Book of Common Prayer

Herren är god mot sitt folk

106 Halleluja! Tacka Herren för han är så god mot oss. Hans kärlek till oss varar i evighet.

² Vem kan någonsin räkna upp de väldiga under som Gud gör? Vem kan någonsin prisa honom ens till hälften av vad han är värd?

³ Alla, som håller hans bud och alltid gör det som är rätt i hans ögon, är lyckliga.

⁴ Tänk också på mig, Herre, när du välsignar och räddar ditt folk!

⁵ Låt mig med egna ögon få se allt gott som du gör med ditt utvalda folk. Jag gläder mig tillsammans med dem, och är stolt över att jag tillhör dem som du har gjort till din egendom.

⁶ Vi har syndat mot dig, något som våra förfäder också gjorde.

⁷ De var inte villiga att lära sig av undren du gjorde i Egypten. De glömde snart hur ofta du räddade dem. I stället gjorde de uppror mot dig vid Röda havet.

⁸ Trots detta räddade du dem för att försvara ditt namns ära och visa din makt inför hela världen.

⁹ Du befallde Röda havet att dela sig och gjorde en torr väg längs dess botten. Ja, du gjorde den torr som en öken!

¹⁰ På så sätt räddade du dem från deras fiender.

¹¹ Sedan lät du vattnet välla fram över fienderna och dränkte dem. Inte en enda en av dem undkom med livet i behåll.

¹² Då äntligen trodde de hans ord och lovade honom med sin sång.

¹³ Men tänk, hur kvickt de glömde allt han gjort! De ville inte vänta på det som skulle hända i enlighet med den plan han gjort upp för dem,

¹⁴ utan där i öknen utmanade de Gud och krävde att de skulle få kött att äta. De prövade hans tålamod till bristningsgränsen.

¹⁵ Då gav han dem vad de begärde, men han sände också smittosamma sjukdomar över dem.

¹⁶ De blev avundsjuka på Mose, ja, också på Aron, den man som Gud hade smort till präst.

¹⁷ Därför öppnade sig plötsligt jorden och svalde Datan, Abiram och deras familjer.

¹⁸ Eld föll från himlen och uppslukade dessa ogudaktiga människor.

^19-20 På berget Horeb gjorde de sig en kalv av guld och tillbad den. De bytte ut Guds härlighet mot en avbild av ett djur som äter gräs.

^21-22 De glömde Gud, deras Frälsare, som med sina märkliga under hade räddat dem ut ur Egypten. Och de kom inte längre ihåg vilken skräck som drabbade egyptierna vid Röda havet.

²³ Därför bestämde sig Herren för att han skulle förgöra dem. Men Mose, som han hade utvalt, ställde sig på folkets sida och tog sig an deras sak så att Herren höll tillbaka sin vrede och inte förgjorde dem.

²⁴ Sedan vägrade de att gå in i det utlovade landet, för de trodde inte på vad Gud lovat.

²⁵ I stället satt de i sina tält och klagade, och de vägrade att lyssna till honom.

²⁶ Därför lyfte han sin hand och sa att han skulle döda dem i öknen,

²⁷ och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och dö i avlägsna länder.

²⁸ Sedan förenade sig våra förfäder med det folk som tillbad Baal i Peor, och de till och med åt kött som offrats till livlösa avgudar.

²⁹ Genom att göra så retade de Herren till vrede så att pest bröt ut bland dem.

³⁰ Pesten härjade tills Pinehas grep in och avrättade dem som hade syndat och orsakat pesten.

³¹ För detta kommer Pinehas alltid att bli ihågkommen.

³² Vid vattenkällorna i Meriba förargade folket Gud igen och ställde till med bekymmer.

³³ På grund av det blev Mose upprörd och sa sådant som han inte skulle ha sagt.

³⁴ De förgjorde inte heller invånarna i landet, som Gud hade sagt till dem.

³⁵ I stället gifte de sig med dessa hedningar och tog efter deras seder och bruk

³⁶ och började offra till deras avgudar. Men det ledde till deras egen undergång.

