Book of Common Prayer
En oskyldig mans bön
26 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
för jag har levt ett klanderfritt liv.
Jag har förtröstat på Herren
utan att vackla.
2 Sätt mig på prov, Herre,
utforska mig, granska hela mitt innersta!
3 För jag har din nåd inför mina ögon
och din sanning som förebild.
4 Jag sitter inte tillsammans med lögnare
och håller inte ihop med hycklare.
5 Jag hatar de ondas samlingar
och vägrar att sitta hos de gudlösa.
6 Jag tvättar mina händer i oskuld
och går runt ditt altare, Herre.
7 Jag höjer min röst till tacksägelse
och förkunnar alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning, ditt hus,
platsen där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort mitt liv med syndarnas,
låt mig inte dö som de blodtörstiga,
10 som har båda händerna fulla med onda planer
och högra handen med mutor.
11 Men jag lever ett klanderfritt liv.
Befria mig och visa nåd!
12 Jag står på fast grund,
och i församlingarna vill jag prisa Herren.
En bön om beskydd, tacksägelse för räddning
28 Av David.
Jag ropar till dig, Herre.
Min klippa, var inte stum mot mig.
Om du förblir tyst mot mig,
blir jag lik dem som går ner till graven.
2 Hör mina böner, när jag ropar till dig om hjälp
och sträcker mina händer mot det allra heligaste.
3 Släpa inte bort mig
tillsammans med de onda och de som gör orätt,
de som talar så vänligt till sina grannar
men går i onda tankar.
4 Löna dem efter deras handlingar
och efter deras onda gärningar.
Löna dem efter vad de gjort,
ge dem vad de förtjänar!
5 De bryr sig inte om Herrens gärningar,
om allt han har gjort.
Han ska riva ner dem
och inte bygga upp dem igen.
6 Välsignad är Herren,
för han har lyssnat till mina böner!
7 Herren är min styrka och min sköld.
Jag förtröstade på honom, och han hjälpte mig.
Glädjen bubblar nu i mitt hjärta,
och med min sång vill jag prisa honom.
8 Herren är sitt folks styrka
och en räddnings fästning för sin smorde.
9 Rädda ditt folk och välsigna din arvedel!
Led dem som en herde,
och bär dem för evigt!
Guds trofasthet, rättvisa och kärlek i motsats till människors synd och ondska
36 För körledaren. Av Herrens tjänare David.
2 I mitt innersta hör jag synden viska till den gudlöse,
i hans ögon finns ingen gudsfruktan.[a]
3 Han inbillar sig att den orätt han gjort aldrig upptäcks,
att den aldrig blir förhatlig.[b]
4 Men allt han säger är orätt och svek.
Han gör inte längre det som är förståndigt och gott.
5 Till och med på sin bädd smider han onda planer,
han har hängett sig åt en väg som inte är god,
han skyr inget ont.
6 Herre, till himlen når din nåd,
din trofasthet upp till skyarna.
7 Din rättfärdighet är som väldiga berg,
din rättvisa som det stora djupet.
Både människor och djur räddar du, Herre.
8 Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människobarnen har sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De får njuta av överflödet i ditt hus,
du låter dem dricka ur dina glädjeströmmar.
10 Hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljuset.
11 Låt din nåd förbli hos dem som känner dig,
din rättfärdighet i uppriktiga hjärtan.
12 Låt inte de stolta få trampa på mig,
och låt inte de onda driva bort mig.
13 Där ligger de, de som gör orätt,
de har kastats ner
och kommer aldrig mer att resa sig.
En vädjan om Guds nåd – livet är så kort
39 För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.
2 Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt
och hålla min tunga från synd,
sätta ett lås för min mun,
så länge de gudlösa finns i min närhet.”
3 Men när jag blev tyst och stum
och inte ens kunde säga det som var gott,[b]
ökade ångesten bara inom mig.
4 Mitt hjärta brände inom mig,
och ju mer jag grubblade,
desto mer brände elden.
Jag måste tala:
5 ”Herre, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut
och hur få mina dagar är,
låt mig förstå min egen förgänglighet.
6 Du har gett mig en handfull dagar,
hela min livstid är ingenting för dig.
En människas liv är bara en vindfläkt. Séla
7 Som en skugga går människan omkring,
hastar hit och dit för ingenting,
samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.
