Chronological

Gud är verkligen god mot Israel,
    mot dem som har rena hjärtan.
² Men jag var nära att snava
        med mina fötter,
    mina steg var nära att slinta,
^3 (B) för jag greps av avund
        mot de högmodiga
    när jag såg de gudlösas framgång.

⁴ De är fria från plågor
        fram till sin död,
    deras kroppar är välnärda.
⁵ De drabbas inte av mänsklig nöd,
    de plågas inte
        som andra människor.
⁶ Därför är högmod deras halsband
    och våld den dräkt de sveper sig i.
^7 (C) Deras ögon kikar fram^[a] ur fetman,
    deras hjärtans fantasier
        har ingen gräns.

⁸ De hånar och hotar med ondska,
    överlägset hotar de med förtryck.
⁹ De öppnar sin mun mot himlen
    och deras tunga far fram på jorden.
¹⁰ Därför vänder sig folket till dem,
    de suger i sig vatten i mängd.
^11 (D) De säger:
        "Hur skulle Gud kunna veta?
    Den Högste har väl ingen vetskap?"
^12 (E) Sådana är de gudlösa,
    ständigt trygga
        med växande rikedom.

^13 (F) Förgäves höll jag mitt hjärta rent
    och tvådde mina händer i oskuld!
¹⁴ Jag var plågad hela dagen
    och tuktad varje morgon –
¹⁵ men hade jag sagt:
        "Så tänker jag tala",
    då hade jag svikit dina barns släkte.

¹⁶ Jag funderade
        och försökte förstå det,
    men det var för svårt för mig,
¹⁷ tills jag kom in i Guds helgedom
    och insåg deras öde.

^18 (G) Du ställer dem på det hala,
    du störtar dem i fördärvet.
^19 (H) Hur plötsligt ska de inte gå under!
    De förgås och får ett fruktansvärt
        slut.
^20 (I) Så som en dröm är borta
        när man vaknar
    ska du, Herre, förakta dem
        som skuggbilder när du griper in.

²¹ När mitt hjärta var bittert
    och det stack i mitt inre,
²² då var jag oförnuftig
        och förstod ingenting,
    jag var som ett djur inför dig.

²³ Men jag är alltid hos dig,
    du håller mig i min högra hand.
^24 (J) Du leder mig med ditt råd
    och tar sedan emot mig med ära.
²⁵ Vem har jag i himlen utom dig?
    Och har jag dig,
        söker jag inget på jorden.
^26 (K) När min kropp och mitt hjärta
        ger upp,
    är Gud mitt hjärtas klippa
        och min lott för evigt.

²⁷ De som är fjärran från dig går under,
    du förgör alla som är otrogna
        mot dig.
²⁸ Men för mig är det gott
        att vara nära Gud.
    Jag tar min tillflykt
        till Herren, Gud,
    för att förkunna
        alla dina gärningar.

² Jag höjer min röst till Gud och ropar,
    jag höjer min röst till Gud
        och han lyssnar till mig.
^3 (B) På nödens dag söker jag Herren,
    om natten är min hand utsträckt
        utan att tröttna.
    Min själ vägrar låta sig tröstas.
^4 (C) Jag tänker på Gud och suckar,
    jag grubblar och min ande
        mattas. Sela

^5 (D) Mina ögonlock håller du öppna,
    jag är full av oro
        och kan inte tala.
^6 (E) Jag tänker på forna dagar,
    sedan länge flydda år.
⁷ Jag minns min sång^[a] i natten,
    jag grubblar i mitt hjärta
        och min ande undrar:
^8 (F) Ska Herren förkasta för evigt
    och aldrig mer visa nåd?
^9 (G) Är hans godhet borta för alltid?
    Är det slut med hans ord
        för alla tider?
¹⁰ Har Gud glömt att vara nådig?
    Eller har han i vrede hållit inne
        sin barmhärtighet? Sela

^11 (H) Jag svarar: Detta är min plåga,
    att den Högstes högra hand
        inte är som förr.
¹² Jag minns Herrens gärningar,
    jag minns dina forna under,
¹³ jag tänker på alla dina verk
    och begrundar det du har gjort.

