Book of Common Prayer
Herrens eviga trofasthet
146 Halleluja!
Lova Herren, min själ!
2 Jag vill prisa Herren så länge jag lever,
lovsjunga min Gud så länge jag finns till.
3 Lita inte på de mäktiga,
på människor som inte kan rädda.
4 När människans ande lämnar henne
återvänder hon till stoftet,
och alla hennes planer blir om intet.
5 Men lycklig är den som väntar på hjälp från Jakobs Gud,
och hoppas på Herren, sin Gud.
6 Han har gjort himlen och jorden,
haven och allt som finns i dem.
Hans trofasthet består för evigt.
7 Han skaffar rätt åt de förtryckta
och ger mat till de hungriga.
Herren befriar fångarna.
8 Herren öppnar de blindas ögon.
Herren lyfter upp de nerböjda.
Herren älskar de rättfärdiga.
9 Herren skyddar främlingar
och har omsorg om faderlösa och änkor,
men de gudlösas planer hindrar han.
10 Herren är kung för evigt, din Gud, Sion,
från generation till generation.
Halleluja!
Tacksägelse för det goda Herren ger
147 Halleluja!
Det är gott att lovsjunga vår Gud!
Lovsången är skön och ljuvlig.
2 Herren bygger upp Jerusalem,
han samlar det skingrade Israel.
3 Han helar dem som har förkrossade hjärtan
och förbinder deras sår.
4 Han har bestämt stjärnornas antal
och gett var och en ett namn.
5 Vår Herre är stor,
hans makt är oinskränkt,
hans förstånd är obegränsat.
6 Herren stöder de ödmjuka,
men de gudlösa slår han till marken.
7 Sjung till Herren med tacksamhet!
Lovsjung vår Gud till harpa!
8 Han täcker himlen med moln
och låter regn falla på jorden.
Han låter gräset växa på bergen.
9 Han ger mat åt djuren
och åt korpens ungar när de skriker.
10 Hästens styrka imponerar inte på honom.
Mannens snabba steg är ingen glädje för honom.
11 Herren gläder sig över dem som fruktar honom
och hoppas på hans nåd.
12 Jerusalem, lova Herren!
Sion, prisa din Gud!
13 Han gör bommarna i dina portar starka
och välsignar dina barn med dig.
14 Han låter fred råda vid dina gränser
och mättar dig med det finaste vete.
15 Han ger jorden sina befallningar,
och snabbt går hans ord ut.
16 Han breder ut snö som ull,
och han sprider ut frosten som aska.
17 Han kastar ner hagel som smulor;
vem kan uthärda hans kyla?
18 Han sänder sitt ord, och isen smälter,
han andas, och vattnen strömmar.
19 Han har gjort sitt ord känt för Jakob,
sina bud och beslut för Israel.
20 Något sådant har han inte gjort för andra folk.
De känner inte till hans bud.
Halleluja!
Herrens storhet och nåd
111 Halleluja!
Jag vill prisa Herren av hela mitt hjärta
i de rättsinnigas råd, i församlingen.
2 Stora är Herrens verk,
de begrundas av alla som finner sin glädje i dem.
3 Majestätiska och underbara är hans gärningar,
och hans rättfärdighet består för alltid.
4 Han har gjort sina under så att man minns dem.
Nådig och barmhärtig är Herren.
5 Han ger mat till dem som fruktar honom.
Han kommer för evigt ihåg sitt förbund.
6 Han har visat sin makt för sitt folk
genom att ge dem andra folks arvedel.
7 Allt han gör är trofast och rättvist,
och alla hans förordningar är pålitliga.
8 De består alltid och för evigt,
de verkställs i trofasthet och uppriktighet.
9 Han befriade sitt folk
och slöt ett evigt förbund.
Heligt och värt att frukta är hans namn.
10 Att frukta Herren är början till vishet,
de som följer hans vilja ska vinna insikt.
Lovprisningen till honom varar i evighet.
Herrens storhet och nåd
112 Halleluja!
Lycklig är den som fruktar Herren
och gläder sig över hans befallningar.
2 Hans barn blir mäktiga på jorden,
och de rättsinnigas generation blir välsignad.
3 Välstånd och rikedom finns i hans hus,
och hans rättfärdighet består för evigt.
4 Ett ljus bryter fram i mörkret för den rättsinnige,
den nådige, barmhärtige och rättfärdige.
5 Det går väl för den som är generös och ger lån,
den som handlar rättvist i allt han gör.
6 Han kommer aldrig på fall,
och den rättfärdiges minne består för evigt.
7 Han är inte rädd för dåliga nyheter,
han har en inre trygghet
och förtröstar på Herren.
8 Hans hjärta är lugnt,
han är inte rädd,
till sist får han se sina fiender falla.
9 Han strör ut och ger åt de fattiga.
Hans rättfärdighet består för evigt,
och hans horn blir upplyft och ärat[a].
10 Den gudlöse ser det,
han blir rasande och skär tänder.
Han förgås,
och de ondas längtan blir till intet.
Guds stora omsorg
113 Halleluja!
Prisa Herren, ni hans tjänare,
prisa Herrens namn!
2 Välsignat är Herrens namn
nu och för evigt.
3 Herrens namn ska prisas
från öster till väster.[b]
4 Herren är upphöjd över alla folk.
Hans ära når högre än himlen.
5 Vem är lik Herren, vår Gud,
som sitter på sin tron i höjden,
6 som böjer sig ner och ser så djupt –
vem i himlen, vem på jorden?
