Chronological

David och Siba

16 När David hade gått ett stycke från bergstoppen, kom Siba, Mefibosets tjänare, emot honom med ett par packåsnor som bar tvåhundra bröd, etthundra russinkakor, etthundra fruktkakor och en lägel vin. ² Kungen frågade honom: "Varför har du med dig detta?" Siba svarade: "Åsnorna skall konungens husfolk ha att rida på, brödet och fruktkakorna skall tjänarna ha att äta och vinet skall de som blir utmattade i öknen ha att dricka." ³ Kungen sade: "Men var är din herres son?" Siba svarade kungen: "Han är kvar i Jerusalem, för han tänkte: I dag skall Israels hus ge mig tillbaka min fars rike." ⁴ Då sade kungen till Siba: "Allt vad Mefiboset äger skall vara ditt." Siba svarade: "Jag bugar mig till jorden. Låt mig finna nåd inför dina ögon, min herre konung."

Simei förbannar David

⁵ När kung David hade kommit till Bahurim, kom en man ut därifrån och han var släkt med Sauls hus. Han hette Simei och var son till Gera. Han kom fram och for ut i förbannelser. ⁶ Han kastade sten på David och alla kung Davids tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgav denne både till höger och till vänster. ⁷ Simei förbannade David och sade: "Försvinn, försvinn, du blodsman, du fördärvets man! ⁸ Herren har låtit allt blod från Sauls hus komma tillbaka över dig, du som blev konung i hans ställe. Herren ger nu kungadömet i din son Absaloms hand. Se hur din ondska har drabbat dig, för en blodsman är du." ⁹ Då sade Abisaj, Serujas son, till kungen: "Varför skall den där döda hunden få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom." ¹⁰ Men kungen sade: "Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner? Må han förbanna. Ty om Herren har befallt honom att förbanna David, vem kan då säga: Varför gör du så?" ¹¹ David sade vidare till Abisaj och alla sina tjänare: "Se, min son som har utgått från mitt eget liv söker döda mig. Skulle då inte en benjaminit vilja det? Låt honom vara och låt honom förbanna, för Herren har befallt honom det. ¹² Kanske skall Herren se till mitt elände, så att Herren vänder hans förbannelse i dag mig till godo." ¹³ David fortsatte med sina män på vägen fram medan Simei gick jämsides med honom längs berget och förbannade och kastade stenar och jord efter honom. ¹⁴ Kungen med allt folket som följde honom kom fram utmattade, och han vilade ut där.

Ahitofels råd

¹⁵ Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till Jerusalem, och Ahitofel var med honom. ¹⁶ När nu arkiten Husaj, Davids vän, kom till Absalom ropade Husaj till honom: "Leve konungen! Leve konungen!" ¹⁷ Absalom sade till Husaj: "Är det så du visar trofasthet mot din vän? Varför har du inte följt med din vän?" ¹⁸ Husaj svarade Absalom: "Nej, den som Herren och detta folk och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna. ¹⁹ Dessutom, vem skulle jag tjäna om inte hans son? Så som jag har tjänat din far, så vill jag tjäna dig."

²⁰ Absalom sade till Ahitofel: "Vad råder du oss att göra?" ²¹ Ahitofel sade till Absalom: "Gå in till din fars bihustrur, som han har lämnat kvar för att se efter huset. Då får hela Israel höra att du gjort dig förhatlig för din far, och så styrks modet hos alla dem som är med dig." ²² Därefter slog man upp ett tält åt Absalom på taket, och Absalom gick in till sin fars bihustrur inför ögonen på hela Israel. ²³ På den tiden ansågs ett råd som Ahitofel gav lika mycket värt som om man hade frågat Gud till råds. Så mycket värderades hans råd av både David och Absalom.

17 Ahitofel sade till Absalom: "Låt mig välja ut tolvtusen män, så skall jag bryta upp och förfölja David i natt. ² Jag skall komma över honom medan han är utmattad och modlös och göra honom skräckslagen, och allt hans folk kommer då att fly. Bara kungen skall jag döda. ³ Allt folket skall jag föra tillbaka till dig. När alla återvänt, förutom den man du söker, skall hela folket få frid." ⁴ Detta förslag gillade Absalom och alla de äldste i Israel.

