Beginning

Folket gör uppror

14 Då började hela församlingen ropa och skrika, och folket grät den natten. ^2 (A) Alla Israels barn klagade på Mose och Aron, och hela församlingen sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! ³ Varför leder Herren oss in i detta land där vi kommer att falla för svärd och våra hustrur och barn blir fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” ⁴ Och de sade till varandra: ”Vi väljer en ledare och vänder tillbaka till Egypten.”

⁵ Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför Israels barns hela folk och församling. ⁶ Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade spejat i landet, rev sönder sina kläder ⁷ och sade till hela Israels församling: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett mycket, mycket gott land. ⁸ Om Herren har behag till oss, ska han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. ⁹ Men var inte upproriska mot Herren och var inte rädda för folket i landet, för de ska bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem.”

¹⁰ Men hela församlingen ropade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. ¹¹ Och Herren sade till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? ^12 (B) Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än dem.”

Mose medlar för folket

¹³ Mose sade till Herren: ”Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, ^14 (C) och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. ¹⁵ Om du dödar detta folk, alla på en gång, kommer hednafolken som hört talas om dig att säga: ^16 (D) ’Herren lyckades inte föra in detta folk i det land som han med ed hade lovat dem, och därför har han slaktat dem i öknen.’

¹⁷ Nej, låt nu Herrens kraft visa sig stor, så som du själv har sagt: ^18 (E) Herren är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse men låter ingen bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led. ¹⁹ Förlåt nu folkets missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.”

Herren förlåter och straffar

²⁰ Då sade Herren: ”Jag förlåter dem enligt ditt ord. ^21 (F) Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: ²² Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, ^23 (G) av dem ska ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig ska få se det. ^24 (H) Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför ska jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar ska ta det i besittning. ²⁵ Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och dra ut i öknen mot Röda havet^[a].”

²⁶ Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²⁷ ”Hur länge ska denna onda församling klaga mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt klagar mot mig. ^28 (I) Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag ska göra med er så som ni själva har sagt inför mig. ^29 (J) Här i öknen ska era döda kroppar falla, alla ni som har blivit mönstrade och är tjugo år eller äldre, eftersom ni har klagat mot mig. ³⁰ Ingen av er ska komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. ³¹ Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem ska jag föra in där, och de ska lära känna det land som ni har förkastat. ³² Men era döda kroppar ska falla här i öknen. ^33 (K) Och era barn ska vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet tills era döda kroppar har förmultnat i öknen. ³⁴ Så som ni under fyrtio dagar har spejat i landet ska ni under fyrtio år – ett år för varje dag – bära på era synder. Ni ska då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. ³⁵ Jag, Herren, har talat. Jag ska i sanning göra så med hela denna onda församling som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen ska de omkomma, här ska de dö.”

³⁶ De män som Mose hade sänt för att speja i landet och som vid sin återkomst hade fått hela församlingen att klaga mot honom genom att tala illa om landet, ³⁷ dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse inför Herrens ansikte. ³⁸ Av de män som hade gått ut för att speja i landet överlevde bara Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.

Israels barn drivs tillbaka

³⁹ Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. ^40 (L) De steg upp tidigt nästa morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: ”Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om.” ⁴¹ Men Mose sade: ”Varför vill ni bryta mot Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. ⁴² Herren är inte med er. Därför ska ni inte dra dit upp, så att ni inte bli slagna inför era fiender. ⁴³ Amalekiterna och kananeerna kommer att möta er där och ni faller för svärd, för ni har vänt er bort från Herren och därför kommer Herren inte att vara med er.”

⁴⁴ I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. ⁴⁵ Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma^[b].

Tillägg till offerlagarna

15 Herren talade till Mose. Han sade: ² ”Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land som jag ger er att bo i, ^3 (M) och ni vill offra ett eldsoffer åt Herren, ett brännoffer eller ett slaktoffer av nöt eller småboskap, för att bereda Herren en ljuvlig doft – vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller om det är ett frivilligt offer eller era högtidsoffer – ^4 (N) så ska den som bär fram ett sådant offer åt Herren, också som matoffer bära fram en tiondels efa fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin^[c] olja, ⁵ och som dryckesoffer ska du offra en fjärdedels hin vin för varje lamm tillsammans med brännoffret eller slaktoffret.

⁶ Till en bagge ska du som matoffer offra två tiondels efa fint mjöl, blandat med en tredjedels hin olja,^{[d] 7} och som dryckesoffer ska du bära fram en tredjedels hin vin till en ljuvlig doft för Herren. ⁸ När du offrar en ungtjur till brännoffer eller slaktoffer för att fullgöra ett löfte eller som gemenskapsoffer^[e] åt Herren, ⁹ ska du tillsammans med tjuren som matoffer bära fram tre tiondels efa fint mjöl, blandat med en halv hin^[f] olja, ¹⁰ och som dryckesoffer ska du bära fram en halv hin vin, det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren.

¹¹ Så ska man göra med varje tjur, varje bagge, varje lamm eller killing. ¹² Efter det antal ni offrar, ska ni göra så med var och en efter deras antal. ¹³ Varje infödd ska göra så när han bär fram ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. ¹⁴ När en främling som bor hos er eller någon som vistas ibland er i kommande släkten vill offra ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren, ska han göra så som ni gör. ^15 (O) Inom församlingen ska samma stadga gälla för er och för främlingen hos er, en evig stadga från släkte till släkte. Som det är för er, så ska det vara för främlingen inför Herrens ansikte. ¹⁶ Samma lag och samma rätt ska gälla för er och för främlingen som bor hos er.”

¹⁷ Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁸ ”Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land dit jag för er, ^19 (P) då ska ni, när ni äter av landets bröd, ge Herren en offergåva av det. ^20 (Q) Av det första ni bakar ska ni ge en kaka till offergåva, som en offergåva från er loge ska ni ge den. ²¹ Ni ska ge åt Herren en offergåva, släkte efter släkte, av det första ni bakar.

²² Om ni försyndar er och inte håller alla dessa bud som Herren kungjorde för Mose ²³ – allt det som Herren befallde er genom Mose, från den dag då Herren gav sina befallningar och allt framgent, släkte efter släkte, – ^24 (R) om det gjordes av misstag utan att församlingen visste det, ska hela församlingen offra en ungtjur som brännoffer, till en ljuvlig doft för Herren, med matoffret och dryckesoffret på föreskrivet sätt, och likaså en bock till syndoffer. ²⁵ Och prästen ska bringa försoning för hela Israels församling, och de ska få förlåtelse. Det var en synd av misstag, och de har burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt Herren och sitt syndoffer inför Herrens ansikte för sitt misstag. ²⁶ Hela Israels församling och främlingen som bor bland dem ska få förlåtelse, eftersom hela folket hade del i synden som gjordes av misstag.

^27 (S) Om en enskild person av misstag syndar, ska han som syndoffer föra fram en årsgammal get. ²⁸ Prästen ska bringa försoning för den som har felat genom att av misstag synda inför Herrens ansikte. Så blir han försonad och får förlåtelse. ²⁹ Både för den infödde bland Israels barn och för främlingen som bor ibland dem ska samma lag gälla när någon begår en synd av misstag. ³⁰ Men den som begår något med berått mod^[g], vare sig han är infödd eller främling, han hånar Herren och ska utrotas ur sitt folk. ³¹ Eftersom han har föraktat Herrens ord och brutit mot hans bud, måste han utrotas. Hans missgärning vilar på honom.”

En sabbatsbrytare stenas

³² Medan Israels barn var i öknen, ertappades en man med att samla ved på sabbatsdagen. ³³ De som ertappade honom med att samla ved förde honom till Mose och Aron och hela församlingen. ^34 (T) Då det inte var klart utsagt vad som borde göras med honom, satte de honom i förvar.

³⁵ Och Herren sade till Mose: ”Mannen ska straffas med döden. Hela församlingen ska stena honom utanför lägret.” ³⁶ Då förde hela församlingen ut honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose.

Hörntofsarna

³⁷ Herren sade till Mose: ^38 (U) ”Tala till Israels barn och säg till dem att de, släkte efter släkte, ska göra tofsar^[h] i hörnen på sina kläder och sätta ett mörkblått^[i] snöre på varje hörntofs. ³⁹ Ni ska ha sådana tofsar, och när ni ser dem ska ni tänka på alla Herrens bud och göra efter dem och inte följa era egna hjärtan och ögon, som lockar er till otrohet. ⁴⁰ Så ska ni tänka på och göra efter alla mina bud och vara heliga inför er Gud. ⁴¹ Jag är Herren er Gud, som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud. Jag är Herren er Gud.”