Book of Common Prayer
Första boken
(1—41)
Den rättfärdiges lyckliga liv i kontrast till den gudlöses
1 Lycklig är den som inte följer de ogudaktigas råd,
inte vandrar på syndares väg
eller sitter bland hädare.
2 Han gläder sig i stället över Herrens lag
och reciterar den dag och natt.
3 Han är som ett träd
som växer vid flodstranden,
som bär sin frukt i rätt tid
och vars löv aldrig vissnar.
Han lyckas med allt han gör.
4 Men så är det inte med de gudlösa.
De skingras som agnar för vinden.
5 Därför kan de gudlösa inte bestå på domens dag,
ej heller syndarna bland de rättfärdiga.
6 För Herren vakar över de rättfärdigas väg,
men de gudlösas väg tar slut.
Sions kung[a]
2 Varför gör folken uppror?
Varför smider de meningslösa planer?
2 Jordens kungar reser sig,
makthavarna samlas
mot Herren
och mot hans smorde[b].
3 ”Låt oss slita sönder deras band,
kasta av oss deras bojor!”
4 Han som bor i himlen ler,
Herren hånskrattar åt dem.
5 Sedan tillrättavisar han dem i sin vrede,
i sin vredes glöd förskräcker han dem:
6 ”Jag har installerat min kung
på Sion, mitt heliga berg.”
7 Jag vill förkunna Herrens beslut;
han sa till mig:
”Du är min son. Idag har jag blivit din far[c].
8 Begär av mig, och jag ska ge dig alla folk som arv
och hela jorden som egendom.
9 Du ska krossa dem med järnspira,
slå sönder dem som lerkrukor.”
10 Ni kungar, var nu förståndiga,
låt er varnas, ni härskare på jorden!
11 Tjäna Herren med fruktan,
och gläd er i bävan![d]
12 Kyss sonen,
så att hans vrede inte uppväcks
och ni förgås på er väg!
Hans vrede kan snart upptändas.
Lyckliga är de som tar sin tillflykt till honom!
Förtröstan på Gud för hans beskydd
3 En psalm av David, när han flydde från sin son Absalom.
2 Herre, mina fiender är så många!
Det är många som reser sig mot mig,
3 många som säger om mig:
”Det finns ingen räddning för honom hos Gud.” Séla[e]
4 Men du, Herre, är min sköld runt omkring mig,
min ära, den som lyfter upp mitt huvud.
5 Jag ropar till Herren,
och han hör mig från sitt heliga berg. Séla
6 Jag lägger mig ner, sover, och vaknar igen,
för Herren stöder mig.
7 Jag är inte rädd för de tiotusentals människor
som omringar mig från alla håll.
8 Stå upp, Herre! Rädda mig, min Gud!
Du slår alla mina fiender på käken
och krossar de gudlösas tänder.
9 Räddningen kommer från Herren.
Låt din välsignelse komma över ditt folk! Séla
Bön, förtröstan
4 För körledaren[f], till stränginstrument. En psalm av David.
2 Svara mig när jag ropar,
min rättfärdighets Gud.
I mitt trångmål öppnar du vägen för mig.
Var nådig mot mig och hör min bön!
3 Ni människor, hur länge ska ni förolämpa min heder,
älska tomhet och söka lögn? Séla
4 Ni ska veta att Herren har avskilt den fromme åt sig.
Han hör mig när jag ropar till honom.
5 Grips ni av vrede, så synda inte.
Tänk i ert innersta, när ni ligger på er bädd: ”Var stilla.” Séla
6 Bär fram rätta offer,
förtrösta på Herren.
7 Många frågar: ”Vem kan visa oss något gott?”
Herre, låt ditt ansiktes ljus lysa över oss!
8 Du har lagt en större glädje i mitt innersta
än vad de fått av sitt myckna korn och vin.
9 Jag lägger mig ner i frid och sover,
för du, Herre, du ensam, låter mig bo i trygghet.
En oskyldig mans bön om Guds dom
7 En klagosång[a] av David, som han sjöng till Herren för benjaminiten Kushs skull.
2 Herre, min Gud, till dig tar jag min tillflykt,
rädda mig från mina förföljare, befria mig!
3 Låt dem inte riva mig som lejon
och slita mig i stycken utan att någon räddar mig.
4 Herre, min Gud, om jag har gjort detta,
om jag har handlat fel,
5 om jag har lönat min vän med ont
och plundrat min ovän utan orsak,
6 låt då fienden förfölja mig och hinna upp mig,
trampa mitt liv till marken
och lägga min ära i stoftet. Séla
7 Herre! Res dig i din vrede,
stå upp mot mina fienders raseri!
Vakna upp, min Gud,
du som bestämmer domen.
8 Samla alla folken runt omkring dig,
regera över dem från höjden!
9 Herren är den som dömer folken.
Döm mig, Herre,
efter min rättfärdighet,
efter min integritet.
10 Gör slut på de gudlösas ondska,
låt den rättfärdige stå fast!
Den som prövar sinne och känslor[b] är en rättfärdig Gud.
11 Gud är min sköld,
han räddar de rättsinniga.
12 Gud dömer i rättfärdighet,
Gud ger uttryck för sin vrede varje dag.
13 Om någon inte vill vända om,
slipar han sitt svärd,
spänner sin båge,
14 gör sitt dödande vapen redo
och tar fram sina brinnande pilar.
15 Se, denne är havande med orätt,
han avlar ofärd och föder lögn.
16 Han gräver en grop och gör den djup
men faller själv i den grop han grävt.
17 Olyckan han planerat kommer över honom själv,
våldet drabbar hans eget huvud.
18 Jag vill prisa Herren för hans rättfärdighet.
Jag vill lovsjunga Herrens, den Högstes, namn.
11 När Mika, Gemarjas son och Shafans sonson, hörde allt som Herren hade talat läsas ur bokrullen, 12 gick han ner till skrivarens rum i kungens palats. Där satt furstarna: sekreteraren Elishama, Delaja, Shemajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Shafans son, Sidkia, Hananjas son och alla de övriga furstarna. 13 Mika berättade för dem allt som han hade hört Baruk läsa upp ur bokrullen för folket.
14 Alla furstarna sände då Jehudi, Netanjas son, Shelemjas sonson och Kushis sonsons son, till Baruk för att säga: ”Ta med dig bokrullen du läst ur för folket och kom hit.” Baruk, Nerias son, gick då till dem med bokrullen i sin hand. 15 De sa till honom: ”Sätt dig ner och läs den för oss.” Och Baruk läste för dem.
16 När de hört allt som stod där såg de förskräckta på varandra och sa till Baruk: ”Vi måste rapportera allt detta för kungen.” 17 De frågade Baruk: ”Tala om för oss hur du har skrivit ner allt detta. Var det efter hans diktamen?” 18 Baruk svarade: ”Han dikterade allt för mig, och jag skrev ner det med bläck i bokrullen.” 19 Furstarna sa till Baruk: ”Gå och göm er, du och Jeremia, och låt ingen veta var ni är.” 20 Sedan lämnade de bokrullen i skrivaren Elishamas rum och gick till kungen på förgården och berättade allt för honom.
21 Kungen skickade Jehudi att hämta bokrullen. Han hämtade den från sekreteraren Elishamas rum och läste den för kungen och alla furstarna som stod runt honom. 22 Kungen befann sig i vinterpalatset, då det var den nionde månaden, och en brasa brann i kolpannan framför honom. 23 När Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, skar kungen av dem med en skrivarkniv och kastade dem i elden i kolpannan, tills hela bokrullen var uppbrunnen. 24 Varken kungen eller hans tjänare som hörde detta läsas upp blev förskräckta eller rev sönder sina kläder. 25 Elnatan, Delaja och Gemarja vädjade till kungen att inte bränna upp bokrullen, men han lyssnade inte på dem.
26 Sedan gav kungen en befallning till Jerachmeel, kungens son, och Seraja, Asriels son, och Shelemja, Avdeels son, att gripa skrivaren Baruk och profeten Jeremia. Men Herren hade gömt dem.
Den viktigaste egenskapen: att visa kärlek
13 Om jag har fått förmågan att tala andra språk, både människors och änglars, men inte visar kärlek, då liknar jag en gonggong eller en skrällande cymbal. 2 Om jag har fått profetians gåva och känner till alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har en tro som är så stark att jag kan flytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting. 3 Om jag ger allt jag äger till de fattiga, och låter mig brännas på bål, men inte har kärlek, då har jag ändå inte gjort något av värde.
4 Kärleken är tålmodig och mild. Kärleken är inte avundsjuk, skrytsam eller högmodig. 5 Den är inte oförskämd eller självisk. Den ilsknar inte till, och den är inte långsint. 6 Den gläds inte över någon orätt utan finner sin glädje i sanningen. 7 Den ger inte upp. Den tror allt, hoppas allt och uthärdar allt.
8 Kärleken upphör aldrig. Men den profetiska gåvan ska förgå, tal av andra språk tystna, och kunskapen[a] ska förgå. 9 Vår kunskap är bristfällig, och den profetiska gåvan likaså. 10 Men när det fullkomliga kommer, då förgås det bristfälliga.
11 När jag var barn talade och tänkte och resonerade jag som ett barn, men sedan jag blev vuxen lämnade jag det barnsliga. 12 Nu ser vi bara en suddig spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap bristfällig, men då ska jag ha fullständig kunskap, så som jag själv är fullständigt känd.
13 Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre. Men av dem är kärleken störst.
Jesus sänder ut sina tolv lärjungar
(Mark 6:7-13; Luk 9:2-6; 10:4-12)
5 Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ”Gå inte till andra folk eller till någon samarisk stad, 6 utan bara till Israels förlorade får. 7 Gå och tala om för dem att himmelriket är nära. 8 Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Ge vidare vad ni har fått som gåva. 9 Ta inget guld eller silver eller koppar med er, 10 och packa ingen väska för vandringen. Ta inte med extra skjortor eller skor och inte heller någon vandringsstav, för arbetaren är värd sin mat.
11 Varje gång ni kommer in i en stad eller en by, så sök upp någon som är värdig. Stanna sedan då tills ni fortsätter till nästa stad. 12 När ni kommer in i ett hus, hälsa dem, 13 och om de är värda att få del av er frid, ska de få den. Men om inte, får ni själva behålla den frid ni önskade dem. 14 Tar man inte emot er eller lyssnar till er i en stad eller i ett hem, så gå bara därifrån. Skaka stadens damm av era fötter[a]. 15 Sannerligen säger jag er: det ska bli lättare på domens dag för Sodom och Gomorra[b] än för en sådan stad.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.