Husajs råd

⁵ Men Absalom sade: "Kalla också hit arkiten Husaj och låt oss höra vad han har att säga." ⁶ När Husaj kom in till Absalom, sade Absalom till honom: "Det här rådet har Ahitofel gett. Skall vi göra som han säger? Om inte, vad tycker du?" ⁷ Husaj svarade Absalom: "Det är inget bra råd som Ahitofel har gett den här gången." ⁸ Han fortsatte: "Du känner din far och hans män, de är hjältar och rasande som en björnhona som man har tagit ungarna ifrån ute på marken. Din far är en krigare och han vilar inte med sitt folk under natten. ⁹ Han har nu gömt sig i någon håla eller på något annat ställe. Om nu redan i det första anfallet några skulle falla, skulle var och en som fick höra detta säga: Absaloms folk har lidit nederlag. ¹⁰ Då skulle även den tappraste, med ett hjärta som ett lejon, helt tappa modet. För hela Israel vet att din far är en hjälte och att de som följer honom är tappra män. ¹¹ Därför är nu mitt råd att du låter hela Israel från Dan ända till Beer-Sheba samlas till dig, så talrikt som sanden vid havet, och att du själv också går ut i striden. ¹² När vi så stöter på honom var han än finns, skall vi slå ner på honom så som daggen faller över marken. Och inte en enda skall bli kvar, varken han själv eller någon av de män som är med honom. ¹³ Om han drar sig tillbaka in i någon stad, skall hela Israel kasta linor omkring den staden och dra ner den i dalen, till dess inte minsta lilla sten finns kvar av den." ¹⁴ Då sade Absalom och alla Israels män: "Arkiten Husajs råd är bättre än Ahitofels råd." Ty Herren hade ordnat det så att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att Herren skulle bringa olycka över Absalom.

Husaj låter varna David

¹⁵ Husaj sade till prästerna Sadok och Ebjatar: "Det och det rådet har Ahitofel gett Absalom och de äldste i Israel, men jag har gett det och det rådet. ¹⁶ Sänd nu genast bud och låt säga till David: Stanna inte över natten vid vadställena i öknen utan gå över, så att kungen och allt hans folk inte blir utplånade."

¹⁷ Jonatan och Ahimaas höll till vid Rogelskällan. En tjänstekvinna gick med bud till dem, och sedan brukade de själva gå med budskapet till kung David. Ty de kunde inte gå in i staden och visa sig där. ¹⁸ Men en pojke fick se dem och berättade det för Absalom. Då skyndade sig de båda i väg till Bahurim och gick in till en man som på sin gård hade en brunn och i den steg de ner. ¹⁹ Hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över brunnsöppningen och strödde gryn ovanpå, så att ingen kunde märka något. ²⁰ När Absaloms tjänare kom in i huset till kvinnan och frågade efter Ahimaas och Jonatan, svarade hon dem: "De gick över bäcken." Sedan de sökt efter dem men inte funnit dem, återvände de till Jerusalem.

²¹ När de hade givit sig av, steg männen upp ur brunnen och gick med sitt budskap till kung David. De sade till honom: "Bryt upp och skynda er över vattnet, för det och det rådet har Ahitofel gett angående er." ²² Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig och gick över Jordan. När det ljusnade saknades inte en enda, utan alla hade kommit över Jordan.

²³ När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.

²⁴ David hade kommit till Mahanajim, när Absalom och alla Israels män som var med honom gick över Jordan. ²⁵ Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Amasa var son till en man vid namn Jitra, en israelit,^[a] som hade gått in till Abigal, Nahas dotter, Serujas syster, Joabs mor. ²⁶ Israel och Absalom slog läger i Gileads land.

²⁷ När David hade kommit till Mahanajim, hade Sobi, Nahas son, från Rabba i ammoniternas land, och Makir, Ammiels son från Lo-Debar, och Barsillaj, en gileadit från Rogelim, ²⁸ fört dit sängar, skålar, lerkärl, vete, korn, mjöl, rostade ax, bönor, linsärter, annat rostat, ²⁹ honung, gräddmjölk, får och ost av komjölk till mat åt David och hans folk. Ty de tänkte: "Folket är hungrigt, trött och törstigt i öknen."

Absaloms död

18 David mönstrade sitt folk och satte befälhavare över dem, somliga över tusen och andra över hundra. ² Därefter sände han i väg folket: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abisajs, Serujas sons, Joabs brors, befäl och en tredjedel under gatiten Ittajs befäl. Kungen sade till folket: "Jag vill också själv dra ut med er." ³ Men folket sade: "Du får inte gå med, för om vi måste fly bryr de sig inte om oss, och om än hälften av oss stupar bryr sig ingen om det. Men du är lika mycket värd som tiotusen av oss. Därför är det bättre om du kan komma oss till hjälp från staden." ⁴ Då sade kungen till dem: "Jag skall göra det ni anser vara bäst." Kungen ställde sig vid sidan av porten, medan allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen. ⁵ Men kungen befallde Joab, Abisaj och Ittaj och sade: "För min skull, far varsamt fram med min pojke Absalom." Allt folket hörde hur kungen gav denna befallning om Absalom till alla befälhavarna.

⁶ Så drog trupperna ut på fältet för att möta israeliterna, och det kom till strid i Efraims skog. ⁷ Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare. Det blev ett stort manfall, tjugotusen man stupade där den dagen. ⁸ Striden bredde ut sig över hela trakten, och skogen krävde fler offer bland folket den dagen än svärdet.

⁹ Och Absalom stötte på några av Davids tjänare. Han red då på sin mulåsna. När mulåsnan kom in under en stor terebint med täta grenar, fastnade hans huvud i terebinten, och han blev hängande mellan himmel och jord, medan mulåsnan som han satt på gick vidare. ¹⁰ En man såg det och berättade det för Joab och sade: "Jag såg Absalom hänga där borta i en terebint." ¹¹ Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: "Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Jag skulle då ha gett dig tio siklar silver och ett bälte." ¹² Men mannen svarade Joab: "Om jag än fick väga upp tusen siklar silver i mina händer, skulle jag inte lyfta min hand mot kungens son, för kungen har ju befallt dig och Abisaj och Ittaj, så att vi har hört det: Var rädda om min pojke Absalom. ¹³ Om jag hade handlat svekfullt och tagit hans liv, hade du säkert lämnat mig i sticket, eftersom ingenting kan döljas för kungen." ¹⁴ Joab sade: "Jag vill inte slösa tid här med dig." Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms hjärta, medan denne ännu var vid liv där under terebinten. ¹⁵ Och tio unga män, Joabs vapenbärare, omringade Absalom och högg honom till döds.

¹⁶ Sedan blåste Joab i hornet, och folket upphörde att förfölja Israel, ty Joab höll tillbaka sina trupper. ¹⁷ De tog Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Och hela Israel flydde, var och en till sitt tält.

¹⁸ Medan Absalom ännu levde hade han låtit resa en minnessten åt sig, som står i Kungsdalen, ty han tänkte: "Jag har ingen son som kan bevara minnet av mitt namn." Den stenen hade han uppkallat efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms minnesvård.

David sörjer Absaloms död

¹⁹ Ahimaas, Sadoks son, sade: "Låt mig springa i väg till kungen med det glada budskapet att Herren har dömt honom fri från hans fienders hand." ²⁰ Men Joab sade till honom: "I dag blir du ingen glädjebudbärare. En annan dag kan du bära fram goda nyheter, men i dag förkunnar du inga goda nyheter eftersom kungens son är död." ²¹ Därefter sade Joab till en nubier: "Gå och berätta för kungen vad du har sett." Nubiern föll ner för Joab och sprang sedan i väg. ²² Men Ahimaas, Sadoks son, sade än en gång till Joab: "Vad som än må ske, låt mig också få springa i väg efter nubiern." Joab sade: "Varför vill du springa i väg min son, då detta inte är ett glädjebud som ger någon lön?" ²³ Han svarade: "Vad som än händer, vill jag springa i väg." Då sade Joab till honom: "Spring då." Och Ahimaas rusade i väg över Jordanslätten och hann förbi nubiern.

²⁴ Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket invid muren. Då fick han ögonen på en man som kom springande ensam. ²⁵ Väktaren ropade för att meddela kungen, och kungen sade: "Är han ensam så har han ett glädjebud att frambära". Och han kom allt närmare. ²⁶ Därefter fick väktaren se en annan man komma springande, och väktaren ropade till portvakten: "Se, ännu en man kommer springande ensam." Kungen sade: "Också han kommer med ett glädjebud." ²⁷ Väktaren sade: "Efter sättet att springa verkar den förste vara Ahimaas, Sadoks son". Då sade kungen: "Det är en god man, han kommer säkert med ett gott budskap."

²⁸ Ahimaas ropade till kungen: "Allt är väl!" Därefter böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sade: "Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit de män som lyfte sin hand mot min herre konungen!" ²⁹ Då frågade kungen: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Ahimaas svarade: "Jag såg att det var stor förvirring när Joab sände i väg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde." ³⁰ Kungen sade: "Gå åt sidan och stå kvar här." Då gick han åt sidan och väntade.

³¹ Just då kom nubiern, och han sade: "Min herre konung, tag emot ett glädjebud, för Herren har i dag dömt dig fri från alla dem som reste sig upp mot dig." ³² Kungen frågade nubiern: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Nubiern svarade: "Må det gå med min herre konungens fiender och med alla som reser sig upp mot dig för att skada dig, så som det har gått med den pojken." ³³ Då blev kungen mycket upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Medan han gick ropade han: "Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!"