Book of Common Prayer
Psalm 24
Ärans konung och hans rike
1 Av David. En psalm.
Jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren,
världen och de som bor i den.
2 Ty han har grundlagt den på haven,
och givit den fäste på strömmande vatten.
3 Vem får gå upp på Herrens berg?
Vem får träda in i hans helgedom?
4 Den som har oskyldiga händer och rent hjärta,
den som inte vänder sin själ till lögn
och inte svär falskt.
5 Han skall få välsignelse från Herren
och rättfärdighet av sin frälsnings Gud.
6 Sådant är det släkte som frågar efter honom.
De som söker ditt ansikte,
de är Jakobs barn.[a] Sela.
7 Höj, ni portar, era huvuden,
höj er, ni eviga dörrar,
så att ärans konung kan tåga in.
8 Vem är denne ärans konung?
Det är Herren, stark och väldig,
Herren, väldig i strid.
9 Höj, ni portar, era huvuden,
höj er, ni eviga dörrar,
så att ärans konung kan tåga in.
10 Vem är denne ärans konung?
Det är Herren Sebaot,
han är ärans konung. Sela.
Psalm 29
Herrens ära och makt
1 En psalm av David.
Ge åt Herren, ni Guds söner,
ge åt Herren ära och makt!
2 Ge åt Herren hans namns ära,
tillbed Herren i helig skrud!
3 Herrens röst ljuder över vattnen,
Gud, den härlige, dundrar,
Herren, över de stora vattnen.
4 Herrens röst är mäktig,
Herrens röst är majestätisk.
5 Herrens röst bryter ner cedrarna,
Herren bryter Libanons cedrar i stycken.
6 Han får Libanon och Sirjon[a] att hoppa som kalvar,
som unga vildoxar.
7 Herrens röst klyver luften med flammande eld.
8 Herrens röst kommer öknen att bäva,
Herren kommer Kadesh öken att bäva.
9 Herrens röst får hindarna att föda,
skogarnas klädnad rycker han bort.
I hans himmelska boning förkunnar allting hans ära.
10 Herren satt på sin tron när syndafloden kom,
Herren tronar som konung för evigt.
11 Herren ger makt åt sitt folk,
Herren välsignar sitt folk med frid.
Psalm 8
Människosonens höghet och förnedring
1 För sångmästaren, enligt gittit.[a] En psalm av David.
2 Herre, vår Herre,
hur härligt är inte ditt namn
över hela jorden,
du som har satt ditt majestät på himlen.
3 Av barns och spädbarns mun
har du upprättat en makt[b]
för dina ovänners skull
till att förgöra fiende och hämnare.
4 När jag ser din himmel,
dina fingrars verk,
månen och stjärnorna som du har skapat,
5 vad är då en människa eftersom du tänker på henne,
en människoson eftersom du tar dig an honom?
6 En liten tid[c] lät du honom vara ringare än[d] Gud,
med ära och härlighet krönte du honom.
7 Du satte honom till Herre över dina händers verk,
allt har du lagt under hans fötter:
8 får och oxar, liksom vildmarkens djur,
9 himlens fåglar och havets fiskar,
allt som rör sig i haven.
10 Herre, vår Herre,
hur härligt är inte ditt namn
över hela jorden!
Psalm 84
Den gudfruktiges glädje i Herrens gårdar
1 För sångmästaren, till Gittit, en psalm av Koras söner.
2 Hur ljuvliga är ej dina boningar,
Herre Sebaot!
3 Min själ längtar och trängtar
efter Herrens gårdar,
min själ och min kropp jublar
mot levande Gud.
4 Ty sparven har funnit ett hus
och svalan ett bo åt sig,
där hon kan lägga sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.
5 Saliga är de som bor i ditt hus,
de lovar dig ständigt. Sela.
6 Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
7 När de vandrar genom tåredalen
gör de den rik på källor,
och höstregnet höljer den med välsignelser.
8 De går från kraft till kraft,
de träder fram inför Gud på Sion.
9 Herre Gud Sebaot, hör min bön,
lyssna, du Jakobs Gud! Sela.
10 Gud, se vår sköld,
ge akt på din smordes ansikte!
11 En dag i dina gårdar är bättre än tusen andra.
Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus
än vistas i de ogudaktigas boningar.
