Beginning

Eld från Herren

11 ^(A) Folket började klaga högljutt inför Herren hur illa de hade det. När Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. ² Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. ^3 (B) Platsen fick namnet Tabeera^[a], därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem.

Folket klagar

^4 (C) Den blandade hopen^[b] som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: ”Vem kan ge oss kött att äta? ⁵ Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. ⁶ Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.”^[c]

^7 (D) Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts.^{[d] 8} Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. ⁹ När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.

¹⁰ Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. ¹¹ Och Mose sade till Herren: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! ^12 (E) Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? ¹³ Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! ¹⁴ Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. ¹⁵ Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!”

^16 (F) Då sade Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. ¹⁷ Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. ^18 (G) Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför ska nu Herren ge er kött att äta. ¹⁹ Ni ska få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, ²⁰ utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?”

^21 (H) Mose sade: ”Sexhundratusen man till fots har jag omkring mig, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en månad! ²² Finns det får och kor att slakta så att det räcker åt dem? Eller ska alla fiskar i havet fångas så att det räcker åt dem?” ^23 (I) Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm för kort? Nu ska du få se om det jag har sagt ska hända dig eller inte.”

²⁴ Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. ²⁵ Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. När Anden nu vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer.

²⁶ Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Även över dem vilade Anden, för de var bland de uppskrivna men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. ²⁷ Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” ^28 (J) Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: ”Mose, min herre, förbjud dem!” ²⁹ Men Mose sade till honom: ”Ivrar du för mig? Om ändå hela Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!” ³⁰ Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

Herren sänder vaktlar

^31 (K) Och en stormvind gick ut från Herren. Den förde med sig vaktlar^[e] från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar^[f] över marken.

³² Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer^[g], och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret.

³³ Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. ³⁴ Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava^[h], eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär.

³⁵ Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.

Mirjam och Aron går emot Mose

12 Mirjam och Aron talade illa om Mose på grund av den kushitiska^[i] kvinnan som han hade tagit till hustru, för han hade tagit en kushitisk kvinna till hustru. ² De sade: ”Är Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?” Och Herren hörde det. ³ Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden.

⁴ Genast sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet.” Och de gick dit ut alla tre. ⁵ Då steg Herren ner i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. ⁶ Och han sade:

⁹ Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem.

¹⁰ När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk. ¹¹ Då sade Aron till Mose: ”O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. ¹² Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet.”

¹³ Då ropade Mose till Herren: ”O, Gud, gör henne frisk!” ^14 (N) Herren svarade Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan ska hon tas emot igen.”

¹⁵ I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka.

13 Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i öknen Paran.

De tolv spejarna

² Herren sade till Mose: ^3 (O) ”Sänd ut män för att speja i Kanaans land som jag ger åt Israels barn. En man för varje fädernestam ska ni sända. Var och en av dem ska vara en ledare.” ⁴ På Herrens befallning sände Mose ut dem från öknen Paran^[l]. Alla var huvudmän bland Israels barn. ⁵ Deras namn var:

Av Rubens stam:

Shammua, Sackurs son,

⁶ av Simeons stam: Shafat, Horis son,

⁷ av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son,

⁸ av Isaskars stam: Jigal, Josefs son,

⁹ av Efraims stam: Hosea, Nuns son,

¹⁰ av Benjamins stam: Palti, Rafus son,

¹¹ av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son,

¹² av Josefs stam, av Manasse stam:

Gaddi, Susis son,

¹³ av Dans stam: Ammiel, Gemallis son,

¹⁴ av Ashers stam: Setur, Mikaels son,

¹⁵ av Naftali stam: Nahbi, Vofsis son,

¹⁶ av Gads stam: Geuel, Makis son.

¹⁷ Dessa var namnen på de män som Mose sände i väg för att speja i landet. Men Mose gav Hosea^[m], Nuns son, namnet Josua.

¹⁸ Mose sände i väg dem för att speja i Kanaans land och sade till dem: ”Dra upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden. ¹⁹ Se efter hur landet är, om folket som bor där är starkt eller svagt, om de är få eller många, ²⁰ om landet där de bor är gott eller dåligt, om städerna där de bor är som läger eller om de är befästa, ²¹ om jorden är fet eller mager och om det finns träd där eller inte. Visa er modiga och ta med er hit av landets frukt.” Det var den tid då de första druvorna mognade.

²² De gav sig av och spejade i landet från öknen Zin ända till Rehob där vägen går till Hamat^[n].

^23 (P) De drog upp till Negev och kom till Hebron. Där bodde Ahiman, Sheshaj och Talmaj, Anaks avkomlingar. – Hebron byggdes sju år före Soan^[o] i Egypten. – ^24 (Q) De kom till Druvdalen. Där skar de av en gren med en ensam druvklase. Den bars sedan på en stång av två man. Dessutom tog de granatäpplen och fikon. ²⁵ Platsen kallades sedan Druvdalen på grund av den druvklase som Israels barn skar av där.

²⁶ Efter fyrtio dagar vände de tillbaka sedan de hade spejat i landet. ²⁷ De gav sig i väg och kom till Mose och Aron och hela Israels församling i öknen Paran i Kadesh,^[p] där de avgav rapport för dem och hela församlingen och visade dem landets frukt. ²⁸ Och de sade till Mose: ”Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån. ²⁹ Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi avkomlingar av Anak där. ³⁰ Amalekiterna bor i Negev, hetiterna, jebusiterna och amoreerna bor i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan.”

³¹ Men Kaleb^[q] lugnade folket inför Mose och sade: ”Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!”

³² Men männen som hade gått upp med honom sade: ”Vi kan inte dra upp mot det folket, för de är för starka för oss.” ³³ Inför Israels barn talade de illa om landet där de hade spejat och sade: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män. ^34 (R) Vi såg också jättarna där – Anaks barn^[r] kom från jättestammen – och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon.”