7 Den fattige drar han upp ur stoftet,
och den nödställde ur askhögen
8 och sätter honom bland furstar,
bland sitt folks furstar.
9 Han låter den barnlösa hustrun få ett hem
som en lycklig mor till barnen.
Halleluja!
Bokrullen med Jeremias profetior
36 I kung Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår över Juda kom Herrens ord till Jeremia: 2 ”Ta en bokrulle och skriv ner allt vad jag har talat till dig om Israel, Juda och de andra folken, från den dag jag talade till dig under Josias tid fram till i dag. 3 När folket i Juda hör om allt det onda jag tänker göra mot dem, kommer de kanske att vända var och en från sin onda väg, och då ska jag förlåta dem deras skuld och synd.”
4 Jeremia kallade då på Baruk, Nerias son, och medan Jeremia dikterade, skrev Baruk ner allt vad Herren hade talat till honom. 5 Sedan befallde Jeremia Baruk: ”Jag är förhindrad och kan inte gå till Herrens hus. 6 Men gå du dit nästa fastedag och läs upp från bokrullen som du skrev efter min diktamen Herrens ord för folket som är i Herrens hus på fastedagen. Läs dem för hela Juda folk som kommer dit från sina städer. 7 Då kanske de vädjar till Herren och vänder om var och en från sin onda väg. För stor är den vrede och förbittring som Herren har uttryckt mot detta folk.”
8 Baruk, Nerias son, gjorde allt som profeten Jeremia hade befallt honom och läste upp Herrens ord ur bokrullen i Herrens hus. 9 I Jojakims, Josias sons, Juda kungs, femte regeringsår, i den nionde månaden var en fasta utlyst inför Herren för allt folket i Jerusalem och dem som kom från Juda städer. 10 Baruk läste upp Jeremias ord ur bokrullen för allt folket i Herrens hus, i Gemarjas, kungens skrivare Shafans sons, rum på den övre förgården, vid ingången till nya porten till Herrens hus.
Paulus och Barnabas i Lystra och Derbe
8 I Lystra fanns en man som hade varit handikappad sedan födseln och aldrig kunnat gå. 9 Mannen satt och lyssnade när Paulus talade och då Paulus tittade på honom, såg han att mannen hade tro så att han kunde bli frisk. 10 Därför ropade Paulus till honom: ”Res dig upp och stå på benen!” Och genast hoppade mannen upp och började gå.
11 Men när folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de högt på lykaoniska: ”Gudarna har blivit människor och kommit ner till oss!” 12 De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes eftersom det var han som var den främste talaren. 13 Prästen i zeustemplet som låg i utkanten av staden kom sedan med tjurar och blomsterkransar som han och folket skulle offra till dem framför stadsporten.
14 Men när det gick upp för apostlarna Barnabas och Paulus vad som höll på att hända, rev de sönder sina mantlar och rusade rakt in i folkhopen och ropade: 15 ”Män, vad tar ni er till? Vi är vanliga människor precis som ni! Vi har kommit till er med evangeliet om att ni ska vända er från dessa hjälplösa gudar till den levande Guden som har gjort himlen och jorden och haven och allt som finns i dem.[a] 16 Fram till nu har Gud låtit folken gå sina egna vägar, 17 men han har ständigt gett dem bevis på att han finns genom allt det goda han gör. Det är han som ger er regn från himlen och goda skördar, han som ger er mat och fyller era hjärtan med glädje.” 18 Och genom att säga detta lyckades Paulus och Barnabas hindra folket från att offra åt dem.
En syndig kvinna smörjer Jesus fötter
(Matt 26:6-13; Mark 14:3-9; Joh 12:1-8)
36 En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, så han gick dit och slog sig ner för att äta. 37 I staden fanns en kvinna som var en synderska[a], och hon fick höra att han var där i fariséns hus och åt. Hon gick då dit med en alabasterflaska väldoftande olja. 38 Hon ställde sig bakom Jesus vid hans fötter[b] och grät tills hans fötter var våta av hennes tårar. Sedan torkade hon hans fötter med sitt hår och kysste dem och smorde dem med olja.
39 När värden, som var farisé, såg det, tänkte han för sig själv: ”Om den här mannen verkligen var en profet, hade han förstått vad det här är för en slags kvinna som rör vid honom, en synderska.”
40 Jesus sa till honom: ”Simon, jag har något att säga dig.” Simon svarade: ”Säg det, Mästare.”
41 ”En man lånade ut pengar till två personer, femhundra denarer till den ene och femtio till den andre.[c] 42 Men ingen av dem kunde betala tillbaka, så han avskrev skulden. Vem av dem älskar honom mest?”
43 ”Jag antar att den som var skyldig honom mest”, svarade Simon. ”Ja, det är riktigt”, sa Jesus.
44 Sedan vände sig Jesus mot kvinnan och sa till Simon: ”Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus gav du mig inget vatten så att jag kunde tvätta mina fötter, men hon har tvättat mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. 45 Du gav mig ingen hälsningskyss när jag kom, men hon har kysst mina fötter utan uppehåll, ända sedan jag kom hit. 46 Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med sin väldoftande olja. 47 Därför säger jag dig att hennes många synder är förlåtna, vilket hennes stora kärleksfullhet visar. Men den som har fått litet förlåtet, visar lite kärlek.”
48 Sedan sa han till kvinnan: ”Dina synder är förlåtna.”
49 Då sa de övriga vid bordet till varandra: ”Vem är han som till och med förlåter synder?”
50 Jesus sa till kvinnan: ”Din tro har räddat dig. Gå i frid.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.