få samma antal hästar, vagnar och soldater, och sedan ska vi strida mot dem på slätten. Då kommer vi tveklöst att besegra dem.”
Kungen lyssnade och gjorde som de föreslagit. 26 Året därpå mobiliserade han sin armé och marscherade ut mot Israel igen, den här gången vid Afek. 27 Israel mönstrade också sin armé, ordnade med underhållsförband och drog ut för att möta araméerna. Men den israelitiska armén såg ut som ett par små gethjordar i jämförelse med den stora arameiska armén, som täckte hela landskapet.
28 Då kom gudsmannen till kungen i Israel och sa: ”Så säger Herren: Araméerna påstår att Herren är en bergsgud och inte en gud över slätten. Därför ska jag överlämna den här stora armén åt dig, och ni ska då förstå att jag är Herren.”
29 De två arméerna låg i ställning mitt emot varandra i sju dagar, men på den sjunde dagen började striden. Israeliterna dödade 100 000 arameiska fotsoldater på en enda dag. 30 De övriga flydde till staden Afek, men murarna föll över dem och dödade ytterligare 27 000 man. Ben-Hadad flydde in i staden och gömde sig i det inre rummet i ett av husen.
31 Hans officerare sa till honom: ”Vi har hört att Israels kungar är mycket barmhärtiga. Om vi binder säcktyg om våra höfter och rep runt våra huvuden och sedan går ut till Israels kung, så kanske han låter dig leva.”
32 De band säcktyg kring höfterna och rep runt huvudet och gick så till Israels kung och sa: ”Din tjänare Ben-Hadad ber dig: ’Låt mig få leva!’ ” ”Jaså, lever min bror fortfarande?” sa Israels kung.
33 Männen tog det som ett gott tecken och var snabba att ta fasta på de orden och sa: ”Ja, din bror Ben-Hadad!”
”Gå och hämta honom!” sa kungen till dem. De gjorde så, och när Ben-Hadad kom bjöd Achav honom att sitta upp i vagnen.
34 ”Jag ska lämna tillbaka de städer som min far tog från din far”, sa Ben-Hadad, ”och du kan upprätta handelskvarter i Damaskus, precis som min far gjorde i Samaria.” ”I utbyte mot detta avtal är du fri”, sa Achav. De slöt förbund med varandra, och Ben-Hadad fick gå.
En profet fördömer kung Achav
35 På Herrens befallning sa en av profeterna till en av de övriga: ”Slå till mig!” Men mannen vägrade.
36 ”Därför att du har vägrat att lyda Herrens röst, ska ett lejon döda dig så fort du lämnar mig”, sa profeten till honom. Och när han gick därifrån, mötte han ett lejon som dödade honom.
37 Då fann profeten en annan man och bad honom: ”Slå till mig!” Mannen slog honom så att han sårade honom.
38 Profeten väntade sedan på kungen vid sidan av vägen, men han hade sin huvudbindel för ögonen för att dölja vem han var.
39 När kungen passerade, ropade profeten till honom: ”Jag, din tjänare, gav mig ut mitt i striden. En man kom till mig med en fånge och sa: ’Vakta den här mannen. Om han flyr så måste du dö, eller betala mig en talent[a] i silver.’ 40 Men när jag, din tjänare, hade uppmärksamheten riktad åt ett annat håll var fången borta.” ”Det är din dom”, svarade kungen. ”Du har själv uttalat den.”
41 Då slet profeten bort bindeln från sina ögon, och Israels kung kände igen honom som en av profeterna. 42 Han sa till kungen: ”Herren säger: ’Därför att du lät en man löpa som jag hade vigt åt förintelse, så måste du dö i hans ställe och ditt folk i stället för hans.’ ”
43 Kungen for då hem, och han var både missmodig och arg när han kom till Samaria.
3 När vi inte kunde stå ut längre, beslöt vi oss därför att själva stanna kvar i Athen 2 och skicka vår bror Timotheos, Guds medarbetare som sprider evangeliet om Kristus. Han skulle styrka och uppmuntra er tro, 3 så att ingen vacklar under dessa svårigheter. De ingår i vad som ligger framför oss, det visste ni redan. 4 Medan vi fortfarande var kvar hos er, sa vi till er att vi kommer att få lida, och så har det också blivit, som ni vet.
