M’Cheyne Bible Reading Plan

Förbund vid Sinai

(19:1—24:18)

Gud uppenbarar sig vid Sinai och kallar folket att möta honom på berget

19 Israeliterna nådde fram till Sinaiöknen tre månader efter det att de hade lämnat Egypten, just på den dagen. ² Sedan de brutit upp från Refidim, kom de till Sinaiöknen och till foten av berget Sinai och slog läger där framför berget. ³ Mose gick upp till Gud, och Herren kallade på honom från berget och sa:

”Detta ska du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: ⁴ ’Ni har sett allt jag gjorde med egypterna och hur jag som en örn har burit er på mina vingar för att föra er till mig. ⁵ Om ni nu vill lyda mig och hålla mitt förbund, ska ni vara min egendom bland alla andra folk på jorden, för hela jorden är min. ⁶ Ni ska vara ett kungarike av präster åt Gud, ett heligt folk.’ Detta är vad du ska säga till israeliterna.”

⁷ Mose vände tillbaka och sammankallade alla de äldste bland folket och talade om för dem vad Herren hade befallt honom att säga.

⁸ Alla var fullständigt eniga och svarade: ”Vi ska göra allt som Herren begär av oss.” Mose återvände till Herren med folkets svar.

⁹ Då sa Herren till Mose: ”Jag ska komma till dig i ett kompakt moln, så att folket kan höra mig när jag talar med dig, och sedan kommer de alltid att tro dig.” När Mose hade återvänt till Herren med folkets svar, ¹⁰ sa Herren till honom: ”Gå nu ner och låt folket helga sig idag och imorgon, och säg åt dem att tvätta sina kläder. ¹¹ I övermorgon ska de vara beredda när Herren stiger ner på berget Sinai inför deras ögon. ¹² Sätt upp en gränslinje som folket inte får passera och säg till dem: ’Ni får inte gå upp på berget eller för nära dess fot. Den som rör vid berget ska dödas. ¹³ Men ingen hand får röra vid honom, utan han ska stenas eller skjutas till döds. Varken människor och djur som gör det får leva.’ När vädurshornet ljuder, ska de gå upp på berget^[a].”

¹⁴ Mose gick då ner till folket och lät folket helga sig och de tvättade sina kläder. ¹⁵ Han sa till dem: ”Förbered er för i övermorgon och ha inget sexuellt umgänge.”

Folkets olydnad

¹⁶ På tredje dagens morgon utbröt ett åskväder. Ett tjockt moln låg över berget, och det hördes en stark hornstöt. Allt folket i lägret bävade av rädsla. ¹⁷ Mose ledde då ut dem från lägret för att möta Gud och de ställde sig vid foten av berget. ¹⁸ Hela Sinais berg var täckt av rök, eftersom Herren steg ner på det i eld. Röken bolmade upp mot skyn, precis som från en smältugn, och hela berget skalv våldsamt. ¹⁹ Hornljudet blev allt starkare. Mose talade då med Gud, och han svarade honom med hög röst. ²⁰ När Herren stigit ner på bergets topp, kallade han Mose till sig och Mose klättrade dit upp.

²¹ Herren sa till honom: ”Gå tillbaka och varna folket för att tränga sig fram hit för att se Herren, för då kommer många av dem att dö. ²² Till och med prästerna^[b], som annars får närma sig Herren, måste rena sig, för att Herrens vrede inte ska bryta ut mot dem.”

²³ Mose svarade Herren: ”Men folket kan inte komma upp på Sinaiberget. Du har själv varnat oss och befallt mig att dra en gräns runt berget och förklara det för heligt.”

²⁴ Men Herren sa: ”Gå ner nu och kom sedan tillbaka tillsammans med Aron, men prästerna och folket får inte tränga sig fram och försöka komma hit upp till Herren, för då ska hans vrede bryta ut mot dem.”

²⁵ Mose gick då tillbaka ner till folket och sa detta till dem^[c].

