Book of Common Prayer
Psalm 5
Morgonbön under förföljelse
1 För sångmästaren, till nehilót,[a] en psalm av David.
2 Lyssna till mina ord, Herre!
Ge akt på mina suckar!
3 Hör mig när jag ropar om hjälp,
du min konung och min Gud,
ty till dig ber jag.
4 Herre, om morgonen hör du min röst,
om morgonen vänder jag mig till dig och väntar ivrigt.
5 Du är inte en Gud som älskar ogudaktighet,
den som är ond får ej bo hos dig.
6 De övermodiga består inte inför dina ögon,
du hatar alla ogärningsmän.
7 Du förgör dem som talar lögn,
Herren avskyr de blodtörstiga och falska.
8 Men jag får gå in i ditt hus
genom din stora nåd.
Jag får tillbe i din fruktan,
vänd mot ditt heliga tempel.
9 Herre, led mig genom din rättfärdighet
för mina förföljares skull.
Gör din väg jämn för mig.
10 Ty vad deras mun talar kan ingen lita på,
deras inre är fördärv,
en öppen grav är deras strupe
och sin tunga gör de hal.
11 Förklara dem skyldiga, Gud,
låt deras planer bli deras fall.
Driv bort dem för deras många synders skull,
ty de är upproriska mot dig.
12 Men låt alla som flyr till dig
få glädja sig.
I evighet skall de jubla,
ty du beskyddar dem.
I dig skall de fröjdas
som älskar ditt namn.
13 Ty du, Herre, välsignar den rättfärdige,
du omger honom med nåd som med en sköld.
Psalm 6
Bön och bönhörelse i djup nöd
1 För sångmästaren, till stränginstrument enligt sheminit.[b] En psalm av David.
2 Herre, straffa mig inte i din vrede,
tukta mig inte i din förtörnelse.
3 Var mig nådig, Herre, ty jag är kraftlös,
hela mig, Herre,
ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt.
4 Min själ är mycket förskräckt.
Herre, hur länge?
5 Vänd tillbaka, Herre, rädda min själ,
fräls mig för din nåds skull.
6 Ty i döden tänker ingen på dig,
vem tackar dig i dödsriket?
7 Jag är trött av mitt suckande,
var natt blir min bädd genomvåt,
jag dränker sängen med tårar.
8 Av sorg är mina ögon förmörkade,
de har åldrats för alla mina fienders skull.
9 Vik bort ifrån mig, alla ni ogärningsmän,
ty Herren har hört min högljudda gråt.
10 Herren har hört mitt rop om nåd,
Herren har tagit emot min bön.
11 Alla mina fiender kommer på skam
och blir mycket förskräckta,
plötsligt viker de tillbaka med skam.
Psalm 10[a]
Klagan över de ogudaktigas övermod
1 Varför, Herre, står du så långt borta
och gömmer dig i nödens tider?
2 Genom ogudaktigas övermod måste den nödställde lida.
Låt dem fångas i de onda planer de tänkt ut.
3 Ty den ogudaktige skryter över sina själviska begär,
den girige välsignar han och föraktar Herren.
4 I sitt högmod söker den ogudaktige inte Gud,
i alla hans tankar finns ej plats för Gud.
5 Framgångsrika är alltid hans vägar,
dina domar går högt över hans blickar,
han fnyser åt alla sina ovänner.
6 Han säger i sitt hjärta:
"Jag skall inte vackla,
aldrig skall någon olycka drabba mig."
7 Hans mun är full av förbannelse,
av svek och förtryck,
under hans tunga finns olycka och elände.
8 Han lägger sig i bakhåll vid gårdarna,
i hemlighet vill han döda den oskyldige,
hans ögon spanar efter den olycklige.
9 Han ligger i bakhåll på hemlig plats,
som ett lejon i sitt snår.
Han ligger i bakhåll för att gripa den svage,
han griper honom och drar in honom i sitt nät.
10 Han hukar sig ner,
han ligger på lur,
och de olyckliga faller i hans klor.
11 Han säger i sitt hjärta:
"Gud kommer inte ihåg det,
han har gömt sitt ansikte,
han ser det aldrig."
12 Stå upp, Herre!
Lyft din hand, o Gud,
glöm inte de svaga.
13 Varför föraktar den ogudaktige Gud och säger i sitt hjärta
att du inte frågar efter det?
14 Du ser det,
du ger akt på olycka och jämmer
för att ta det i din hand.
Åt dig överlämnar den olycklige sin sak,
du är den faderlöses hjälpare.
15 Bryt den gudlöses arm
och gå till rätta med de ondas ogudaktighet,
så att du inte finner den mer.
16 Herren är konung alltid och för evigt,
hednafolken utrotas ur hans land.
17 Du, Herre, hör de förtrycktas längtan,
du ger deras hjärtan mod,
du vänder ditt öra till dem
18 för att ge den faderlöse och förtryckte rätt.
Människor komna av jord skall inte längre vålla skräck.