8 Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
9 Befria mig från alla mina synder,
låt mig inte bli hånad av dårar![c]
10 Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen,
för det är du som gjort detta.
11 Ta bort din plåga från mig,
för jag går under av slagen från din hand.
12 När du tuktar en människa för hennes synd,
gör du likt malen slut på allt som är henne kärt.
Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla
13 Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar!
Var inte döv för min gråt.
Jag är en gäst hos dig
och en främling, som mina förfäder.
14 Vänd bort din blick från mig,
så att jag får glädjas innan jag går bort
och inte längre finns till.”
13 Därför ska mitt folk föras bort i fångenskap,
för de är utan förstånd.
Dess stormän ska dö av hunger,
och dess larmande hop ska tyna bort av törst.
14 Därför vidgar dödsriket sitt gap
och spärrar upp sin mun utan gräns,
och dit ner störtar stadens förnämsta,
liksom den larmande hopen som nu jublar där.
15 Då böjs människan ner,
mänskligheten förödmjukas,
de högmodigas blick förödmjukas.
16 Men härskarornas Herre är upphöjd i sin dom,
Gud, den Helige, visar sig helig i sin rättfärdighet.
17 Då ska lammen beta som på sin egen betesmark,
fåren finna sin föda bland ruiner efter de rika.[a]
24 Som eldslågan förtär hö
och som halm sjunker ihop i elden,
så ska deras rot ruttna
och deras blommor flyga iväg som stoft,
för de har förkastat härskarornas Herres lag
och föraktat ordet från Israels Helige.
25 Det är därför Herrens vrede
har flammat upp mot hans folk,
och han har sträckt ut sin hand för att slå det.
Bergen darrar,
och döda kroppar ligger som avfall på gatorna.
Men trots detta upphör inte hans vrede,
utan hans hand är fortfarande utsträckt.
Förmaningar och påminnelser
12 Vi vädjar till er, syskon, att sätta värde på era ledare i Herren, dessa som arbetar så hårt ibland er och förmanar er. 13 Tänk gott om dem och visa dem mycket kärlek, på grund av det arbete de gör. Lev i frid med varandra.
14 Vi uppmanar er, syskon, att tillrättavisa dem som inte sköter sig, uppmuntra de missmodiga, ta väl hand om de svaga och ha tålamod med alla. 15 Se till att ingen hämnas på någon, utan försök alltid att göra gott mot varandra och mot alla människor. 16 Var alltid glada, 17 be ständigt 18 och tacka Gud vad som än händer. Detta är nämligen Guds vilja i Kristus Jesus. 19 Släck inte Anden. 20 Förakta inga profetior, 21 utan pröva allt. Ta sedan vara på det som är gott, 22 men håll er borta från allt som är ont.
Slutönskan
23 Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är klanderfria den dag vår Herre Jesus Kristus kommer tillbaka. 24 Han som kallar er är trofast, och därför ska han också göra detta.
25 Syskon, be för oss. 26 Ge alla de troende en hälsningskyss.[a] 27 Och lova mig inför Herren Jesus att läsa upp det här brevet för alla de troende.
28 Vår Herre Jesus Kristus nåd åt er alla.
Liknelsen om fikonträdet
29 Sedan berättade Jesus en liknelse för dem: ”Lägg märke till fikonträdet, eller vilket annat träd som helst. 30 Då bladen börjar knoppas, vet ni att sommaren snart är här. 31 På samma sätt vet ni att Guds rike snart är här, när ni ser allt detta hända.
32 Sannerligen säger jag er: detta släkte ska inte gå under innan allt detta händer.[a] 33 Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå.
Var beredda
(Matt 24:36-51; Mark 13:32-37)
34 Var på er vakt, så att era hjärtan inte förslöas av festande och supande, eller av vardagliga bekymmer. Annars överraskas ni av den dagen 35 som av en snara. Den ska komma över alla som bor på hela jorden. 36 Håll er ständigt vakna! Be att ni ska få kraft att fly undan det som väntar, så att ni kan stå inför Människosonen.”
37 På dagarna var Jesus i templet och undervisade, men varje kväll gick han ut till det berg som kallades Olivberget och övernattade där. 38 Folkmassorna samlades redan tidigt på morgonen för att höra honom i templet.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.