5 När jag inte längre kunde stå ut, skickade jag därför Timotheos för att ta reda på hur det var med er tro. Jag var rädd att frestaren kunde ha lockat er, så att vårt arbete hade varit förgäves.
Timotheos glädjande rapport
6 Men nu har Timotheos just återvänt med de goda nyheterna om er tro och kärlek, och han har berättat att ni minns oss med glädje och längtar lika mycket efter oss som vi längtar efter er. 7 Syskon, ni har med er tro gett oss nytt mod i alla våra svårigheter och lidanden här. 8 Nu kan vi leva upp igen, när ni står fasta i Herren.
9 Vi kan inte nog tacka Gud för er, för den glädje ni har gett oss inför vår Gud! 10 Dag och natt ber vi nu ivrigt till Gud att vi ska få träffa er igen, så att vi kan hjälpa er med det som fortfarande saknas i er tro.
11 Måtte vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus låta det bli möjligt för oss att resa till er. 12 Måtte Herren också låta er kärlek till varandra och till alla människor bli stark och överflödande, precis som vår kärlek till er, 13 så att ni alltmer styrkas i era hjärtan och kan stå klanderfria och heliga inför vår Gud och Fader, den dag då vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga[a].
Profetior över världens nationer
(2:1—7:28)
2 I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar, och han blev orolig och kunde inte sova. 2 Kungen gav order om att tillkalla magikerna, besvärjarna, trollkarlarna och astrologerna för att de skulle tala om för honom vad det var han hade drömt. De kom och ställde sig inför kungen.
3 Kungen sa till dem: ”Jag har haft en dröm som gör mig oroad, och jag vill veta vad det var för en dröm.” 4 Då svarade astrologerna kungen på arameiska[a]: ”O kung, må du leva för evigt! Tala om drömmen för oss, dina tjänare, så ska vi sedan förklara vad den betyder.” 5 Men kungen svarade astrologerna: ”Nej, detta är mitt fasta beslut: Om ni inte kan tala om för mig vad det var jag drömde och vad det betyder, ska ni huggas i stycken och era hus förvandlas till sophögar. 6 Men om ni kan redogöra för drömmen och dess betydelse ska ni få både gåvor och belöningar och stora hedersbevis av mig. Så tala nu om för mig vad det var jag drömde och vad det betyder!” 7 De sa än en gång: ”Må kungen tala om drömmen för sina tjänare, så ska vi berätta vad den betyder.” 8 Kungen svarade: ”Jag inser tydligt att ni bara försöker vinna tid, eftersom ni förstår att mitt beslut står fast. 9 Om ni inte kan tala om vad jag drömde, kan domen över er bara bli en. Ni har gjort en konspiration att tala om för mig falska och lögnaktiga ting, i hopp om att situationen ska förändras. Tala alltså nu om för mig vad jag har drömt, så vet jag att ni också kan säga vad det betyder!”
10 Astrologerna svarade kungen: ”Det finns ingen människa på jorden som kan tala om det kungen begär! Aldrig har någon kung, hur stor och mäktig han än har varit, bett om något liknande av en magiker, besvärjare eller astrolog. 11 Det kungen begär är för svårt. Det kan ingen uppenbara för kungen, förutom gudarna, och de bor ju inte bland människorna.”
12 Detta gjorde kungen så vred och rasande att han befallde att alla visa i Babylon skulle avrättas. 13 När påbudet om de visas avrättning hade utfärdats, sökte man även efter Daniel och hans kamrater, för att döda också dem. 14 Då talade Daniel med kloka, välvalda ord till Arjok, befälhavaren över kungens livvakt, som gått ut för att döda de visa i Babylon. 15 Han frågade Arjok, kungens befälhavare: ”Varför har kungen utfärdat en sådan sträng befallning?” Då berättade Arjok för Daniel vad som hade hänt. 16 Daniel gick in till kungen och bad om att få tid på sig, så skulle han berätta vad drömmen betydde.
17 Sedan gick han hem och talade om för sina kamrater Hananja, Mishael och Asarja hur det låg till. 18 Han uppmanade dem att be himlens Gud visa dem barmhärtighet och avslöja hemligheten, så att Daniel och hans kamrater inte skulle avrättas med de övriga visa i Babylon.
19 Om natten uppenbarades hemligheten för Daniel i en syn. Daniel prisade då himlens Gud 20 och sa:
”Välsignat är Guds namn
i all evighet,
för visheten och kraften är hans.
21 Han låter tider och skeden skifta.
Han avsätter kungar,
och han tillsätter kungar.
Han ger de visa deras vishet
och de förståndiga deras förstånd.
22 Han avslöjar det som är djupt och fördolt,
han vet vad som finns i mörkret,
och hos honom bor ljuset.
23 Dig, mina förfäders Gud,
tackar och prisar jag,
för du har gett mig vishet och kraft,
och nu har du låtit mig veta
det som vi bad dig om.
Du har låtit oss veta
svaret på kungens fråga.”
Daniel tyder drömmen
24 Sedan gick Daniel till Arjok, som fått befallningen av kungen att avrätta Babylons alla visa män, och sa till honom: ”Avrätta inte de visa i Babylon! För mig bara till kungen, så ska jag berätta för honom uttydningen.”
25 Arjok skyndade iväg med Daniel till kungen och sa till honom: ”Jag har hittat en man bland de judiska landsflyktiga som kan ge kungen uttydningen.”
26 Kungen frågade Daniel, som fått namnet Belteshassar: ”Kan du tala om för mig vad jag drömde och vad det betyder?”
27 Daniel svarade kungen: ”Den hemlighet kungen frågar om kan inga visa män, besvärjare, magiker eller teckentydare avslöja för kungen. 28 Men det finns en Gud i himlen som uppenbarar hemligheter, och han har låtit kung Nebukadnessar veta vad som ska ske i framtiden[b]. Detta var din dröm och dina syner du hade på din bädd:
29 Du, o kung, låg på din bädd och kom att tänka på vad som ska ske i framtiden. Han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som ska ske. 30 Denna hemlighet har uppenbarats för mig, inte därför att jag skulle vara visare än alla andra levande varelser, utan för att du, o kung, ska få veta dess betydelse och förstå dina innersta tankar.
31 Du såg, o kung, i din syn en stor staty, en väldig, starkt glänsande staty framför dig, förskräcklig att se på. 32 Huvudet på statyn var av rent guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar, 33 benen av järn och fötterna dels av järn och dels av lera.
34 Medan du såg på den rycktes en sten loss, men inte med människohänder. Den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. 35 Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld, och blev som agnarna på tröskplatserna om sommaren, bortförda av vinden, så att inget spår av dem längre gick att finna. Men stenen som träffade statyn blev till ett stort berg som uppfyllde hela jorden. 36 Så var drömmen, och nu vill vi tala om för kungen vad den betyder.
37 Dig, o kung, kungarnas kung, har himlens Gud gett rike, makt, styrka och ära. 38 I din hand har han gett mänskligheten, var de än bor, markens djur och himlens fåglar, och låtit dig regera över dem alla. Du är huvudet av guld.[c]
39 Men efter dig uppstår ett annat rike, ringare än ditt, och därefter ett tredje rike av koppar. Det ska regera över hela jorden. 40 Det fjärde riket ska bli starkt som järn, och så som järnet krossar och slår sönder, så ska det krossa och bryta ner alla de andra. 41 Att du såg fötterna och tårna vara dels av lera, dels av järn, betecknar ett splittrat rike, som dock har något av järnets fasthet; du såg ju järnet vara blandat med lera. 42 Tårna, dels av järn och dels av lera, betyder att riket är delvis starkt, delvis svagt. 43 Att du såg järnet vara blandat med lera betyder att det trots giftermål människor emellan inte kan förbli enat, lika lite som järn och lera kan förenas med varandra.
44 Under dessa kungars tid kommer himlens Gud att upprätta ett rike som aldrig ska förstöras. Inte heller ska det överlämnas åt något annat folk. Det ska krossa och utplåna alla dessa andra riken och självt bestå för evigt. 45 Du såg ju att en sten rycktes loss från berget, utan människohänder, och krossade järn, koppar, lera, silver och guld.
Den store Guden har visat kungen vad som kommer att ske i framtiden. Drömmen är sann och tydningen tillförlitlig.”
46 Då föll Nebukadnessar ner inför Daniel och tillbad honom och befallde att man skulle bära fram offer och tända rökelse inför honom. 47 Kungen sa till Daniel: ”Er Gud är sannerligen en Gud över alla gudar, en Herre över kungar, och en som uppenbarar hemligheter, eftersom du har kunnat avslöja denna hemlighet.”
48 Kungen utnämnde Daniel till ett högt ämbete och överöste honom med många gåvor. Han gjorde honom till härskare över hela provinsen Babylon, och han blev chef över alla de visa där. 49 På Daniels begäran utsåg kungen dessutom Shadrak, Meshak och Aved-Nego till att förvalta provinsen Babylon. Daniel själv stannade vid kungens hov.
Herrens nåd, Israels otro
106 Halleluja!
Prisa Herren, för han är god.
Hans nåd varar i evighet.
2 Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,
förkunna allt hans lov?
3 Lyckliga är de som bevarar det som är rätt
och alltid gör det rättfärdiga.
4 Tänk på mig, Herre,
när du visar välvilja mot ditt folk!
Kom till min hjälp med din räddning!
5 Låt mig få se det goda hos dina utvalda
och dela ditt folks glädje,
prisa dig tillsammans med dem
som är din egendom.
6 Vi har syndat liksom våra fäder,
vi har handlat fel och gjort det onda.
7 Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.
De glömde hans nådegärningar
och gjorde uppror vid Sävhavet.
8 Ändå räddade han dem för sitt namns skull
för att göra sin makt känd.
9 Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.
Han ledde dem genom djupen som genom en öken.
10 Han räddade dem från dem som hatade dem
och befriade dem från deras fiender.
11 Vattnet täckte deras fiender.
Inte en enda en av dem undkom.
12 Då trodde de hans ord
och lovade honom med sin sång.
13 Men snart glömde de allt han gjort.
De väntade inte på hans råd.
14 De greps av begär i öknen
och utmanade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde,
men han sände också förödande sjukdomar över dem.[a]
16 De blev avundsjuka på Mose och Aron,
som var helgade åt Herren.
17 Jorden öppnade sig och svalde Datan,
begravde Avirams hop.
18 Eld flammade upp bland deras anhängare,
lågorna uppslukade de onda.
19 De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en gjuten avgud.
20 De bytte ut sin härlighet
mot en avbild av en tjur som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin räddare,
som gjort så stora ting i Egypten,
22 mirakel i Hams land
och märkliga gärningar vid Sävhavet.
23 Därför bestämde han sig för att förgöra dem.
Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom
för att hålla tillbaka hans vrede,
så att han inte skulle förinta dem.
24 Sedan föraktade de det underbara landet,
och de trodde inte på hans ord.
25 De gnällde i sina tält,
och de ville inte lyssna till Herren.
26 Därför lyfte han sin hand och svor
att han skulle döda dem i öknen,
27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk
och spridas ut till andra länder.
28 De förenade sig med Baal-Pegor,
och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.[b]
29 Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,
så att en plåga bröt ut bland dem.
30 Men Pinechas grep in och kom emellan,
så att plågan upphörde.
31 För detta räknades han som rättfärdig
från generation till generation, för evigt.
32 Vid Merivas vatten förargade de Herren igen
och ställde till bekymmer för Mose.
33 De var upproriska mot hans ande, så
att han[c] talade utan att tänka efter.
34 De förgjorde inte heller folken,
som Herren hade sagt till dem,
35 utan beblandade sig med främmande folk
och tog efter deras seder och bruk.
36 De tillbad deras avgudar,
och detta blev en fälla för dem.
37 De offrade sina söner och döttrar
till demoner.
38 De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,
som de offrade åt Kanaans avgudar,
och landet blev vanhelgat genom dessas blod.
39 De vanhelgade sig själva genom sina handlingar
och agerade i otrohet.
40 Herrens vrede upptändes mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
41 Han överlämnade dem åt främmande folk,
och de som hatade dem fick härska över dem.
42 Deras fiender förtryckte dem,
och de fick underkasta sig deras makt.
43 Gång på gång befriade han dem,
men de fortsatte att göra uppror,
och de sjönk allt djupare i sin synd.
44 Ändå såg han till dem i deras nöd
när han hörde deras rop.
45 Han kom ihåg sitt förbund med dem
och var mild i sin stora nåd.
46 Han lät dem finna förbarmande
hos dem som höll dem fångna.
47 Rädda oss, Herre, vår Gud!
Samla oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och tacka och lova dig.
48 Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!
Och allt folket ska säga: ”Amen!”
Halleluja!
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.