M’Cheyne Bible Reading Plan

Jakob ger Esau gåvor

32 Jakob startade på nytt sin resa och Guds änglar kom för att möta honom. ² När han såg det sa han: ”Detta är Guds läger”, och han kallade platsen för Machanajim^[a].

³ Jakob skickade nu budbärare till sin bror Esau i Seir, dvs. i landet Edom. ⁴ ”Säg så här till min herre, Esau”, sa Jakob. ”Så här hälsar din tjänare Jakob. Jag har bott tillsammans med Laban tills nu, och ⁵ jag äger oxar, åsnor och får och har många tjänare och tjänarinnor. Jag har skickat detta budskap till dig, min herre, för att jag hoppas att du kommer att vara välvilligt inställd mot oss.”

⁶ Budbärarna återvände med nyheten att Esau redan var på väg för att möta Jakob tillsammans med fyrahundra man. ⁷ Jakob blev alldeles utom sig av skräck. Han delade sin familj och hjordarna och kamelerna i två grupper. ⁸ ”Om Esau anfaller den ena gruppen, kan den andra gruppen kanske fly”, tänkte han.

⁹ Sedan bad Jakob: ”Min farfar Abrahams och min far Isaks Gud, du Herre, som sa till mig att återvända till mina släktingars land och som sa att du skulle vara god mot mig, ¹⁰ jag är ovärdig all den nåd och trofasthet som du har visat mig, din tjänare. När jag gick över Jordan ägde jag ju inget annat än min vandringsstav, och nu har jag dessa två läger. ¹¹ Rädda mig nu från min bror Esaus hand! Jag är rädd att han kommer för att slå ihjäl mig och mödrarna och barnen. ¹² Du har ju lovat att göra gott mot mig och föröka mina ättlingar tills de blir som sanden på stranden, så många att man inte kan räkna dem.”

¹³ Jakob stannade där han var under natten och valde av sin egendom ut en gåva åt sin bror Esau: ¹⁴ 200 getter, 20 bockar, 200 tackor, 20 baggar, ¹⁵ 30 kameler med deras föl, 40 kor, 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar.

¹⁶ Han lämnade dem till sina tjänare, var hjord för sig, och sa till dem att gå före honom och hålla avstånd mellan varje hjord. ¹⁷ Sedan instruerade han tjänaren som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: ’Vems tjänare är du? Vart är du på väg? Vems djur är dessa?’ ¹⁸ så ska du svara: ’De tillhör din tjänare Jakob och är en gåva till hans herre Esau. Han kommer själv strax efter oss!’ ”

¹⁹ Jakob gav samma instruktion till den andra och tredje tjänaren, och sedan till alla de andra som drev hjordarna. Alla skulle säga samma sak till Esau när de mötte honom. ²⁰ De skulle också säga: ”Din tjänare Jakob kommer strax efter oss”. Han ville nämligen blidka Esau med gåvorna, innan han mötte honom ansikte mot ansikte. ”Kanske kommer han då att vara vänlig mot mig”, tänkte Jakob. ²¹ Gåvan sändes alltså i förväg medan Jakob tillbringade natten i lägret.

Jakobs brottningskamp

²² Under natten steg Jakob upp, och tog sina båda hustrur, de två slavinnorna och sina elva söner och gick över vid Jabboks vadställe. ²³ Han förde dem tillsammans med alla sina ägodelar över floden. ²⁴ Han blev kvar där ensam, och en man brottades med honom till gryningen. ²⁵ När denne såg att han inte kunde vinna kampen, slog han till Jakob på höften så att den gick ur led när de brottades med varandra.

²⁶ Sedan sa han: ”Släpp mig, för dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag tänker inte släppa dig förrän du välsignar mig.” ²⁷ ”Vad heter du?” frågade mannen^[b]. ”Jakob”, svarade han. ²⁸ ”Du ska inte längre heta Jakob”, sa mannen. ”Du ska heta Israel^[c], för du har kämpat med både Gud och människor och segrat.” ²⁹ ”Säg mig, vad heter du?” frågade Jakob. ”Varför frågar du om mitt namn?” sa mannen till honom. Och han välsignade honom där.

³⁰ Jakob kallade platsen Penuel^[d], för han sa: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå är jag fortfarande vid liv.” ³¹ När solen gick upp lämnade han Penuel. Han haltade på grund av sin höftskada. ³² Det är därför som Israels folk än i dag inte äter nervsträngen^[e] i höftmuskeln, för det var på höftbenet, höftnerven, som mannen slog Jakob.

Jesus botar en man på sabbaten

(Matt 12:9-14; Luk 6:6-11)

3 En annan gång gick Jesus in i en synagoga, och där var en man som hade en förtvinad hand.

² De höll noga ögonen på honom för att se om han skulle bota mannen på sabbaten, så att de skulle få något att anklaga honom för.

³ Men Jesus sa till mannen med den förtvinade handen: ”Res dig upp och kom hit fram.” ⁴ Sedan frågade han dem: ”Vad är tillåtet att göra på sabbaten, göra gott eller ont, rädda liv eller döda någon?” Men ingen ville säga något. ⁵ Då såg han på dem med vrede, djupt bedrövad över hårdheten i deras hjärtan. Sedan sa han till mannen: ”Räck fram din hand!” Och då mannen gjorde det, blev handen normal igen.

⁶ Men fariseerna gick ut och började genast göra upp planer tillsammans med Herodes anhängare^[a] på hur de skulle få Jesus dödad.

Mycket folk följer Jesus

(Matt 4:23-25; 12:15-16; Luk 6:17-19)

⁷ Jesus och hans lärjungar drog sig nu till sjön, och massor av människor från Galileen, men också från Judeen, ⁸ Jerusalem och Idumeen, från andra sidan Jordan och ända bortifrån Tyros och Sidon, följde honom när de hörde om allt han gjorde.

⁹ Jesus bad sina lärjungar att ha en båt färdig, för att han skulle slippa bli trängd av folkmassan. ¹⁰ Många människor hade blivit botade, och de sjuka trängde därför på från alla håll för att röra vid honom.

¹¹ När de orena andarna fick syn på honom, föll de ner vid hans fötter och ropade: ”Du är Guds Son!” ¹² Men Jesus förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.

Jesus utser sina tolv lärjungar

(Matt 10:2-4; Luk 6:14-16; Apg 1:13)

¹³ Sedan gick Jesus upp på ett berg och tog med sig några som han hade valt ut. När de kom till honom, ¹⁴ utsåg han tolv av dem, som han kallade apostlar, till att följa honom och sändas ut för att predika, ¹⁵ och han gav dem makt att driva ut onda andar.^{[b] 16} De tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, ¹⁷ Sebedaios söner Jakob och Johannes, som han kallade Boanerges, ”åsksönerna”, ¹⁸ Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon ”den ivrige”^{[c] 19} och Judas Iskariot, som senare förrådde Jesus.

Jesus beskylls för att vara i förbund med djävulen

(Matt 12:22-29; Luk 11:14-23; 12:10)

²⁰ När Jesus kom hem, började folk att samlas igen, i en sådan mängd att varken han eller hans lärjungar ens fick tid att äta. ²¹ När hans familj fick höra det, gick de dit för att ta hand om honom. ”Han är från sina sinnen!” sa de.

²² Men de skriftlärda, som hade kommit från Jerusalem, sa: ”Han är besatt av Beelsebul^[d]. Han driver ut de onda andarna med hjälp av de onda andarnas härskare.”

²³ Jesus kallade då till sig dem och talade till dem i liknelser: ”Hur kan Satan driva ut Satan? ²⁴ Ett rike där man strider mot varandra går ju under. ²⁵ Och en familj där man strider mot varandra upphör snart att existera. ²⁶ Om nu Satan är kluven och strider mot sig själv, då kan han inte bestå, utan det är snart ute med honom. ²⁷ Ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger utan att först binda honom. Sedan kan man plundra hans hus.

²⁸ Sannerligen säger jag er: Människor kan få förlåtelse för alla slags synder och hädelser, hur mycket man än hädar. ²⁹ Men den som hädar den heliga Anden kan aldrig i evighet få förlåtelse. Då gör man sig skyldig till en evig synd.”

³⁰ De hade nämligen sagt att han hade en oren ande.^[e]

Jesus riktiga familj

(Matt 12:46-50; Luk 8:19-21)

³¹ Nu kom Jesus mor och hans bröder och stannade utanför och skickade bud till honom för att kalla på honom.

³² Skaran som satt runt Jesus sa då till honom: ”Din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig.” ³³ Men han svarade: ”Min mor och mina bröder! Vilka är det?” ³⁴ Sedan såg han på dem som satt runt omkring honom och sa: ”Det här är min mor och mina syskon. ³⁵ Var och en som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.”

Kungen ingriper för judarna

8 Samma dag gav kung Xerxes drottning Ester det hus som hade tillhört judarnas fiende Haman. Mordokaj fick komma fram inför kungen, för Ester hade berättat för honom om deras släktskap. ² Kungen tog då av sig den sigillring som han tagit tillbaka från Haman, och gav den till Mordokaj. Ester gav i uppdrag åt Mordokaj att ta hand om Hamans hus.

³ Ester vädjade ännu en gång till kungen, föll ner vid hans fötter och bad honom gråtande att stoppa det onda mot judarna som agagiten Haman hade planerat. ⁴ Kungen räckte ut guldspiran mot Ester, som reste sig och ställde sig inför kungen. ⁵ Hon sa: ”Om du, o kung, finner det för gott, och om du ser på mig med välvilja, och om du anser det vara rätt och finner behag i mig, så låt det utfärdas en skrivelse som återkallar Hamans, agagiten Hammedatas sons, brev med order att döda alla judar i alla kungens provinser. ⁶ Hur skulle jag kunna se denna olycka drabba mitt folk och uthärda att se mina landsmän förintas?”

⁷ Kung Xerxes sa till Ester och juden Mordokaj: ”Jag har gett Ester Hamans hus, och honom själv har jag hängt upp på pålen, därför att han ville döda judarna. ⁸ Utfärda en ny order om judarna, så som ni finner det bäst, i mitt namn och försegla den med min sigillring, för ingen skrivelse som är skriven i kungens namn och förseglad med kungens ring kan återkallas.”

⁹ Kungens alla sekreterare inkallades på den tjugotredje dagen i tredje månaden, månaden sivan. Man skrev enligt Mordokajs befallning en skrivelse till judarna, likaså till satraperna, ståthållarna och furstarna i provinserna från Indien till Kush, 127 provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, så också till judarna med deras egen skrift och på deras eget språk.

¹⁰ Mordokaj skrev i kung Xerxes namn och förseglade skrivelsen med hans sigillring, och sedan skickades den iväg med ilbud som red på travhästar från kungens stall.

¹¹ I breven gav kungen judarna tillåtelse att i varje stad samlas för att försvara sig och att förgöra, döda och utplåna varje väpnad styrka hos ett folk eller i en provins som anföll dem och deras barn och kvinnor, och att även ta deras tillhörigheter som byte. ¹² Detta skulle ske på en och samma dag i alla kung Xerxes provinser, den trettonde dagen i månaden adar, den tolfte månaden. ¹³ Vidare skulle en kopia av skrivelsen gälla som lag i varje provins och tillkännages för alla folk, så att judarna kunde förbereda sig för att den dagen hämnas sina fiender. ¹⁴ Ilbuden gav sig ut på kungens befallning i stor hast, ridande på kungens travhästar. Förordningen var utfärdad i Susas borg.

¹⁵ Mordokaj gick från kungen klädd i kunglig skrud i blått och vitt, med en krona av guld på huvudet och en mantel av fint purpurrött linne. Staden Susa jublade och gladde sig. ¹⁶ Bland judarna rådde ljus, glädje, fröjd och härlighet. ¹⁷ I varje provins och stad dit kungens befallning och förordning nådde, blev det stor glädje bland judarna. De ställde till med stora fester och firanden. Många i landet blev^[a] judar av rädsla för judarna.

Gud håller sitt löfte

3 Vilken fördel är det då att vara jude? Finns det något värde i omskärelsen? ² Ja, en enorm fördel, främst att det var åt dem som Guds ord anförtroddes. ³ Att sedan några var trolösa ändrar väl ingenting när det gäller Guds trofasthet? ⁴ Självklart inte! Även om varenda människa ljuger, så talar Gud alltid sanning. Det står ju skrivet:

⁵ Men om vår orättfärdighet framhäver Guds rättfärdighet, vad ska vi tänka om det? Är Gud orättvis när han låter sin vrede drabba oss? Jag resonerar nu som en del människor. ⁶ Nej! Hur skulle Gud då kunna döma världen? ⁷ Någon kanske säger: ”Om min falskhet framhäver Guds trofasthet och ärar honom, varför ska jag dömas som en syndare?” ⁸ Men resonerar man på det sättet, kunde man lika gärna säga: ”Ju mer ont vi gör, desto bättre, för att det goda ska komma fram!” En del påstår att det är vad vi säger, men de som talar så ska få det straff de förtjänar.

Alla människor har syndat

⁹ Så vad har vi nu kommit fram till? Är då vi bättre än andra? Nej, inte alls, för vi har redan visat att alla människor utan undantag är syndare, vare sig de är judar eller greker.

¹⁹ Det som lagen säger är riktat till dem som är under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen ställas till svars inför Gud.

²⁰ Ingen kan ju någonsin bli rättfärdig inför Gud genom laggärningar. Nej, lagen kan bara ge insikt om synd.

Jesus Kristus tog vårt straff

²¹ Men nu har Gud visat en rättfärdighet som inte är beroende av lagen. Lagen och profeterna vittnar dock om den. ²² Det är en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus och gäller alla som tror, utan åtskillnad. ²³ Alla har ju syndat och gått miste om härligheten från Gud. ²⁴ Nu har de gjorts rättfärdiga, fritt, av nåd, genom att han låtit Kristus Jesus köpa dem fria. ²⁵ Gud lät honom, hans blod, offras till försoning för dem som tror. Han ville genom detta visa sin rättfärdighet, eftersom han tidigare hade låtit straffet vänta för de begångna synderna.^{[g] 26} Och nu i vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet, att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.

²⁷ Har vi då något att skryta med? Nej, absolut ingenting. Vad är det för lag som säger det? Gärningarnas? Nej, trons. ²⁸ Vi menar nämligen att människan blir rättfärdig på grund av sin tro, oberoende av laggärningar. ²⁹ Annars skulle väl Gud bara vara judarnas Gud? Nog är han väl en Gud för andra folk också? Ja, självklart är han en Gud för alla, ³⁰ eftersom det bara finns en Gud. Och han gör de omskurna rättfärdiga genom tron, likaväl som de oomskurna genom samma tro. ³¹ Men gör vi då lagen om intet genom tron? Nej, tvärtom! Vi befäster lagen.