Book of Common Prayer
Längtan efter Gud, förtröstan på honom
63 En psalm av David, när han var i Juda öken.
2 Gud, min Gud, dig söker jag!
Min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig
i detta förtorkade och plågade land,
där inget vatten finns.
3 Jag har sett dig i din helgedom,
jag har sett din makt och härlighet.
4 Din nåd betyder mer än livet.
Jag vill prisa dig!
5 Så länge jag lever vill jag prisa dig
och i ditt namn lyfta mina händer.
6 Min själ mättas som av rikaste rätter.
Därför lovsjunger jag dig med jublande läppar.
7 På min bädd kommer jag ihåg dig,
i nattens timmar tänker jag på dig.
8 Eftersom du är min hjälp,
jublar jag under dina vingars skugga.
9 Jag klamrar mig fast vid dig,
och din starka arm skyddar mig.
10 De som står efter mitt liv förgås,
de kommer att fara ner i jordens djup.
11 De kommer att överlämnas åt svärdet
och bli uppätna av schakaler.
12 Men kungen ska glädja sig i Gud,
och var och en som svär vid honom ska prisa sig lycklig,
medan lögnarna tystas ner.
98 Sjung en ny sång till Herren,
för han har gjort under!
Genom sin väldiga kraft och helighet
har han vunnit seger.
2 Herren har gjort sin räddning känd,
han har uppenbarat sin rättfärdighet för folken.
3 Han har tänkt på sin nåd och trofasthet mot israeliterna,
ända till jordens ändar har man sett den räddning som vår Gud ger.
4 Höj jubelrop till Herren, hela jorden,
brist ut i glädjerop, sjung, och spela!
5 Lova Herren med harpa,
spela på harpor, sjung lovsånger!
6 Blås i trumpeter och horn!
Höj jubelrop inför kungen, Herren!
7 Låt haven brusa och allt som finns däri,
jorden och alla som bor på den!
8 Låt floderna klappa i händerna!
Låt bergen tillsammans sjunga glädjesånger
9 inför Herren, för han kommer för att döma jorden
och folken med rättvisa.
Lovprisning för Herrens godhet
103 Av David.
Lova[a] Herren, min själ!
Hela mitt innersta ska prisa hans heliga namn.
2 Lova Herren, min själ,
och glöm inte allt det goda han har gjort.
3 Han förlåter mig alla mina synder.
Han helar mig från alla sjukdomar.
4 Han räddar mig från graven.
Han kröner mig med nåd och barmhärtighet.
5 Han fyller mitt liv med allt som är gott,
och jag blir ung igen som en örn.
6 Herren handlar rättfärdigt
och skaffar de förtryckta rättvisa.
7 Han lät Mose få veta hans förehavanden,
och Israels folk hans gärningar.
8 Herren är barmhärtig och nådig,
sen till vrede och rik på nåd.
9 Han går inte ständigt till rätta,
hans vrede varar inte för evigt.
10 Han handlar inte med oss som våra synder förtjänar,
han lönar oss inte efter våra missgärningar.
11 Så hög som himlen är över jorden
så stor är hans nåd mot dem som fruktar honom.
12 Så långt bort som öster är från väster
kastar han våra överträdelser från oss.
13 Som en far förbarmar sig över barnen
så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom.
14 För han vet hur vi är skapade,
han minns att vi bara är stoft.
15 Människans dagar är som gräset,
hon blomstrar som en blomma på ängen;
16 när vinden drar fram över den är den borta,
och dess plats kommer inte ihåg den mer.
17 Men Herrens nåd varar från evighet till evighet
mot dem som fruktar honom,
och hans rättfärdighet till kommande generationer,
18 till dem som håller hans förbund
och tänker på hans befallningar och följer dem.
19 Herren har rest sin tron i himlen,
och han regerar över allt.
20 Lova Herren, ni hans änglar, ni mäktiga,
som lyder och utför hans befallningar.
21 Lova Herren, alla hans härskaror
som tjänar honom och gör hans vilja.
22 Lova Herren, alla hans verk,
överallt där han härskar.
Lova Herren, min själ!
Uppdraget att återuppbygga templet
1 I kung Dareios andra regeringsår, på första dagen i sjätte månaden[a], kom Herrens ord genom profeten Haggaj till Serubbabel, Shealtiels son, ståthållare i Juda, och till översteprästen Josua, Josadaks son:
2 Så säger härskarornas Herre: ”Detta folk säger att det ännu inte är dags att bygga upp Herrens hus igen.” 3 Så kom Herrens ord genom profeten Haggaj: 4 ”Är det då dags för er själva att bo i panelade hus, när detta hus ligger i ruiner?”
5 Så säger nu härskarornas Herre: ”Tänk efter hur ni har det! 6 Ni sår mycket men skördar lite. Ni äter men blir inte mätta. Ni dricker men blir inte druckna. Ni klär er men blir inte varma. Den som får någon inkomst stoppar sin lön i en börs med hål.”
7 Så säger härskarornas Herre: ”Tänk efter hur ni har det! 8 Gå upp i bergen och hämta ner timmer, bygg upp mitt hus! Jag ska se på det med välvilja och visa min härlighet, säger Herren. 9 Ni har hoppats på mycket men fått lite. Och när ni fört hem det har jag blåst bort det. Varför? säger härskarornas Herre. Därför att mitt hus ligger i ruiner, medan ni jäktar var och en med sitt eget hus. 10 Därför har himlen hållit tillbaka sin dagg och jorden sin skörd. 11 Jag har kallat fram en torka över landet och över bergen, över säd, vin och olja, över det som marken producerar, över människor och djur och över era händers arbete.”
12 Serubbabel, Shealtiels son, och översteprästen Josua, Josadaks son, och hela den rest av folket som fanns kvar lyssnade då till Herren, sin Gud, och till profeten Haggajs budskap som Herren, deras Gud, hade sänt, och folket fruktade Herren.
13 Då förmedlade Haggaj, Herrens sändebud, detta budskap från Herren till folket: ”Jag är med er, säger Herren.” 14 Och Herren inspirerade Serubbabel, Shealtiels son och ståthållare i Juda, och översteprästen Josua, Josadaks son, och hela den rest av folket som fanns kvar, så att de kom och började bygga upp härskarornas Herres, sin Guds, tempel.
Uppmuntran att slutföra arbetet på templet
2 Det var den tjugofjärde dagen i sjätte månaden av Dareios andra regeringsår.[b]
2 Den tjugoförsta dagen i sjunde månaden[c] kom Herrens ord genom profeten Haggaj: 3 ”Fråga ståthållaren i Juda, Serubbabel, Shealtiels son, och översteprästen Josua, Josadaks son, och den rest av folket som finns kvar: 4 ’Finns det någon bland er som är kvar som såg detta tempel i dess forna härlighet? Och vad är det ni ser nu? Ser det inte ut för er som ingenting? 5 Men var vid gott mod, Serubbabel! säger Herren. Var vid gott mod, överstepräst Josua, Josadaks son! Var vid gott mod, allt folk i landet, säger Herren, och arbeta, för jag är med er, säger härskarornas Herre. 6 Det var ett löfte jag gav er när ni drog ut ur Egypten, och min Ande förblir mitt ibland er. Var inte rädda.’
7 För så säger härskarornas Herre: ’Inom en mycket kort tid ska jag skaka både himmel och jord och hav och land. 8 Jag ska skaka om alla folk, och alla folks dyrbarheter ska föras dit[d]. Jag ska fylla detta hus med härlighet, säger härskarornas Herre. 9 Mitt är silvret och mitt är guldet, säger härskarornas Herre.
Apollos blir undervisad i Efesos
24 Under tiden hade en jude som hette Apollos kommit till Efesos. Han var från Alexandria och en beläst man som väl kände till Skriften. 25 Apollos hade fått höra om Herrens väg och han talade med stor entusiasm och undervisade noggrant om Jesus. Men han kände bara till Johannes dop. 26 Så när Priscilla och Aquila fick höra honom i synagogan där han med stort mod talade till folket, tog de med honom hem och förklarade närmare vad Guds väg innebär.
27 När han sedan ville ta sig över till Achaia, uppmuntrade de troende honom och skrev till lärjungarna att välkomna honom. Och när han kom dit, blev han till stor hjälp för dem som genom Guds nåd kommit till tro. 28 Utifrån Skriften kunde han offentligt med stor kraft gå emot judarna och bevisa att Jesus verkligen är Messias.
Paulus i Efesos
19 Medan Apollos var i Korinth, kom Paulus fram till Efesos efter sin resa genom inlandet. Där träffade han några lärjungar 2 och frågade dem: ”Tog ni emot den heliga Anden när ni kom till tro?”
”Nej”, svarade de, ”vi har aldrig hört talas om att det den heliga Anden finns.”
3 ”Men på vilket sätt är ni döpta då?” frågade han.
De svarade: ”Med Johannes dop.”
4 Då förklarade Paulus för dem att Johannes dop var ett omvändelsens dop och att Johannes också uppmanade folket att tro på Jesus, den som kom efter honom. 5 När de hörde detta, lät de döpa sig i Herren Jesus namn 6 och då Paulus lade sina händer på dem, kom den heliga Anden över dem och de talade olika språk och profeterade. 7 Tillsammans var det cirka tolv män där.
Den goda samariern
(Matt 22:34-40; Mark 12:28-31)
25 En dag kom en laglärd för att sätta dit Jesus genom en fråga. Han sa: ”Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?”
26 Jesus svarade: ”Vad säger lagen? Vad kan du läsa där?”
27 Mannen svarade: ” ’Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela din kraft och av hela ditt förstånd’, och: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’ ”[a]
28 ”Det är riktigt”, sa Jesus till honom. ”Gör det så ska du få leva!”
29 Men mannen, som gärna ville visa sin rättfärdighet, frågade Jesus: ”Vem är då min medmänniska?”
30 Jesus svarade: ”En man, som var på väg från Jerusalem till Jeriko, blev överfallen av banditer. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, gick därifrån och lämnade honom där halvdöd.
31 Då råkade en präst komma förbi. Men när han såg mannen ligga där gick han bara åt sidan och fortsatte att gå. 32 Så kom också en levit till platsen och såg mannen, och även han gick bara åt sidan och fortsatte att gå.
33 Då kom en samarier, som också var på resa, och när han såg mannen fylldes han av medlidande. 34 Samariern gick fram till honom, hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp mannen på sin åsna och förde honom till ett värdshus, där han skötte om honom. 35 Nästa dag, när han måste resa vidare, betalade han värdshusvärden två denarer[b] och sa: ’Var snäll och ta hand om mannen, och om räkningen går på mer än det här, så ska jag betala resten när jag kommer tillbaka.’
36 Vilken av dessa tre tycker du var den misshandlade mannens medmänniska?”
37 ”Den som visade barmhärtighet naturligtvis”, svarade den laglärde.
Då sa Jesus: ”Gå iväg och gör likadant, du också.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.