Book of Common Prayer
Psalm 25[a]
Bön om Guds nåd och ledning
1 Av David.
Till dig, Herre, lyfter jag min själ.
2 Min Gud, på dig förtröstar jag.
Låt mig inte komma på skam,
låt inte mina fiender jubla över mig.
3 Nej, ingen kommer på skam som hoppas på dig.
På skam kommer de som utan orsak handlar svekfullt.
4 Herre, visa mig dina vägar,
lär mig dina stigar.
5 Led mig i din sanning och lär mig,
ty du är min frälsnings Gud.
På dig hoppas jag alltid.
6 Tänk, Herre, på din barmhärtighet och din nåd,
ty de är av evighet.
7 Tänk inte på min ungdoms synder
och på mina överträdelser,
utan tänk på mig efter din nåd,
för din godhets skull, Herre.
8 Herren är god och rättfärdig,
därför undervisar han syndare om vägen.
9 Han leder de ödmjuka rätt,
han lär de ödmjuka sin väg.
10 Alla Herrens vägar är nåd och sanning
för dem som håller hans förbund och vittnesbörd.
11 För ditt namns skull, Herre,
förlåt min missgärning, ty den är stor.
12 Den som fruktar Herren
får undervisning av honom om den väg han skall välja.
13 Hans själ skall bo i det goda,
och hans efterkommande skall ärva landet.
14 Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom,
sitt förbund gör han känt för dem.
15 Mina ögon ser alltid upp till Herren,
ty han drar mina fötter ur nätet.
16 Vänd dig till mig och var mig nådig,
ty jag är ensam och betryckt.
17 Mitt hjärtas ångest är stor,
för mig ut ur min nöd!
18 Se till mitt lidande och min möda,
förlåt mig alla mina synder.
19 Se, hur många mina fiender har blivit,
hur de hatar mig med våldsamt hat.
20 Bevara min själ och rädda mig,
låt mig inte komma på skam,
ty jag flyr till dig.
21 Låt oskuld och ärlighet bevara mig,
ty jag hoppas på dig.
22 Gud, befria Israel, ur all dess nöd.
Psalm 9[a]
Tacksägelse för seger över fiender
1 För sångmästaren, till mutlabbén.[b] En psalm av David.
2 Jag vill tacka Herren av hela mitt hjärta,
jag vill förkunna alla dina under.
3 Jag vill vara glad och jubla i dig,
jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.
4 Ty mina fiender viker tillbaka,
de faller och går under inför ditt ansikte.
5 Du har hävdat min rätt och fört min talan,
du sitter på din tron som en rättfärdig domare.
6 Du har straffat hednafolk
och förgjort ogudaktiga,
deras namn har du utplånat för evigt.
7 Fienderna är borta, utrotade för alltid.
Deras städer har du omstörtat,
minnet av dem har du utplånat.
8 Herren regerar i evighet,
sin tron har han gjort till ett domarsäte.
9 Han skall döma världen med rättfärdighet,
skipa rätt bland folken med rättvisa.
10 Herren är en borg för den förtryckte,
en borg i nödens tider.
11 De som känner ditt namn förtröstar på dig,
ty du överger inte dem som söker dig, Herre.
12 Lovsjung Herren som bor i Sion,
förkunna hans gärningar bland folken.
13 Ty han som hämnas blodsutgjutelser kommer ihåg dem,
han glömmer ej de betrycktas klagorop.
14 Var mig nådig, Herre.
Se hur jag plågas av dem som hatar mig,
du som lyfter mig upp från dödens portar,
15 för att jag skall förkunna allt ditt lov
och i dottern Sions portar jubla över din frälsning.
16 Hednafolk har sjunkit ner
i den grav de grävde,
i det nät de lade ut har deras fot blivit fångad.
17 Herren har gjort sig känd,
han har hållit dom.
Den ogudaktige blir snärjd i sina egna gärningar.
Higgajón[c]. Sela.
18 De ogudaktiga skall vika tillbaka ner i dödsriket,
alla hednafolk som glömmer Gud.
19 Men den fattige skall inte bli glömd för alltid,
de betrycktas hopp skall ej bli om intet för evigt.
20 Stå upp, Herre, låt inte människor få makten,
låt hednafolken bli dömda inför ditt ansikte.
21 Låt fruktan komma över dem, Herre,
låt hednafolken förstå att de endast är människor. Sela.
Psalm 15
Herrens krav på rättfärdighet
1 En psalm av David.
Herre, vem får vistas i ditt tält,
vem får bo på ditt heliga berg?
2 Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt,
den som talar sanning av hjärtat,
3 den som inte baktalar med sin tunga,
inte handlar illa mot sin nästa
och inte vanärar sin granne,
4 den som föraktar den förkastlige
men ärar dem som fruktar Herren,
den som inte bryter sin ed
om än det blir till egen skada,
5 den som inte driver ocker med sina pengar
och inte tar mutor för att fälla den oskyldige.
Den som handlar så skall aldrig vackla.
6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken 7 och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, till dess vattnet hade torkat bort från jorden. 8 Sedan lät han en duva flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. 9 Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10 Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. 11 Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12 Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.
13 Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. 14 Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. 15 Då talade Gud till Noa och sade: 16 "Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. 17 Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden." 18 Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. 19 Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.
Noas offer och Herrens löfte
20 Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21 När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: "Härefter skall jag inte mer förbanna jorden för människans skull, eftersom hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag skall aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.
22 Så länge jorden består,
skall sådd och skörd,
köld och värme,
sommar och vinter,
dag och natt
aldrig upphöra."
Jesus är den fullkomlige översteprästen
14 Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. 15 Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. 16 Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid. 5 1 En överstepräst utses alltid bland människor och blir insatt till att för människors räkning göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för synder. 2 Han kan behandla dem rätt som är okunniga och far vilse, eftersom han själv är svag 3 och därför måste bära fram syndoffer både för folket och för sig själv. 4 Ingen tar sig denna värdighet, utan till den blir man kallad av Gud, liksom Aron blev det. 5 Och på samma sätt var det med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade: Du är min Son, jag har i dag fött dig.[a] 6 Han säger också på ett annat ställe: Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.[b]
23 Medan han var i Jerusalem under påskhögtiden, kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde. 24 Men själv anförtrodde han sig inte åt dem, eftersom han kände alla. 25 Han behövde inte höra någon vittna om människan, ty av sig själv visste han vad som var i människan.
Jesus och Nikodemus
3 Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. 2 Han kom till Jesus om natten och sade: "Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom." 3 Jesus svarade: "Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt[a] kan inte se Guds rike." 4 Nikodemus sade: "Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?" 5 Jesus svarade: "Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. 6 Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. 7 Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. 8 Vinden[b] blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden."
9 Nikodemus frågade: "Hur kan det ske?" 10 Jesus svarade: "Du är Israels lärare och vet inte det. 11 Amen, amen säger jag dig: Det vi vet talar vi, och det vi har sett vittnar vi om, och vårt vittnesbörd tar ni inte emot. 12 Om ni inte tror när jag talar till er om det som hör jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som hör himlen till? 13 Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen.[c] 14 Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd,[d] 15 för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln