M’Cheyne Bible Reading Plan

Isak gifter sig med Rebecka

24 Abraham var nu en mycket gammal man och Gud hade välsignat honom på alla sätt. ² Abraham sa till sin förvaltare och äldste tjänare: ”Lägg din hand under min höft och ³ svär^[a] vid Herren, himlens och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son av de kanaaneiska flickorna på orten där jag nu bor! ⁴ Gå i stället till mitt hemland, till mina släktingar, och ta en hustru åt min son Isak där!”

⁵ ”Men om jag inte kan hitta en flicka som vill följa med mig till det här landet?” frågade tjänaren, ”ska jag då ta med din son dit, tillbaka till det land som du kommer ifrån?” ⁶ ”Nej, det får du inte göra vad som än händer”, svarade Abraham. ⁷ ”Herren, himlens Gud, förde mig bort från mitt hem, mina fäders land, och svor under ed att ge mig och mina ättlingar detta land. Han ska skicka sin ängel framför dig, och du ska finna en flicka därifrån som kan bli min sons hustru. ⁸ Om hon inte vill följa med dig är du fri från denna ed, men under inga omständigheter får du ta med dig min son dit.”

⁹ Tjänaren lade då handen under sin herre Abrahams höft och svor en ed att göra så. ¹⁰ Han tog med sig tio av sin husbondes kameler, lastade med gåvor av allt det bästa hans husbonde ägde, och reste till den stad där Nachor bodde, i Aram Naharajim^[b]. ¹¹ Där lät han kamelerna lägga sig ner bredvid en källa utanför staden. Det var kväll och byns kvinnor kom ut för att hämta vatten.

¹² ”Herre, min husbonde Abrahams Gud”, bad han, ”visa att du är god mot min husbonde Abraham och hjälp mig att lyckas. ¹³ Här står jag nu bredvid denna källa och byns flickor kommer ut för att hämta vatten. ¹⁴ Om jag ber en av dem: ’Låna mig din kruka så att jag får dricka’ och hon då säger: ’Javisst, och jag ska ge vatten åt dina kameler också’, så låt det då vara den som du har utsett till din tjänare Isak. Då vet jag att du har visat godhet mot min husbonde.”

¹⁵ Innan han knappt hunnit be färdigt, kom Rebecka, dotter till Betuel, son till Milka, Abrahams bror Nachors hustru, med en vattenkruka på sin axel. ¹⁶ Hon var mycket vacker och orörd, ingen man hade haft henne. Hon gick ner till källan, fyllde sin kruka och kom upp igen. ¹⁷ Tjänaren skyndade fram till henne och bad om vatten att dricka.

¹⁸ ”Javisst, min herre”, sa hon och böjde snabbt ner krukan åt honom så att han kunde dricka. ¹⁹ Sedan sa hon: ”Jag ska hämta vatten åt dina kameler också, så att de kan dricka sig otörstiga.”

²⁰ Hon tömde krukan i vattenhon och sprang ner till källan igen och fortsatte att bära vatten åt kamelerna, tills de slutligen hade fått nog. ²¹ Tjänaren betraktade henne tyst för att se om Herren låtit hans färd lyckas eller inte. ²² När kamelerna hade slutat dricka, tog han fram en näsring av guld som vägde en halv sikel^[c], och två guldarmband som vägde tio siklar.

²³ ”Säg mig, vems dotter är du?” frågade han. ”Kan det vara så att din far har någon plats, där han kan ta emot oss över natten?” ²⁴ ”Min far heter Betuel, son till Milka och hennes man Nachor”, svarade hon, ²⁵ och fortsatte: ”Vi har gott om halm och mat åt kamelerna, och gästrum har vi också.”

²⁶ Då föll mannen ner på marken och tillbad Herren ²⁷ och sa: ”Lovad vare Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har upphört med att visa sin godhet och trofasthet gentemot min herre! Och mig har Herren lett till en familj som är släkt med min husbonde.”

²⁸ Flickan sprang hem för att berätta för sin mor och sina närmaste vad som hänt. ²⁹ Rebeckas bror Laban skyndade sig ut till mannen vid källan. ³⁰ Laban hade sett näsringen och ringarna på sin systers armar och hört henne berätta vad mannen sagt till henne. Då kom han nu till mannen som fortfarande stod med sina kameler vid källan. ³¹ Laban sa till honom: ”Kom, du Herrens välsignade! Varför står du här ute? Vi har redan gjort i ordning ett rum åt dig. Och plats finns också för dina kameler.”

³² Då följde mannen med till huset. Man lastade av kamelerna och gav dem halm och foder. Sedan gav han vatten åt Abrahams tjänare och hans medresenärer, så att de kunde tvätta sina fötter. ³³ När maten serverades sa mannen: ”Jag tänker inte äta förrän jag har berättat för er varför jag är här!” Laban sa: ”Ja, naturligtvis. Berätta ditt ärende!”

³⁴ ”Jag är Abrahams tjänare”, förklarade han. ³⁵ ”Herren har välsignat min husbonde mycket och gett honom en stor rikedom, får och boskapshjordar, silver och guld, slavar och slavinnor, kameler och åsnor.

³⁶ När Sara, min husbondes hustru, var mycket gammal, födde hon en son åt honom, och min husbonde har gett honom allt han äger. ³⁷ Nu har min husbonde fått mig att svära på att inte låta sin son gifta sig med någon av flickorna i Kanaan, det land där min husbonde bor. ³⁸ Därför skulle jag bege mig hit till hans fars familj och hans egen släkt, för att hämta en flicka härifrån, som kan gifta sig med hans son. ³⁹ Jag frågade då min herre: ’Men om jag inte kan hitta en flicka som vill komma med mig?’ ⁴⁰ Han svarade: ’Herren, i vars gemenskap jag har levt, ska skicka sin ängel med dig och se till att ditt uppdrag kommer att lyckas, så att du får en hustru åt min son från min släkt och min fars familj. ⁴¹ Du blir löst från din ed, om mina släktingar, när du kommit till dem, inte vill ge henne åt dig.’

⁴² När jag i dag kom till brunnen, bad jag denna bön: ’Herre, min herre Abrahams Gud, visa mig om du vill låta mitt uppdrag lyckas. ⁴³ Här står jag nu bredvid denna brunn. Jag tänker säga till en av flickorna som kommer hit för att hämta vatten: ”Var snäll och ge mig lite vatten att dricka” ⁴⁴ och hon ska svara: ”Javisst! Och jag ska vattna dina kameler också.” Låt den flickan vara den som Herren har utvalt till att bli hustru åt min husbondes son.’

⁴⁵ Innan jag hade slutat tala, kom Rebecka med sin vattenkruka på axeln, och hon gick ner till brunnen och hämtade vatten och fyllde krukan. Jag sa till henne: ’Ge mig vatten att dricka!’ ⁴⁶ Snabbt lyfte hon ner krukan från axeln och sa till mig: ’Javisst, herre, och jag ska ge dina kameler vatten också!’ Så drack jag, och hon vattnade också kamelerna. ⁴⁷ Då frågade jag henne: ’Vems dotter är du?’ Hon sa till mig: ’Betuels, Nachors och hans hustru Milkas son.’ Då gav jag henne näsringen och armbanden. ⁴⁸ Sedan föll jag ner på marken och tillbad Herren, min herre Abrahams Gud, för att han hade lett mig rätt i mitt sökande efter en flicka från min husbondes brors familj. ⁴⁹ Säg därför nu: Vill ni visa godhet och trofasthet mot min husbonde? Vill ni inte, säg mig då det, så vet jag vad nästa steg ska bli, om jag ska gå i den ena eller den andra riktningen.”

⁵⁰ Då svarade Laban och Betuel: ”Detta måste komma från Herren, så vad kan vi säga? ⁵¹ Här är Rebecka. Ta henne och gå! Låt henne bli hustru till din husbondes son, precis som Herren har sagt.”

⁵² Vid detta svar föll Abrahams tjänare ner och tillbad inför Herren. ⁵³ Sedan gav han Rebecka guld- och silversmycken och kläder. Han gav också många värdefulla presenter till hennes mor och bror. ⁵⁴ Sedan åt och drack tjänaren och de män som var med honom och stannade där över natten. När de gick upp nästa morgon sa tjänaren: ”Låt mig resa tillbaka till min husbonde!” ⁵⁵ ”Låt Rebecka stanna här hos oss åtminstone tio dagar eller så!” bad hennes mor och bror. ”Sedan kan hon resa.” ⁵⁶ Men tjänaren bad: ”Hindra mig inte från att resa! Herren har sett till att mitt uppdrag lyckats. Låt mig nu återvända till min husbonde.”

⁵⁷ ”Nåväl”, sa de. ”Vi ska ropa på flickan och fråga henne vad hon tycker.” ⁵⁸ Då ropade de på Rebecka. ”Är du villig att resa med denne man?” frågade de henne. Hon svarade: ”Ja, det vill jag.”

⁵⁹ De lät då sin syster Rebecka och hennes amma följa med Abrahams tjänare och hans män. ⁶⁰ De välsignade Rebecka med denna välsignelse:

⁶¹ Rebecka och hennes tjänarinnor steg sedan upp på kamelerna och följde med mannen. Så tog tjänaren Rebecka med sig och började resan tillbaka.

⁶² Under tiden hade Isak, vars hem låg i Negev, återvänt till Beer Lachaj Roi^[d]. ⁶³ När han en kväll tog en promenad över fälten försjunken i tankar^[e], tittade han upp och såg kamelerna komma. ⁶⁴ Rebecka lade märke till honom och steg snabbt ner. ⁶⁵ ”Vem är den där mannen, som vandrar över fälten för att möta oss?” frågade hon tjänaren. Han svarade: ”Det är min husbondes son.” Då dolde hon sig i sin slöja. ⁶⁶ Sedan berättade tjänaren hela historien för Isak. ⁶⁷ Isak förde Rebecka till sin mor Saras tält, och hon blev hans hustru. Han älskade henne och hon blev till stor tröst för honom, eftersom han förlorat sin mor.

Jesus varnar för de religiösa ledarnas dubbelmoral

(Mark 12:38-39; Luk 11:43-46; 20:45-46)

23 Sedan talade Jesus till folket och till sina lärjungar och sa: ² ”Dessa skriftlärda och fariseer sitter på Moses stol. ³ Därför ska ni lyda och följa vad de säger, men följ inte deras exempel, för de talar gärna, men handlar inte efter sina egna ord. ⁴ De binder ihop tunga bördor som de lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att flytta dem.

⁵ Allt de gör, gör de för att synas. De går omkring med breda böneremmar^[a] på armarna och sätter långa tofsar^[b] på sina mantlar. ⁶ De älskar att sitta vid honnörsborden under festerna, och i synagogorna tar de plats på främsta raden. ⁷ De vill gärna bli hälsade med respekt på torgen och kallas ’rabbi^[c]’ av alla människor.

⁸ Men låt aldrig någon kalla er ’rabbi’, för bara en är er läromästare, och ni är alla syskon. ⁹ Kalla inte heller någon här på jorden ’fader’, för bara en är er Fader, han som är i himlen. ¹⁰ Och låt ingen kalla er ’lärare’, för bara en är er lärare, Kristus. ¹¹ Den som vill bli stor bland er måste bli de andras tjänare. ¹² Den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas.

Jesus anklagar de religiösa ledarna

(Luk 11:39-42; 11:44; 11:47-52)

¹³ Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma in hindrar ni.^[d]

¹⁵ Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare, som kan resa över både hav och land för att vinna en enda proselyt, men sedan gör ni honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än ni själva.

¹⁶ Ve er, ni blinda ledare! Ni påstår att om man svär vid templet betyder det ingenting, men om man svär vid guldet i templet är det bindande. ¹⁷ Blinda dårar! Vilket är viktigast, guldet, eller templet som gör guldet heligt? ¹⁸ Ni säger också att om man svär vid altaret betyder det ingenting, men om man svär vid gåvan på altaret är det bindande. ¹⁹ Blinda dårar! Vilket är störst, gåvan på altaret, eller altaret som gör gåvan helig? ²⁰ När någon svär vid altaret svär han både vid altaret och vid allt som är på det, ²¹ och när någon svär vid templet svär han både vid templet och vid honom som bor i det. ²² När någon svär vid himlen, så svär han vid Guds tron och vid honom som sitter där.

²³ Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger en tiondel av mynta, dill och kummin, men ni struntar i det som är långt viktigare: rättvisa, barmhärtighet och trohet. Visst ska ni göra det ena, men försumma inte det andra.^{[e] 24} Ni blinda ledare! Ni silar bort myggor, men sväljer kameler.^[f]

²⁵ Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! På utsidan gör ni bägaren och skålen ren, men inuti är de fulla av girighet och njutningslystnad. ²⁶ Blinda farisé! Se först till att du får insidan ren, så kommer utsidan också att bli ren.