^37-38 De till och med offrade sina söner och döttrar till onda andar. De dödade oskyldiga barn, och landet blev förorenat genom dessa mord.

³⁹ Deras ogudaktiga handlingar gjorde dem orena. I Guds ögon var deras kärlek till avgudarna detsamma som otrohet i äktenskapet.

⁴⁰ Det var därför som Herrens vrede upptändes, och han vände den mot dem och visade dem sin avsky.

^41-42 Det var också därför som han lät främmande folk krossa dem. De kom i händerna på sina fiender som fick regera över dem och förtrycka dem.

⁴³ Gång på gång befriade Gud dem från deras slaveri, men de fortsatte att göra uppror mot honom och de sjönk allt djupare i sin synd.

⁴⁴ Trots detta lyssnade han till deras rop och hjälpte dem i deras svårigheter.

⁴⁵ Han kom ihåg sina löften till dem och hans kärlek till dem var så stor, att det gjorde honom ont att han utlämnat dem till deras fiender.

⁴⁶ Han till och med fick fienderna, som förtryckte dem, att känna medlidande med dem.

⁴⁷ Herre, vår Gud, rädda oss! Hämta oss från dessa folk som inte känner dig och för oss tillsammans igen. Då ska vi prisa ditt heliga namn och glädja oss över dig och tacka dig.

⁴⁸ Välsignad vare Herren, Israels Gud, nu och för all framtid. Och allt folket sa: Amen! Halleluja!

²⁴ Samtidigt som David kom till Mahanaim hade Absalom mobiliserat hela Israels armé och ledde nu alla männen över Jordanfloden.

²⁵ Absalom hade utnämnt Amasa till general över armén, som efterträdare till Joab. Amasa var släkt både med David och Joab. Hans far hette Jitra, en israelit som hade gift sig med Abigail, Nahas dotter och syster till Joabs mor Seruja.

²⁶ Absalom slog läger med Israels armé i Gilead.

²⁷ När David kom fram till Mahanaim hälsades han hjärtligt av Sobi, ammoniten Nahas son från Rabba, av Makir, son till Ammiel från Lo-Debar och av Barsillai, en gileadit från Rogelim.

^28-29 De försåg David och hans folk med sovmattor, kokkärl och skålar, vete och kornmjöl, rostad säd, bönor, ärtor, honung, får, ost och grädde, och de sa: Ni måste vara mycket hungriga och törstiga och trötta efter er långa marsch genom öknen.

Joab dödar Absalom

18 David tillsatte nu befälhavare över sina trupper, somliga över tusen, andra över hundra man.

² Joab sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Abisai över en tredjedel och gatiten Ittai över en tredjedel. Kungen planerade att personligen leda armén, men hans män protesterade kraftigt.

³ Du får inte göra det, sa de. För om vi flyr för dem eller hälften av oss faller, så spelar det mindre roll för dem. De är bara ute efter dig. Du är värd mer än tio tusen av oss andra, och det är bättre att du stannar här i staden och leder oss härifrån.

⁴ Vi gör väl vad ni tycker blir bäst, svarade kungen och gav med sig. När trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid stadens port.

⁵ Kungen vädjade till Joab, Abisai och Ittai: Handskas varsamt med den unge Absalom för min skull! Och alla trupperna uppfattade tydligt kungens uppmaning.

⁶ Striden började i Efraims skog,

^7-8 och de israelitiska trupperna slogs tillbaka av Davids män. Den hårda striden spreds över ett stort område och den dagen miste tjugo tusen man livet. Det var fler som gick vilse i skogen än de som dog på slagfältet.

Paulus inför det judiska rådet

³⁰ Nästa dag befriade kommendanten honom från bojorna och befallde att översteprästerna och det judiska rådet skulle samlas. Han hämtade sedan Paulus från fängelset för att försöka få reda på vad det var som orsakat all uppståndelse.

23 Paulus såg uppmärksamt på rådet och sa sedan: Bröder, jag har alltid levt med ett gott samvete inför Gud.

² Då befallde översteprästen Ananias att de som stod bredvid Paulus skulle slå honom på munnen.

³ Men Paulus sa till honom: Gud ska slå dig, din hycklare! Vad är du för en domare, som själv bryter lagen genom att befalla att jag ska bli slagen på detta sätt?

⁴ De som stod bredvid Paulus sa till honom: Talar man på det sättet till Guds överstepräst?

⁵ Bröder, jag visste inte att han var överstepräst, svarade Paulus. Skrifterna säger ju: 'Tala aldrig illa om dina överordnade.'

⁶ Paulus visste att en del av rådet bestod av saddukeer och en del av fariseer. Därför ropade han: Bröder, jag är farisé liksom alla mina förfäder. Och jag står inför rätta här i dag, därför att jag tror på uppståndelsen från de döda.

⁷ Detta delade omedelbart rådet i två delar.

⁸ Saddukeerna säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse, eller några änglar eller några andar, men fariseerna tror på allt detta.

⁹ Det blev alltså en väldig oreda. Några av de judiska ledarna reste sig upp för att hävda att Paulus hade rätt. Vi kan inte se att han har gjort något fel, ropade de. Kanske en ande eller en ängel talade till honom där på Damaskusvägen.

¹⁰ Oväsendet blev allt värre, och männen slet i Paulus från båda sidor och drog honom än åt det ena hållet och än åt det andra. Kommendanten, som var rädd att de skulle slita honom i stycken, befallde till slut att soldaterna skulle ta honom därifrån med våld och föra honom tillbaka till kasernen.

¹¹ Den natten stod Herren vid Paulus sida och sa: Var inte orolig, Paulus. På samma sätt som du har vittnat om mig för folket här i Jerusalem, så måste du också vittna om mig i Rom.

Jesus rensar templet

¹² Då de lämnade Betania följande morgon kände han sig hungrig.

¹³ När de kommit ett stycke på väg fick han syn på ett fikonträd som hade slagit ut. Han gick dit för att se om han kunde plocka några fikon på det, men det fanns bara löv. Det var nämligen alltför tidigt på året för att det skulle kunna finnas någon frukt.

¹⁴ Då sa Jesus till trädet: Du ska aldrig bära frukt igen! Och lärjungarna hörde honom säga det.

¹⁵ När de kom tillbaka till Jerusalem gick han in i templet och började driva ut de affärsmän som sålde offerdjur till pilgrimerna. Han välte omkull borden där man växlade pengar och stånden där man sålde duvor.

¹⁶ Han tillät inte heller att man bar varor över tempelplatsen.

¹⁷ Och han sa till dem: Ni vet vad Gud har sagt: 'Mitt tempel ska vara en böneplats för alla folk

¹⁸ När översteprästerna och de andra judiska ledarna fick höra vad han gjort, började de planera hur de bäst skulle kunna göra sig av med honom. Men deras största problem var det allt större inflytande som Jesus fick över människorna, för hans ord gjorde intryck på dem.

¹⁹ När det blev kväll lämnade Jesus och lärjungarna staden som vanligt.

Jesus säger att lärjungarna kan be om vad som helst

²⁰ Då de följande morgon gick förbi fikonträdet igen, såg de att det hade vissnat ända från roten.

²¹ Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt till trädet dagen innan och han utbrast: Mästare, har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!

^22-23 Då sa Jesus till sina lärjungar: Ni måste lita på Gud helt och fullt. Och det vill jag säga er: Om ni bara tror och inte tvivlar det minsta, så kan ni säga till detta berg: 'Upp med dig och kasta dig i havet

²⁴ Det är verkligen så. Om ni tror kan ni be om vad som helst och ni ska få det!

²⁵ Men när ni ber Gud om något ska ni först förlåta dem som gjort något orätt mot er, vad det än är. Då ska er Far i himlen också förlåta er era synder.

Folkets ledare ifrågasätter Jesu auktoritet

^26-28 Så kom de tillbaka till Jerusalem, och medan Jesus gick omkring i templet kom översteprästerna och de andra judiska ledarna fram till honom och frågade: Vad har du satt igång med? Och vem har gett dig rätt till att köra ut affärsmännen?