12 Ty Herren Gud är sol och sköld,
Herren ger nåd och ära.
Han vägrar inte dem något gott
som vandrar i fullkomlighet.
13 Herre Sebaot,
salig är den människa som förtröstar på dig.
Arons och hans söners prästvigning
8 Herren talade till Mose. Han sade: 2 "För fram Aron och hans söner tillsammans med honom, deras kläder och smörjelseoljan samt syndofferstjuren och de två baggarna och korgen med de osyrade bröden. 3 Samla sedan hela menigheten vid ingången till uppenbarelsetältet." 4 Mose gjorde som Herren hade befallt honom, och menigheten samlades vid uppenbarelsetältets ingång. 5 Och Mose sade till menigheten: "Detta är vad Herren har befallt mig att göra."
6 Han förde fram Aron och hans söner och tvättade dem med vatten. 7 Och han satte livklädnaden på Aron och spände på honom bältet, klädde på honom kåpan, satte fast efoden med efodens skärp och fäste med det ihop alltsamman på honom. 8 Han satte på honom bröstskölden och lade in urim och tummim[a] i skölden. 9 Han satte också turbanen på hans huvud och framtill på turbanen satte han den skinande plattan av guld, det heliga diademet, så som Herren hade befallt Mose. 10 Och Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt som fanns i det och helgade det. 11 Han stänkte oljan sju gånger på altaret och smorde altaret och alla dess tillbehör och karet med dess fotställning för att helga dem. 12 Han hällde en del av smörjelseoljan på Arons huvud och smorde honom för att helga honom. 13 Och Mose förde fram Arons söner och satte på dem livklädnader, spände på dem bälten och band på dem huvor, så som Herren hade befallt Mose.
30 Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och stänkte på Aron och hans kläder, på hans söner och hans söners kläder. På detta sätt helgade han Aron och hans kläder, hans söner och hans söners kläder. 31 Sedan sade Mose till Aron och hans söner: "Koka köttet vid ingången till uppenbarelsetältet, och där skall ni äta det tillsammans med brödet som är i prästvigningskorgen, så som jag har befallt: Aron och hans söner skall äta det. 32 Men det som blir kvar av köttet eller av brödet skall ni bränna upp i eld. 33 Under sju dagar skall ni inte gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, inte förrän era prästvigningsdagar är över, ty er prästvigning skall vara i sju dagar. 34 Herren har befallt att så som det har gått till i dag skall det också ske i fortsättningen, för att försoning skall bringas för er. 35 Vid ingången till uppenbarelsetältet skall ni stanna kvar i sju dygn, dag och natt, och ni skall iaktta vad Herren har befallt er att iaktta för att ni inte skall dö. Detta har jag fått befallning om." 36 Och Aron och hans söner gjorde allt som Herren hade befallt genom Mose.
Maning till uthållighet
12 När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. 2 Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. 3 Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet.
4 Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden. 5 Ni har glömt den uppmaning ni får som söner:
Min son, förakta inte Herrens tuktan och tappa inte modet,
när du tuktas av honom.[a]
6 Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son
som han har kär.
7 Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far? 8 Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner. 9 Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? 10 Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. 11 För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.
12 Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän. 13 Gör stigarna raka för era fötter, så att den fot som haltar inte går ur led utan i stället blir botad. 14 Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren.
16 Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, 17 och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:
18 Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet[a]
19 och predika ett nådens år från Herren.
20 Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. 21 Då började han tala till dem: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar." 22 Men alla vittnade mot honom[b] och häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun. Och de frågade: "Är inte han Josefs son?" 23 Då sade han till dem: "Utan tvekan kommer ni att vända detta ordspråk mot mig: Läkare, bota dig själv, och säga: Vi har hört allt som hände i Kapernaum. Gör det också här i din hemstad." 24 Och han fortsatte: "Amen[c] säger jag er: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. 25 Jag säger er sanningen: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, då himlen var tillsluten i tre år och sex månader och det kom en stor hungersnöd över hela landet. 26 Ändå blev inte Elia sänd till någon av dem utan bara till en änka i Sarepta i Sidons land. 27 Och fastän det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, blev ingen av dem renad[d] utan endast Naaman från Syrien."
28 Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta. 29 De reste sig upp och drev honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på och ville störta ner honom. 30 Men han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln