Book of Common Prayer
Lovprisning för Guds lag
119 Lyckliga är de som lever klanderfritt
och följer Herrens lag[a].
2 Lyckliga är de som följer hans befallningar
och helhjärtat söker honom,
3 de som inte gör något ont
utan följer hans vägar.
4 Du har gett dina befallningar
för att de ska följas noggrant.
5 Ack om jag kunde leva i beslutsam lydnad
för dina bud!
6 Då skulle jag inte behöva skämmas
när jag betraktar alla dina bud.
7 Jag prisar dig med uppriktigt hjärta,
när jag lär mig dina rättfärdiga lagar.
8 Jag tänker hålla dina bud.
Överge mig aldrig!
9 Hur kan en ung man bevara sitt liv rent?
Jo, genom att hålla sig till ditt ord.
10 Jag har sökt dig helhjärtat.
Låt mig inte irra bort från dina bud!
11 Jag har lagt dina ord på minnet,
för att hålla mig borta från synd mot dig.
12 Välsignad är du, Herre,
lär mig dina bud!
13 Jag förkunnar alla de beslut
som du har uttalat.
14 Jag gläder mig över att följa dina förordningar,
såsom man gläder sig över rikedom.
15 Jag begrundar dina stadgar
och beaktar dina vägar.
16 Jag är glad för dina stadgar
och ska aldrig glömma ditt ord.
17 Var god mot mig, din tjänare, och låt mig få leva,
så vill jag lyda ditt ord.
18 Öppna mina ögon,
så att jag kan se allt det underbara i din lag.
19 Jag är en främling på jorden.
Dölj inte dina bud för mig.
20 Mitt inre slits ständigt sönder
av längtan efter dina beslut.
21 Du tillrättavisar de stolta,
de förbannade, som irrar bort från dina bud.
22 Ta ifrån mig hån och förakt,
för jag lyder dina befallningar.
23 Om än furstar sitter och talar illa om mig,
tänker din tjänare på dina bud.
24 Dina befallningar är min glädje
och mina rådgivare.
Klagan över ondskan
12 För körledaren, enligt sheminit[a]. En psalm av David.
2 Herre, rädda mig! De fromma är borta,
de trofasta människorna finns inte kvar.
3 Alla ljuger för varandra,
de talar med hala tungor ur delade hjärtan.
4 Må Herren göra slut på de hala tungorna,
tysta deras stora ord.
5 De säger: ”Vår tunga upphöjer oss,
våra läppar ger oss makt.
Vem kan stå som herre över oss?”
6 ”De svaga förtrycks, de fattiga klagar,
och därför vill jag nu gripa in”, säger Herren,
”jag vill ge frälsning åt den som blir föraktad[b].”
7 Herrens ord är rena,
som silver som renats i smältugnen sju gånger.
8 Herre, du som bevarar dem,
beskydda oss alltid för detta släkte!
9 Överallt där uselheten prisas
stryker de gudlösa omkring.[c]
Klagan i en ångestfylld situation
13 För körledaren. En psalm av David.
2 Hur länge, Herre, ska du glömma mig?
Hur länge ska du gömma ditt ansikte för mig?
3 Hur länge måste jag brottas med mina tankar,
bära denna ängslan inom mig dag efter dag?
Hur länge ska min fiende ha övertaget?
4 Se på mig och svara, Herre, min Gud!
Upplys mina ögon, låt mig inte somna in i döden.
5 Låt inte min fiende säga: ”Jag har besegrat honom!”
Låt inte mina ovänner få glädjas över mitt fall.
6 Jag förtröstar på din nåd,
och mitt hjärta gläder sig över din räddning.
Jag vill sjunga till Herrens ära,
för han har varit god mot mig.
Gudsförnekelsens dårskap
(Ps 53)
14 För körledaren. Av David.
Dåren säger för sig själv: ”Det finns ingen Gud!”
De är onda, deras handlingar är fördärvliga,
det finns ingen som gör det goda.
2 Från himlen ser Herren ner på människorna
för att se om det finns någon med förstånd,
någon som frågar efter Gud.
3 Men alla har vänt sig bort,
alla är lika korrumperade.
Det finns ingen som gör det goda,
inte en enda.
4 Förstår de då ingenting, alla de som gör orätt,
de som äter mitt folk som man äter bröd,
de som inte ber till Herren?
5 Men de ska bli skräckslagna,
för Gud är hos de rättfärdiga.
6 Ni hånar den fattiges planer,
men Herren är hans tillflykt.
7 O, att det från Sion kom räddning för Israel!
När Herren återupprättar sitt folk från dess fångenskap
ska Jakob glädja sig och Israel jubla.
3 Ändå skickade kung Sidkia Jukal, Shelemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia med uppmaningen: ”Be för oss till Herren, vår Gud!” 4 Jeremia fick röra sig fritt, för han hade då ännu inte blivit fängslad. 5 Faraos armé hade tågat ut från Egypten, och när kaldéerna som belägrade Jerusalem fick höra rapporten om dem, drog de sig bort från Jerusalem.
6 Då kom Herrens ord till profeten Jeremia: 7 ”Så säger Herren, Israels Gud: Svara kungen av Juda, som skickade er för att fråga mig: ’Faraos armé, som var på väg att undsätta er, ska vända tillbaka hem till Egypten. 8 Kaldéerna kommer tillbaka för att anfalla denna stad och bränna ner den till grunden.’
9 Så säger Herren: Låt inte lura er att tro att kaldéerna ska ge sig i väg för gott, för det ska de inte. 10 Även om ni lyckades slå hela den kaldeiska armén som strider mot er, så att det bara blev några sårade män kvar i sina tält, så skulle de resa sig och bränna ner denna stad.”
11 När den kaldeiska armén dragit sig tillbaka från Jerusalem på grund av faraos armé, 12 ville Jeremia lämna Jerusalem för att gå till Benjamins land och ta i anspråk sin egendom bland folket där.[a] 13 Men när han kom till Benjaminporten blev han gripen av ett vaktbefäl, som hette Jiria och var son till Shelemja och sonson till Hananja. Denne sa: ”Du tänker gå över till kaldéerna!”
14 ”Det är inte sant”, svarade Jeremia. ”Jag vill inte gå över till kaldéerna.” Men Jiria ville inte höra på honom, utan grep honom och förde honom till furstarna. 15 Furstarna blev rasande på Jeremia, piskade honom och satte honom i arrest i sekreteraren Jonatans hus, som hade byggts om till fängelse. 16 Jeremia hamnade så i en fängelsehåla, i valven, och där fick han stanna länge.
17 Men sedan skickade kung Sidkia bud efter honom och lät föra honom till sitt palats. I enrum frågade han honom om det kommit något budskap från Herren. ”Ja”, svarade Jeremia. ”Du ska överlämnas åt den babyloniske kungen.”
18 Sedan frågade Jeremia kung Sidkia: ”På vilket sätt har jag syndat mot dig eller mot dina tjänare eller mot detta folk, eftersom ni har satt mig i fängelse? 19 Var är nu era profeter som profeterade för er att kungen av Babylonien inte skulle anfalla er eller detta land? 20 Hör mig nu, min herre och min kung! Jag vädjar till dig, skicka inte tillbaka mig till sekreteraren Jonatans hus, för då kommer jag att dö där.”
21 Då befallde kung Sidkia att Jeremia skulle sättas i förvar på vaktgården. Man gav honom en brödkaka från bagarnas gata varje dag, så länge det fanns något bröd kvar i staden. Så blev Jeremia kvar på vaktgården.
13 Den som talar andra språk bör be om gåvan att tolka det han säger. 14 Om jag ber på ett annat språk så är det min ande som ber, men mitt förnuft producerar ingenting.
15 Hur förhåller det sig då? Jo, jag vill be med min ande, men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande, men också med mitt förnuft. 16 För om du tackar Gud bara med din ande, hur ska då någon som inte förstår det kunna säga sitt amen[a] till ditt tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. 17 Det är bra att du tackar, men den andre byggs inte upp. 18 Själv är jag tacksam till Gud för att jag talar andra språk mer än någon av er. 19 Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att även andra kan lära sig något, än tiotusen ord på ett annat språk.
20 Syskon, var inte barn till förståndet. Var barn när det gäller allt ont, men vuxna till ert förstånd. 21 Det står ju i lagen:
” ’Jag ska tala till detta folk på ett okänt språk
och med främlingars mun.
Men ändå ska de inte lyssna på mig’, säger Herren.”[b]
22 Att tala andra språk är ett tecken för de icke-troende, inte för de troende, medan profeterandet är ett tecken för de troende, inte för de icke-troende. 23 Föreställ er att, när hela församlingen kommer tillsammans, alla talar olika främmande språk. Om det då kommer in människor som inte förstår, eller några som inte alls tror, så kommer de självklart att säga att ni är fullständigt galna. 24 Men om alla i stället talar profetiskt, och det kommer in någon som inte tror, eller någon som inte förstår dessa saker, då avslöjas han av alla och ställs till svars av alla, 25 och vad som gömmer sig i hans hjärtas blottas. Då faller han ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: ”Hos er finns verkligen Gud.”
24 Lärjungen står inte över sin lärare, och en tjänare står inte över sin herre. 25 Och en lärjunge får acceptera att det går med honom som med hans lärare, och tjänaren får acceptera att det går med honom som med hans herre. Om nu husets herre har kallats Beelsebul[a], kommer man naturligtvis att säga samma sak om dem som är medlemmar i hans hushåll.
Var inte rädda
(Luk 12:2-9)
26 Men var inte rädda för dem, för det finns ingenting gömt som inte ska komma fram och ingenting dolt som inte ska bli känt. 27 Vad jag säger er i mörkret, det ska ni ropa ut i dagsljuset. Och vad jag viskar i era öron, det ska ni ropa ut från hustaken.
28 Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte har makt att göra något mer. Det finns bara en ni ska frukta, han som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna[b]. 29 En sparv säljs ju för en kopparslant, men ingen av dem faller död till marken utan att er Fader i himlen vet om det. 30 Och på er är till och med hårstråna räknade. 31 Var alltså inte rädda! Ni är mer värda än alla sparvar tillsammans.
Bekännelse och förnekelse
(Luk 12:51-53; 14:26-27; 17:33)
32 Om någon bekänner mig inför människorna, ska jag inför min Fader i himlen bekänna honom. 33 Men den som förnekar mig inför människorna ska jag förneka inför min Fader i himlen.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.