Planer på att döda Jesus

(Matt 26:2-5; Mark 14:1-2; Joh 11:45-53)

22 Nu närmade sig det osyrade brödets högtid som kallas påsk^[a]. ² Översteprästerna och de skriftlärda sökte fortfarande efter ett sätt att bli av med Jesus. De var nämligen rädda för folket.

Judas beslutar att förråda Jesus

(Matt 26:14-16; Mark 14:10-11)

³ Då for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. ⁴ Judas gick till översteprästerna och officerarna vid tempelvakten för att diskutera med dem hur han skulle kunna förråda Jesus. ⁵ De blev mycket glada och erbjöd honom pengar, ⁶ som han genast accepterade. Sedan sökte han efter ett tillfälle att utan folkets vetskap förråda Jesus.

Lärjungarna förbereder påskmåltiden

(Matt 26:17-19; Mark 14:12-16)

⁷ Så kom det osyrade brödets högtidsdag^[b] då påsklammet skulle slaktas. ⁸ Då skickade Jesus iväg Petrus och Johannes och sa: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden, så att vi kan äta tillsammans.”

⁹ ”Var vill du att vi ska göra det någonstans?” frågade de.

¹⁰ Han svarade: ”När ni kommer in i staden, kommer ni att möta en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i ¹¹ och säg till mannen som äger huset: ’Vår Mästare säger: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?’ ¹² Han kommer då att ta med er en trappa upp till ett stort rum som redan är förberett. Gör i ordning måltiden där.”

¹³ Då gick de iväg och fann att allt var precis som Jesus hade sagt, och de ordnade med påskmåltiden.

Jesus och hans lärjungar äter den sista måltiden

(Matt 26:20-29; Mark 14:17-25; 1 Kor 11:23-25)

¹⁴ När det sedan var dags, slog sig Jesus och hans tolv apostlar ner vid bordet.

¹⁵ Och han sa till dem: ”Jag har längtat så mycket efter att få äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar. ¹⁶ För jag säger er nu att jag inte kommer att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.”

¹⁷ Sedan tog han en bägare, tackade Gud och sa: ”Ta det här och dela det mellan er. ¹⁸ Jag säger er att från och med nu ska jag inte dricka av det som vinstocken ger, förrän Guds rike har kommit.”

¹⁹ Efter det tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav det till dem och sa: ”Detta är min kropp som ska offras för er. Gör detta till minne av mig!”

²⁰ Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sa: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som utgjuts för er. ²¹ Men här vid bordet med mig finns hans hand som kommer att förråda mig.^{[c] 22} För Människosonen går bort, som det är bestämt, men ve den människa som förråder honom!”

²³ Då började de fråga varandra vem som skulle kunna göra något sådant.

Vem är störst?

(Matt 20:25-28; 19:28; Mark 10:42-45)

²⁴ Sedan började de diskutera med varandra vem av dem som kunde anses vara den störste.

²⁵ Då sa han till dem: ”I den här världen uppträder kungarna som herrar över sina folk, och makthavare kallar sig folkets välgörare. ²⁶ Men så får det inte vara bland er. Den störste av er ska vara som den yngste, och den som vill vara ledare ska vara de andras tjänare. ²⁷ Vem är störst, den som äter vid bordet eller den som tjänar vid bordet? Är det inte den som äter vid bordet? Men jag är här hos er som en tjänare. ²⁸ Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar. ²⁹ Samma kungliga makt som jag har fått av min Fader i himlen överlämnar jag åt er. ³⁰ Och då ska ni få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni ska få sitta på troner och döma Israels tolv stammar.

Jesus förutsäger att Petrus ska svika honom

(Matt 26:33-35; Mark 14:29-31; Joh 13:37-38)

³¹ Simon, Simon, Satan har begärt att få sålla er som vete. ³² Men jag har bett för dig att du inte helt ska tappa tron. Och när du en gång har vänt om, styrk då dina bröder.”

³³ Simon sa: ”Herre, jag är beredd att både gå i fängelse och dö för dig!”

³⁴ Men Jesus sa: ”Petrus, jag säger dig att innan tuppen hinner gala i natt, kommer du tre gånger att ha förnekat att du ens känner mig.”