^14 (I) Gud, i helighet går din väg.
    Vilken gud är så stor som Gud?
^15 (J) Du är den Gud som gör under,
    du har visat din makt bland folken.
^16 (K) Med din arm har du
        återlöst ditt folk,
    Jakobs och Josefs barn. Sela

^17 (L) Vattnen såg dig, Gud,
    vattnen såg dig och bävade,
        själva djupen darrade.
¹⁸ Från molnen strömmade vatten,
    skyarna höjde sin röst
        och dina pilar flög överallt.
¹⁹ Din åska dundrade i virvelstormen,
    blixtar lyste upp världen,
        jorden darrade och bävade.
^20 (M) Genom havet gick din väg,
        din stig genom väldiga vatten,
    och ingen såg dina fotspår.
^21 (N) Du förde ditt folk som en fårhjord
    genom Moses och Arons hand.

Lyssna, mitt folk,
        till min undervisning,
    vänd era öron till min muns ord!
² Jag vill öppna min mun
        för att tala visdomsord^[b],
    lägga fram gåtor från gången tid.
^3 (O) Vad vi har hört och lärt känna,
    vad våra fäder berättat för oss
⁴ vill vi inte dölja för deras barn.
    För det kommande släktet
        förkunnar vi Herrens lov,
    hans makt och de under han gjort.

^5 (P) Han upprättade
    ett vittnesbörd i Jakob,
        han gav sin undervisning i Israel
    och befallde våra fäder
        att lära ut den till sina barn,
⁶ så att den blev känd
    för det kommande släktet,
        de barn som skulle födas.
    De i sin tur skulle
        berätta för sina barn,
⁷ så att de sätter sitt hopp till Gud
    och inte glömmer Guds gärningar
        utan följer hans bud.
^8 (Q) De ska inte bli som sina fäder,
    ett trotsigt och upproriskt släkte
        med opålitligt hjärta
            och en ande trolös mot Gud.

⁹ Efraims söner,
        beväpnade bågskyttar,
    vände på stridens dag.
^10 (R) De höll inte Guds förbund
    utan vägrade följa hans lag,
¹¹ de glömde hans gärningar
    och undren han visat dem.

^12 (S) Inför deras fäder
    hade han gjort under
        i Egyptens land, på Soans mark^[c].
^13 (T) Han klöv havet
        och förde dem igenom,
    han lät vattnet stå som en mur.
^14 (U) Han ledde dem
        med molnskyn om dagen
    och med eldsken
        hela natten.
^15 (V) Han klöv klippor i öknen
    och lät dem dricka
        som ur väldiga hav,
¹⁶ han lät bäckar rinna fram
        ur klippan
    och vatten skölja ner
        som strömmar.

¹⁷ Men de fortsatte att synda
        mot honom,
    de gjorde uppror
        mot den Högste i öknen.
^18 (W) De frestade Gud i sina hjärtan
    genom att kräva mat efter sitt begär.
¹⁹ De talade mot Gud, de sade:
    "Kan Gud duka ett bord i öknen?
²⁰ Visst slog han klippan
    så att vattnet flödade
        och bäckar strömmade fram,
    men kan han också ge bröd
        eller skaffa kött åt sitt folk?"

^21 (X) När Herren hörde det
        blev han vred.
    Eld blossade upp mot Jakob,
        vrede vällde fram mot Israel,
²² för de trodde inte på Gud
    och litade inte på hans frälsning.

²³ Ändå gav han befallning
    åt skyarna i höjden
        och öppnade himlens portar.
^24 (Y) Han lät manna regna över dem
        till mat
    och gav dem säd från himlen.
²⁵ Människor fick äta änglars bröd,
    han sände dem mat
        så att de blev mätta.
^26 (Z) Han lät östanvinden
        komma från himlen
    och styrde sunnanvinden dit
        med sin makt.
²⁷ Han lät kött regna över dem
        som stoft,
    bevingade fåglar som havets sand.
²⁸ Han lät dem falla mitt i deras läger,
    runt omkring deras^[d] boningar.
²⁹ De åt och blev övermätta,
    han lät dem få vad de haft begär till.
³⁰ Men innan de släckt sitt begär,
    medan maten ännu var
        i deras mun,
^31 (AA) kom Guds vrede över dem.
    Han dödade bland de starkaste
        och slog ner Israels utvalda^[e] män.

^32 (AB) Ändå fortsatte de att synda
    och trodde inte på hans under.
^33 (AC) Då lät han deras dagar försvinna
        i tomhet
    och deras år i plötslig skräck.
³⁴ När han dräpte dem
        frågade de efter honom,
    de vände om och sökte Gud.
^35 (AD) De mindes att Gud är deras klippa,
    att Gud den Högste
        är deras befriare.
^36 (AE) De försökte bedra honom
        med sina ord,
    de ljög för honom med sin tunga.
³⁷ Deras hjärtan var inte uppriktiga
        mot honom,
    de var inte trogna
        mot hans förbund.

^38 (AF) Men han är barmhärtig
    och försonar skuld,
        han vill inte förgöra.
    Ofta höll han tillbaka sin vrede
        och lät inte hela sin glöd
            bryta fram.
^39 (AG) Han tänkte på att de bara är kött,
    en vind^[f] som försvinner
        och inte kommer åter.

⁴⁰ Hur ofta trotsade de honom inte
        i öknen
    och bedrövade honom
        i ödemarken!
⁴¹ Gång på gång frestade de Gud
    och kränkte Israels Helige.
⁴² De kom inte ihåg hans hand
    eller dagen då han befriade dem
        från fienden,
⁴³ då han gjorde sina tecken i Egypten
    och sina under på Soans mark.

^44 (AH) Han förvandlade deras floder
        till blod
    så att de inte kunde dricka
        ur bäckarna.
^45 (AI) Han sände flugsvärmar
        som förtärde dem
    och grodor som förstörde för dem,
^46 (AJ) han gav deras gröda åt larver
    och deras skördar åt gräshoppor.
^47 (AK) Han slog deras vinstockar
        med hagel
    och deras fikonträd med skyfall^[g],
⁴⁸ han utlämnade deras boskap åt hagel
    och deras hjordar åt blixtar.
^49 (AL) Han sände över dem sin vredesglöd,
    harm, vrede och nöd,
        en skara av olycksänglar.
^50 (AM) Han gav fritt utlopp åt sin vrede,
    han skonade inte deras själ
        från döden
    utan utlämnade deras liv åt pesten.
^51 (AN) Han slog allt förstfött i Egypten,
    livskraftens förstling
        i Hams hyddor.

^52 (AO) Han lät sitt folk bryta upp
        som en fårflock
    och förde dem som en hjord
        genom öknen.
^53 (AP) Han ledde dem tryggt,
    de behövde inte vara rädda,
        deras fiender svaldes av havet.
^54 (AQ) Han förde dem till sitt heliga land,
    till det berg som hans högra hand
        hade vunnit.
^55 (AR) Han fördrev hednafolken
        framför dem,
    han gav dem deras land
        som arvedel
    och lät Israels stammar bo
        i deras hyddor.

^56 (AS) Men de trotsade och frestade
        Gud den Högste,
    de höll inte fast
        vid hans vittnesbörd.
^57 (AT) De vek trolöst tillbaka
        som sina fäder,
    de gav vika som en opålitlig båge.
^58 (AU) De väckte hans vrede
        med sina offerhöjder
    och kränkte honom
        med sina avgudabilder.

⁵⁹ Gud hörde det och blev vred,
    han förkastade Israel med all kraft.
^60 (AV) Han övergav sin boning i Shilo^[h],
    det tält han rest bland människorna.
^61 (AW) Han gav sin makt i fångenskap
    och sin ära^[i] i fiendehand.
^62 (AX) Sitt folk utlämnade han åt svärdet,
    han blev vred på sin arvedel.
⁶³ Deras unga män förtärdes av eld,
    deras unga kvinnor
        blev utan brudsång.
^64 (AY) Deras präster föll för svärd,
    deras änkor kunde inte
        hålla dödsklagan.

⁶⁵ Då vaknade Herren som ur sömn,
    som en hjälte bedövad av vin.
⁶⁶ Han slog tillbaka sina fiender
    och drog evig skam över dem.
⁶⁷ Han förkastade Josefs hydda
    och utvalde inte Efraims stam,
^68 (AZ) men Juda stam utvalde han,
    Sions berg som han älskar.
^69 (BA) Han byggde sin helgedom
        hög som himlen,
    grundade den likt jorden för evigt.

^70 (BB) Han utvalde sin tjänare David
    och tog honom från fårens fållor,
^71 (BC) han hämtade honom från tackorna
    och satte honom till herde
        för Jakob, sitt folk,
            för Israel, sin arvedel.
⁷² Han var deras herde med rent hjärta
    och ledde dem
        med förståndig hand.