²⁷ Ve er, skriftlärda och fariseer! Ni är som vitmålade gravar, vackra på utsidan, men inuti är de fyllda av döda människors ben och orenhet. ²⁸ Ni ser ut som om ni var rättfärdiga, men inombords är ni fulla av hyckleri och laglöshet.

²⁹ Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni bygger profeternas gravar och smyckar de rättfärdigas minnesstenar. ³⁰ Och ni säger: ’Om vi hade levt på förfädernas tid, skulle vi aldrig ha dödat några profeter.’ ³¹ Men så vittnar ni om att ni är ättlingar till dem som mördade profeterna. ³² Så fortsätt att gå i era förfäders fotspår, och gör färdigt det de startade!

³³ Ormar, huggormsyngel! Hur ska ni kunna slippa att dömas till Gehenna? ³⁴ Jag ska sända er profeter och visa män och skriftlärda. En del av dem kommer ni att döda och korsfästa. Andra kommer ni att piska i era synagogor och förfölja från stad till stad. ³⁵ Men på grund av detta ska ni få stå till svars för alla mord på de rättfärdiga, ända från Abel till Sakarja, Berekjas son, honom som ni mördade mellan templet och altaret.^{[g] 36} Sannerligen säger jag er: allt detta ska detta släkte få svara för.

Jesus sörjer över Jerusalem

(Luk 13:34-35)

³⁷ Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som sänts till dig! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, precis som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. ³⁸ Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. ³⁹ Jag säger er: ni kommer härefter inte att få se mig igen förrän ni säger: ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn.^[h]’ ”

Nehemjas reformer

Inga främlingar i församlingen eller i templet

13 När man denna dag läste för folket ur Moses bok, fann man att där stod skrivet att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle tillåtas att komma in i Guds församling. ² De hade nämligen inte bistått israeliterna med mat och dryck utan i stället lejt Bileam att förbanna dem, även om vår Gud vände förbannelsen till välsignelse. ³ När de hörde denna lag, uteslöt de omedelbart alla utlänningar från Israel.

⁴ Innan detta hände hade prästen Eljashiv, en släkting till Tobia, blivit utsedd att förestå förråden i vår Guds hus. ⁵ Han hade inrett ett stort rum för honom, där man tidigare hade förvarat matoffren, rökelsen och kärlen samt tiondet av säden, det nya vinet och oljan, som var bestämda åt leviterna, sångarna och dörrvakterna, samt gåvorna till prästerna. ⁶ Jag var inte i Jerusalem när detta hände, för jag hade återvänt till kung Artaxerxes av Babylon under hans trettioandra regeringsår. Efter en tid bad jag dock kungen om tillstånd ⁷ att resa tillbaka till Jerusalem. Där fick jag reda på det onda som Eljashiv hade gjort i och med att han hade inrett ett rum åt Tobia på förgårdarna till Guds hus ⁸ och jag blev mycket upprörd och kastade ut alla hans tillhörigheter därifrån. ⁹ Sedan befallde jag att man genast skulle rena rummen, och jag hämtade tillbaka tempelkärlen, matoffren och rökelsen.

Leviterna återinkallas

¹⁰ Jag fick också reda på att leviterna inte fått vad de var berättigade till, och därför hade de och sångarna som skötte gudstjänsten återvänt till sina åkrar. ¹¹ Då tillrättavisade jag styresmännen och frågade dem: ”Varför har Guds hus blivit försummat?” Sedan kallade jag tillbaka leviterna och återinsatte dem i deras tjänst. ¹² Hela Juda bar då fram tionde av säd, vin och olja till förrådskamrarna.

¹³ Jag tillsatte prästen Shelemja och Sadok, den skriftlärde, tillsammans med Pedalja, en av leviterna, till att vara förvaltare över förrådshusen, och till sin assistent fick de Hanan, som var son till Sackur och sonson till Mattanja. Dessa män betraktades som pålitliga, och deras uppgift var nu att ombesörja utdelningen till sina bröder.

¹⁴ Min Gud, kom ihåg mig för detta, och glöm inte allt det fromma jag har gjort för min Guds hus och tjänsten där.

Inget arbete på sabbaten

¹⁵ Vid samma tid fick jag se män i Juda som trampade sin vinpress på sabbaten och andra som körde hem säd eller lastade sina åsnor med vin, druvor, fikon och alla slags bördor för att frakta detta till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem för att sälja mat på den dagen. ¹⁶ Det fanns också några där från Tyros, som förde in fisk och alla sorters varor till försäljning till judarna på sabbaten – och detta i Jerusalem!

¹⁷ Då tillrättavisade jag de förnäma männen i Juda: ”Hur kan ni göra detta onda? Varför vanhelgar ni sabbaten? ¹⁸ Var det inte därför att era fäder gjorde sådana överträdelser som Gud lät denna olycka drabba oss och vår stad? Nu drar ni ner ännu mer vrede över Israel genom att vanhelga sabbaten!”

¹⁹ När det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att stadsportarna skulle stängas och inte öppnas förrän sabbaten var över. Jag lät några av mina män vakta portarna så att inte några bördor kunde föras in i staden under sabbaten. ²⁰ Två eller tre gånger hände det att köpmän och försäljare övernattade utanför Jerusalem, ²¹ men jag varnade dem: ”Varför tillbringar ni natten vid muren? Om det händer igen kommer jag att ta till hårda tag!” De kom sedan aldrig mer på en sabbat.

²² Sedan befallde jag leviterna att rena sig och hålla vakt vid portarna för att bevara sabbaten helig.

Min Gud, kom ihåg mig för detta! Förbarma dig över mig efter din stora nåd!

Nehemja förbjuder blandäktenskap

²³ Vid den tiden upptäckte jag också att några män i Juda hade gift sig med kvinnor från Ashdod, Ammon och Moab. ²⁴ Hälften av deras barn talade ashdoditiska eller något annat av de andra folkens språk och kunde inte tala hebreiska^[a]. ²⁵ Jag förebrådde dem och uttalade förbannelser över dem, jag slog några av dem och drog dem i håret. Jag lät dem svära vid Gud: ”Ni får inte ge era döttrar åt deras söner och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner eller er själva. ²⁶ Var det inte just så här som kung Salomo av Israel syndade? Det fanns ingen kung bland folken som kunde jämföras med honom, och Gud älskade honom och gjorde honom till kung över hela Israel, men ändå fick utländska kvinnor honom att synda. ²⁷ Och nu måste vi höra att ni gör så mycket ont, att ni är otrogna mot vår Gud, att ni gifter er med främmande kvinnor!”

²⁸ En son till Jojada, översteprästen Eljashivs son, var svärson till horoniten Sanvallat. Honom drev jag bort.

²⁹ Kom ihåg dem, min Gud, för de har smutsat ner prästämbetet och prästernas och leviternas förbund.

³⁰ Jag renade dem från allt främmande och fastställde prästernas och leviternas uppgifter, så att var och en visste vad han skulle göra. ³¹ Jag satte också upp tidsregler för vedoffret och när den första skörden skulle frambäras.

Tänk på detta, min Gud, mig till godo!

23 När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” ² Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen.

³ Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” ⁴ De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?”

⁵ ”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk.^[a]’ ”

⁶ Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.”

⁷ Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. ⁸ Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta.

⁹ De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.”

¹⁰ Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen.

¹¹ På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.”

Planer på att mörda Paulus

¹² Nästa morgon gjorde judarna en konspiration och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. ¹³ Över fyrtio män deltog i konspirationen ¹⁴ och gick till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. ¹⁵ Lämna därför in en anhållan till kommendanten, ni och de övriga i rådet, så att han låter Paulus ställas inför er igen. Säg att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.”

¹⁶ Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus ¹⁷ som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.”

¹⁸ Officeren gick då med honom till kommendanten och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.”

¹⁹ Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?”

²⁰ Paulus systerson svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. ²¹ Men låt dem inte få som de vill, för mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.”

²² Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.

Paulus förs till Caesarea

²³ Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: ”Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea vid niotiden ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. ²⁴ Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.”

²⁵ Sedan skrev han följande brev:

²⁶ Från Claudius Lysias,

Till den högt ärade landshövdingen Felix.

Bästa hälsningar!

²⁷ Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. ²⁸ Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet för att få reda på vad de anklagade honom för. ²⁹ Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras lag och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. ³⁰ Sedan fick jag reda på en konspiration mot honom och jag skickar nu honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig.

³¹ Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till Antipatris^[b] enligt de order de fått. ³² Nästa morgon fortsatte ryttarna med honom, medan de övriga återvände till fästningen.

³³ När de kom fram till Caesarea, överlämnade de brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. ³⁴ Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. ”Från Kilikien”, svarade Paulus.

³⁵ Då sa landshövdingen: ”Jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit.” Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras och bevakas i Herodes palats.