³⁵ Sedan frågade Jesus dem: ”När jag sände ut er, och ni varken hade börs, väska eller skor med er, saknade ni något då?”

”Nej, ingenting”, svarade de.

³⁶ ”Men nu”, sa han, ”ska den som har börs ta med sig den, och likaså väska. Och om någon inte har något svärd, ska han sälja sin mantel och köpa ett.^{[d] 37} För jag säger er att de här orden i Skriften ska gå i uppfyllelse genom mig: ’Han räknades som en syndare’^[e]. Ja, allt som har förutsagts om mig ska nu slutföras.”

³⁸ ”Herre”, svarade de, ”vi har två svärd.”

”Det räcker”, sa Jesus.

Jesus ber i Getsemane

(Matt 26:36-46; Mark 14:32-42)

³⁹ Jesus lämnade sedan staden tillsammans med sina lärjungar och gick som vanligt till Olivberget. ⁴⁰ Där sa han till dem: ”Be att ni inte faller för frestelsen!”

⁴¹ Själv gick han ett stenkast längre bort och föll på knä och bad: ⁴² ”Fader, om du vill, låt mig slippa denna bägare! Men låt det bli som du vill, inte som jag vill.”

⁴³ Då visade sig en ängel från himlen och gav honom kraft. ⁴⁴ Men i sin ångest bad han allt intensivare, så hans svett föll som blodsdroppar till marken. ⁴⁵ Till slut reste han sig och gick tillbaka till sina lärjungar och såg att de hade somnat, utmattade av sorg. ⁴⁶ Då sa han till dem: ”Hur kan ni sova nu! Stå upp och be att ni inte faller för frestelsen!”

Jesus blir förrådd och arresterad

(Matt 26:47-56; Mark 14:43-50; Joh 18:3-11)

⁴⁷ Medan Jesus fortfarande talade kom en folkhop dit ledd av honom som hette Judas, en av de tolv. Judas gick fram till Jesus för att ge honom en hälsningskyss. ⁴⁸ Men Jesus sa: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?”

⁴⁹ När de som var med Jesus såg vad som höll på att hända, frågade de: ”Herre, ska vi slå till med våra svärd?” ⁵⁰ Och en av dem slog till översteprästens tjänare och högg av honom högra örat.

⁵¹ Men Jesus sa: ”Inget mer våld!” Och så rörde han vid mannens öra och helade honom.

⁵² Sedan sa Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och folkets ledare som hade kommit dit för att gripa honom: ”Som med en farlig brottsling har ni kommit med svärd och klubbor för att gripa mig! ⁵³ Dag efter dag var jag tillsammans med er i templet utan att ni rörde mig. Men nu är det dags för er att handla, nu har mörkret makten.”

Petrus förnekar att han känner Jesus

(Matt 26:67-75; Mark 14:66-72; Joh 18:15-18; 18:25-27)

⁵⁴ Då grep de Jesus och ledde honom till översteprästens hus, och Petrus följde med på avstånd.

⁵⁵ Inne på gården gjorde de upp en eld och satte sig runt den, och Petrus slog sig ner mitt ibland dem.

⁵⁶ En tjänsteflicka lade då märke till honom i eldskenet och började titta närmare på honom. Sedan sa hon: ”Den där mannen var också tillsammans med honom!”

⁵⁷ Men Petrus nekade och sa: ”Nej, kvinna, jag känner inte den mannen.”

⁵⁸ Efter en stund fick en annan syn på honom och sa: ”Du är också en av dem!”

”Nej, det är jag inte”, svarade Petrus.

⁵⁹ Ungefär en timma senare var det en tredje som påstod: ”Säkert var den där karln med honom, han är ju från Galileen.”

⁶⁰ Men Petrus sa: ”Jag förstår inte vad du menar, människa!” Och just när han sa det gol tuppen.

⁶¹ I samma stund vände sig Herren om och såg på Petrus, och då kom Petrus ihåg vad Herren hade sagt till honom: ”Innan tuppen gal i natt ska du förneka mig tre gånger.” ⁶² Och han gick ut och grät bittert.