Psalm 11
Förtröstan på Herren, den Rättfärdige
1 För sångmästaren, av David.
Till Herren har jag tagit min tillflykt.
Hur kan ni då säga till mig:
"Fly som en fågel till ditt berg.
2 Se, de ogudaktiga spänner bågen,
de har lagt sin pil på strängen
för att i mörkret skjuta på de rättsinniga.
3 När grundvalarna rivs upp,
vad kan då den rättfärdige uträtta?"
4 Herren är i sitt heliga tempel,
Herrens tron är i himlen.
Hans ögon ser,
hans blickar prövar
människors barn.
5 Herren prövar den rättfärdige,
men den ogudaktige och den som älskar våld,
dem hatar hans själ.
6 Han skall låta glödande kol och svavel regna över de ogudaktiga,
en glödhet vind är den kalk de får att dricka.
7 Ty Herren är rättfärdig,
han älskar rättfärdighet.
De rättrådiga skall se hans ansikte.
Syndafallet
3 Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla[a] träd i lustgården?" 2 Kvinnan svarade ormen: "Vi får äta av frukten från träden i lustgården, 3 men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö." 4 Då sade ormen till kvinnan: "Ni skall visst inte dö! 5 Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont." 6 Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. 7 Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde höftskynken åt sig.
8 Vid kvällsbrisen hörde de Herren Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds ansikte bland träden i lustgården. 9 Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: "Var är du?" 10 Han svarade: "Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig." 11 Då sade han: "Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?" 12 Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt." 13 Då sade Herren Gud till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Kvinnan svarade: "Ormen förledde mig och jag åt."
Syndafallets följder
14 Då sade Herren Gud till ormen:
"Eftersom du har gjort detta,
skall du vara förbannad
bland alla boskapsdjur och vilda djur.
På din buk skall du gå,
och jord skall du äta så länge du lever.
15 Jag skall sätta fiendskap
mellan dig och kvinnan
och mellan din avkomma
och hennes avkomma.
Han skall krossa ditt huvud[b]
och du skall hugga honom i hälen."
16 Till kvinnan sade han:
"Jag skall göra din möda stor
när du blir havande.
Med smärta skall du föda dina barn.
Till din man skall din lust vara,
och han skall råda över dig."
17 Till Adam sade han:
"Du lyssnade på din hustru
och åt av det träd
om vilket jag befallt dig:
Du skall inte äta av det.
Därför skall marken vara
förbannad för din skull.
Med möda skall du livnära dig av den
så länge du lever.
18 Törne och tistel skall den bära åt dig
och du skall äta av markens örter.
19 I ditt anletes svett
skall du äta ditt bröd
till dess du vänder åter till jorden,
ty av den har du tagits.
Jord är du,
och jord skall du åter bli."
20 Mannen gav sin hustru namnet Eva,[c] ty hon blev moder till allt levande. 21 Och Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem.
22 Herren Gud sade: "Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt." 23 Och Herren Gud sände bort dem från Edens lustgård, för att de skulle bruka jorden som de tagits från. 24 Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.
2 1 Därför måste vi så mycket mer ta fasta på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen. 2 Om redan det ord som talades genom änglar stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, 3 hur skall då vi kunna fly undan, om vi inte bryr oss om en så stor frälsning? Den förkunnades först av Herren och bekräftades för oss av dem som hade hört honom. 4 Gud gav också sitt vittnesbörd genom tecken och under och många slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja.
Guds Son i ringhet
5 Det är inte under änglar han har lagt den kommande världen som vi talar om. 6 På ett ställe har någon vittnat:
Vad är en människa, eftersom du tänker på henne,
eller en Människoson, eftersom du tar dig an honom?[a]
7 En liten tid gjorde du honom ringare än änglarna,
och du krönte honom med härlighet och ära.
8 Allt har du lagt under hans fötter.
När han lade allt under honom, utelämnades inget, allt skulle vara lagt under honom. Ännu ser vi inte allt vara lagt under honom. 9 Men Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd[b] skulle han smaka döden i allas ställe.
10 Ty när Gud, för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han fullkomna honom genom lidanden, han som för dem till frälsning.[c]
Johannes Döparens vittnesbörd
19 Detta är Johannes vittnesbörd, när judarna[a] hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. 20 Han bekände och förnekade inte sanningen. Han bekände: "Jag är inte Messias." 21 De frågade honom: "Vad är du då? Är du Elia?" Han sade: "Nej, det är jag inte." "Är du Profeten?"[b] Han svarade: "Nej." 22 Då sade de till honom: "Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?" 23 Han svarade med profeten Jesajas ord: "Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!" [c]
24 Några fariseer hade också sänts ut, 25 och de frågade honom: "Varför döper du, om du inte är Messias och inte heller Elia eller Profeten?" 26 Johannes svarade dem: "Jag döper i vatten. Men mitt ibland er står en som ni inte känner, 27 han som kommer efter mig. Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler." 28 Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln