Book of Common Prayer
Ångerpsalm; tröst i nöden
102 Bön av en betryckt och svag som utgjuter sin klagan inför Herren.
2 Herre, hör min bön!
Låt mitt rop om hjälp nå dig!
3 Dölj dig inte för mig när jag är i nöd.
Lyssna, och skynda dig att svara mig när jag ropar.
4 För mina dagar försvinner som rök,
och det brinner i mitt inre som en glöd.
5 Mitt innersta är förtorkat,
vissnat som gräs.
Jag glömmer att äta min mat,
6 och min suckan har gjort
att jag magrat till bara skinn och ben.
7 Jag är som en pelikan[a] långt ute i vildmarken,
som en uggla bland ruiner.
8 Jag ligger vaken,
jag är som en ensam fågel på taket.
9 Mina fiender hånar mig dag efter dag
och använder mig i svordomar.
10 Jag äter aska som bröd
och blandar min dryck med tårar,
11 för din vredes och förbittrings skull.
Du har gripit mig och stött bort mig.
12 Mitt liv är som kvällsskuggan,
jag vissnar som gräset.
13 Men du, Herre, regerar i evighet,
och från generation till generation ska man komma ihåg dig.
14 Du ska gripa in
och visa nåd mot Sion.
Nu är det dags att visa medlidande med det,
nu har den tiden kommit.
15 Dina tjänare älskar dess stenar,
de lider av att se det ligga i grus.
16 Folken ska frukta Herrens namn
och kungarna på jorden din härlighet,
17 när Herren bygger upp Sion på nytt
och visar sig i sin härlighet.
18 Han ska lyssna till de nödlidandes böner
och inte förakta vad de ber om.
19 Detta ska skrivas ner för kommande generationer,
för att folk som han kommer att skapa[b] ska prisa Herren.
20 För han blickar ner från sin heliga höjd,
Herren ser ner till jorden.
21 Han hör den fångnes klagan
och befriar de dödsdömda.
22 Herrens namn ska förkunnas i Sion
och hans lov i Jerusalem,
23 när folk och riken samlas
för att tjäna honom.
24 Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år.
Han har förkortat min levnadstid.
25 Jag säger:
”Min Gud, ryck inte bort mig mitt i livet,
du som själv lever från generation till generation!
26 För länge sedan lade du jordens grund,
och himlarna är dina händers verk.
27 De ska försvinna, men du består.
De är alla som utslitna kläder som du byter ut,
och de försvinner.
28 Men du är densamme,
och dina år ska aldrig ta slut.
29 Dina tjänares barn ska leva vidare hos dig,
och deras efterkommande bestå inför dig.”
Femte boken
(107—150)
Tacksamhet och lovprisning till Herren
107 Prisa Herren, för han är god,
hans nåd består för evigt.
2 Så ska de säga som Herren har friköpt,
de som han har befriat ur fiendens våld,
3 samlat från länderna,
från öster och väster, från norr och söder.
4 De irrade omkring i öknen, i ödemarken,
utan att finna någon boplats.
5 De var hungriga, törstiga,
och deras liv tynade bort.
6 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
7 Han förde dem till den rätta vägen,
till en plats där de kunde bo.
8 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
9 Han gav vatten till den törstige
och den hungriges själ mättade han med sitt goda.
10 Där fanns de som satt i djupaste mörker,
fångna i lidandets järnbojor,
11 för de hade gjort uppror mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
12 Därför lät han dem slita ont.
De föll, och ingen kunde hjälpa dem.
13 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
14 Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret
och bröt sönder deras bojor.
15 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
16 Han krossar portarna av koppar
och bryter sönder järnbommarna.
17 Andra var dåraktiga
och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.
18 De avskydde all mat
och närmade sig dödens portar.
19 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
20 Han sa bara ett ord och de blev botade,
han räddade dem från graven.
21 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
22 De ska frambära tack som offer,
sjunga om allt han gjort.
23 Andra seglade på haven med skepp
och drev handel på de stora vattnen.
24 De såg Herrens gärningar
och hans under i djupen.
25 Han talade, och en stormvind blåste upp,
så att vågorna gick höga.
26 De reste sig mot himlen
och störtade sedan mot djupen.
Modet svek dem i olyckan,
27 och de raglade och stapplade som berusade,
och all deras vishet var borta.
28 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
29 Han lugnade stormen
och vågorna tystnade.
30 De gladde sig över att det hade blivit lugnt,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
32 De ska prisa honom när folket samlas
och lova honom i de äldstes krets.
Hosea predikar straffdom
10 Israel var en grönskande vinstock,
som bar frukt.
Men ju mer frukt han bar,
desto mer offeraltaren byggde han.
Ju rikare hans land blev,
desto fler utsmyckade stoder reste han.
2 Deras hjärtan var bedrägliga,
så nu får de bära sin skuld.
Herren ska bryta ner deras altaren
och krossa deras stoder.
3 Då ska de säga: ”Vi har ingen kung,
för vi har inte fruktat Herren.
Men vad gör det?
Vad skulle kungen kunna uträtta för oss?”
4 De talar och talar,
de svär eder
och sluter förbund.
Domen skjuter upp
som giftigt ogräs i åkerns fåror.
5 Samariens invånare fruktar
för kalven[a] i Bet Aven.
Dess folk sörjer över den,
dess avgudapräster klagar,
de som gladde sig över dess ära,
för den har förts bort i exil.
6 Också den ska släpas bort till Assyrien
som tribut till den store kungen.
Efraim ska komma på skam,
Israel får skämmas för sin plan[b].
7 Samarien med dess kung ska flyta bort
som en pinne på vattnet.
8 Ondskans[c] offerhöjder läggs öde
– de var Israels synd.
Törne och tistel ska växa på deras altaren,
och de ska säga till bergen: ”Dölj oss!”
och till höjderna: ”Fall över oss!”
9 ”Sedan tiden i Giva
har du, Israel, syndat.
Där har de blivit kvar.
Men nådde inte kriget de onda i Giva?
10 När jag vill straffar jag dem.
Folken ska samlas mot dem
för att binda dem
för deras dubbla synd.[d]
11 Efraim är en kviga,
van vid och villig att tröska,
så jag ska lägga ett ok
på dess vackra nacke.
Jag ska driva Efraim,
Juda ska plöja
och Jakob ska harva.
12 Så åt er rättfärdighet,
skörda efter nådens bud,
bryt er ny mark!
Nu är det dags att söka Herren,
så att han kan komma
och låta rättfärdighet regna över er.
13 Ni har plöjt ondska
och skördat orättfärdighet,
ni har ätit lögnens frukt.
För du har förlitat dig på din egen väg
och på dina många soldater.
14 Därför ska ett stridslarm uppstå mot ditt folk,
och alla dina fästningar
ska ödeläggas,
så som när Shalman ödelade Bet Arbel,
när striden bröt ut
och mödrar och barn krossades.
15 Så gör man mot er, Betel,
på grund av er stora ondska.
När dagen gryr
är det slut med Israels kung.
Paulus försvarstal inför folket
37 Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?”
”Kan du grekiska?” undrade kommendanten. 38 ”Är du inte den där egyptern som ledde ett uppror för en tid sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?”
39 Paulus svarade: ”Jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en viktig stad. Jag ber därför att du ska låta mig tala till folket.”
40 Kommendanten gav honom då sitt tillstånd och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat, började han sedan tala till dem på hebreiska:
22 ”Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar!” 2 När de hörde Paulus tala på hebreiska blev de ännu tystare.
Han fortsatte: 3 ”Jag är jude, född i Tarsos i Kilikien men uppväxt här i staden. Jag hade Gamaliel som lärare och blev mycket noggrant undervisad om våra förfäders lag och jag var lika ivrig att kämpa för Guds sak precis som ni försöker göra. 4 Jag förföljde och ville döda alla som följde denna väg. Jag lät binda både män och kvinnor och satte dem i fängelse. 5 Det kan översteprästen och alla medlemmarna i det judiska rådet intyga. Det var också de som gav mig brev adresserade till bröderna i Damaskus för att jag skulle kunna fängsla människor där och föra dem till Jerusalem där de sedan skulle straffas.
6 Men när jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, omgavs jag plötsligt av ett mycket starkt ljus från himlen. 7 Jag föll till marken och hörde en röst som sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’
8 Jag frågade då: ’Vem är du, Herre?’ och han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ 9 De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. 10 Jag frågade sedan: ’Vad ska jag göra, Herre?’ och Herren svarade: ’Res dig upp och gå till Damaskus! Där kommer du att få veta vad du har utsetts till.’ 11 Men det starka ljuset hade gjort mig blind och därför fick jag ledas in i Damaskus av mina följeslagare.
12 Där fanns en man som hette Ananias, en hängiven, lagtrogen man som hade gott anseende bland alla judar som bodde där. 13 Han kom till mig och ställde sig intill mig och sa: ’Saul, min bror, du ska få din syn tillbaka!’ Och i samma stund kunde jag se honom.
14 Sedan sa han till mig: ’Våra förfäders Gud har utsett dig till att förstå hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala. 15 Nu ska du inför alla människor vittna om vad du har sett och hört. 16 Tveka därför inte utan åkalla honom och låt genast döpa dig så att du blir tvättad ren från dina synder!’
Jesus utser sina tolv lärjungar
(Matt 10:2-4; Mark 3:13-19; Apg 1:13)
12 Några dagar senare gick Jesus upp på ett berg för att be, och han bad till Gud hela natten. 13 När det ljusnade kallade han sedan samman sina lärjungar och utsåg tolv av dem som han kallade apostlar[a]: 14 Simon, som han gav namnet Petrus, Simons bror Andreas, Jakob, Johannes, Filippos, Bartolomaios, 15 Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Simon, som kallades seloten[b], 16 Jakobs son Judas och Judas Iskariot, han som senare förrådde Jesus.
Mycket folk följer Jesus
(Matt 5:3-12)
17 När Jesus hade kommit ner tillsammans med dem, stannade de på en slätt. Där var många av hans lärjungar och en stor folkmassa från hela Judeen och Jerusalem och från kustområdet vid Tyros och Sidon[c] 18 som hade kommit för att höra honom och bli botade från sina sjukdomar. De som led av orena andar blev helade, 19 och alla försökte röra vid honom, eftersom det gick ut kraft från honom som gjorde alla friska.
Verklig lycka
20 Sedan vände han sig till sina lärjungar och sa:
”Lyckliga är ni som är fattiga[d],
för er tillhör Guds rike.
21 Lyckliga är ni som nu hungrar[e],
för ni ska bli mättade.
Lyckliga är ni som nu gråter,
för ni ska få skratta.
22 Lyckliga är ni när man för Människosonens skull hatar er
och tar avstånd från er,
hånar er och smutskastar ert namn.
23 Gläd er då, hoppa av glädje, för ni får en stor lön i himlen. Så gjorde ju deras förfäder med profeterna.
24 Men ve er som är rika,
för ni har redan fått ut er tröst.
25 Ve er som nu är mätta,
ni ska få gå hungriga.
Ve er som nu skrattar,
ni ska få sörja och gråta.
26 Ve er som man nu talar väl om.
Så gjorde ju deras förfäder med de falska profeterna.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.