⁶³ De män som bevakade Jesus började nu håna och slå honom. ⁶⁴ De band för hans ögon och slog honom och sa: ”Visa att du är en profet! Avslöja vem som slog dig.” ⁶⁵ Och de förolämpade honom på alla möjliga sätt.

Det judiska rådet vill se Jesus dömd till döden

(Matt 26:63-65; Mark 14:61-64; Joh 18:19-21)

⁶⁶ Tidigt nästa morgon samlades folkets ledare och översteprästerna och de skriftlärda. Jesus fördes till rådet. ⁶⁷ De frågade honom: ”Är du Messias? Säg oss som det är!”

Han svarade: ”Om jag säger det, så kommer ni inte att tro mig, ⁶⁸ och om jag börjar fråga er om något kommer ni inte att svara. ⁶⁹ Men från och med nu kommer Människosonen att sitta på Maktens högra sida.^[f]”

⁷⁰ Då sa de allihop: ”Alltså är du Guds Son?”

Men Jesus svarade: ”Det är ni själva som säger att jag är det.”

⁷¹ Då sa de igen: ”Vi behöver väl inga fler vittnen! Nu har vi hört honom säga det själv.”

Elihu talar om Guds makt

7 Kära vänner, det är dessa löften vi har. Låt oss därför rena oss från allt som förorenar kropp eller ande och i gudsfruktan fullfölja vår helgelse.

Paulus gläder sig över församlingens ånger

² Ge oss plats i era hjärtan. Vi har inte handlat orätt mot någon. Vi har inte lurat någon eller utnyttjat någon. ³ Men detta säger jag inte för att döma er. Nej, jag har ju redan sagt att ni är i våra hjärtan, för att vi ska både dö och leva tillsammans. ⁴ Jag har stort förtroende för er och är mycket stolt över er. Jag har fått mycket uppmuntran och överflödande glädje mitt i alla våra svårigheter.

⁵ När vi kom fram till Makedonien, fick vi ingen som helst ro. Runt omkring oss var det stridigheter; konflikter utanför och fruktan innanför. ⁶ Men Gud, som tröstar de nedtryckta, tröstade oss genom att Titus kom, ⁷ och inte bara genom att han kom, utan också genom den tröst han själv hade fått hos er, och att han kunde berätta om er längtan, er förtvivlan och er omsorg om mig. Det gladde mig ännu mer.

⁸ Nu ångrar jag inte längre mitt förra brev till er som gjorde er bedrövade. Först ångrade jag det ett tag, eftersom jag inser att jag gjorde er bedrövade, även om det var övergående. ⁹ Nu är jag i stället glad, inte för att ni blev bedrövade, utan därför att det fick er att vända om. Er bedrövelse var ju vad Gud önskade, och därför skadade vi ingen. ¹⁰ Den bedrövelse Gud låter någon känna leder till omvändelse, och den behöver ingen ångra. Men världslig bedrövelse driver mot döden. ¹¹ Tänk på allt vad denna bedrövelse som Gud lät er känna, ledde till bland er: innerlig hängivenhet, ursäkter, upprördhet, oro, längtan, iver, bestraffning! Ni gjorde allt för att visa att ni är oskyldiga i det här fallet. ¹² Men jag skrev inte brevet bara med tanke på den som hade felat, eller på den som fick lida för det, utan också för att ni själva med Guds hjälp skulle inse hur helhjärtat ni egentligen stöder oss. ¹³ Detta har verkligen tröstat oss.

Förutom denna tröst blev vi väldigt glada för Titus skull. Han var så lycklig och lättad efter att ha träffat er. ¹⁴ Jag hade redan innan talat om för Titus hur stolt jag är över er, och jag behövde verkligen inte skämmas över er. Allt jag hade sagt till Titus om er visade sig vara sant, precis som allt annat är sant som jag har sagt till er. ¹⁵ Han gillar er nu mer än någonsin, eftersom han minns med vilken respekt och vördnad ni alla lyssnade till honom och var villiga att följa alla hans råd. ¹⁶ Ja, jag är verkligen glad att jag så fullständigt kan lita på er.