Book of Common Prayer
Klagan i en tid av nationell kris
83 En sång, en psalm av Asaf.
2 Gud, var inte tyst,
tig inte, var inte stilla.
3 Se hur dina fiender larmar
och de som hatar dig sticker upp sina huvuden!
4 De gör upp onda planer mot ditt folk.
De sammansvärjer sig mot dem som du beskyddar.
5 ”Kom,” säger de, ”låt oss utplåna detta folk,
så att ingen längre kommer ihåg Israels namn.”
6 De är fullkomligt överens om det,
och de har ingått ett förbund mot dig,
7 Edoms boningar, ismaeliter,
Moab och hagaréer,
8 Geval, Ammon, Amalek,
filistéernas land och Tyros invånare.
9 Också Assyrien har förenat sig med dem
och lånat ut sin styrka åt Lots ättlingar. Séla
10 Gör med dem som du gjorde med Midjan,
och med Sisera och Javin vid Kishonbäcken,
11 dem som utplånades i En-Dor
och som blev till gödsel på marken.
12 Låt det gå deras mäktiga som Orev och Seev
och alla deras furstar som Sevach och Salmunna,
13 som sa: ”Låt oss inta Guds betesmarker!”
14 Min Gud, låt dem bli som virvlande ogräsfrö[a],
som agnar för vinden.
15 Så som elden bränner ner skog
och lågor svedjer berg,
16 jaga bort dem med din storm
och förskräck dem med ditt oväder.
17 Låt deras ansikten täckas av skam,
så att de söker ditt namn, Herre.
18 Låt dem skämmas och bli förskräckta,
låt dem komma på skam och förgås.
19 Låt dem inse att du, vars namn är Herren,
är den Högste över hela jorden.
Herrens eviga trofasthet
146 Halleluja!
Lova Herren, min själ!
2 Jag vill prisa Herren så länge jag lever,
lovsjunga min Gud så länge jag finns till.
3 Lita inte på de mäktiga,
på människor som inte kan rädda.
4 När människans ande lämnar henne
återvänder hon till stoftet,
och alla hennes planer blir om intet.
5 Men lycklig är den som väntar på hjälp från Jakobs Gud,
och hoppas på Herren, sin Gud.
6 Han har gjort himlen och jorden,
haven och allt som finns i dem.
Hans trofasthet består för evigt.
7 Han skaffar rätt åt de förtryckta
och ger mat till de hungriga.
Herren befriar fångarna.
8 Herren öppnar de blindas ögon.
Herren lyfter upp de nerböjda.
Herren älskar de rättfärdiga.
9 Herren skyddar främlingar
och har omsorg om faderlösa och änkor,
men de gudlösas planer hindrar han.
10 Herren är kung för evigt, din Gud, Sion,
från generation till generation.
Halleluja!
Tacksägelse för det goda Herren ger
147 Halleluja!
Det är gott att lovsjunga vår Gud!
Lovsången är skön och ljuvlig.
2 Herren bygger upp Jerusalem,
han samlar det skingrade Israel.
3 Han helar dem som har förkrossade hjärtan
och förbinder deras sår.
4 Han har bestämt stjärnornas antal
och gett var och en ett namn.
5 Vår Herre är stor,
hans makt är oinskränkt,
hans förstånd är obegränsat.
6 Herren stöder de ödmjuka,
men de gudlösa slår han till marken.
7 Sjung till Herren med tacksamhet!
Lovsjung vår Gud till harpa!
8 Han täcker himlen med moln
och låter regn falla på jorden.
Han låter gräset växa på bergen.
9 Han ger mat åt djuren
och åt korpens ungar när de skriker.
10 Hästens styrka imponerar inte på honom.
Mannens snabba steg är ingen glädje för honom.
11 Herren gläder sig över dem som fruktar honom
och hoppas på hans nåd.
12 Jerusalem, lova Herren!
Sion, prisa din Gud!
13 Han gör bommarna i dina portar starka
och välsignar dina barn med dig.
14 Han låter fred råda vid dina gränser
och mättar dig med det finaste vete.
15 Han ger jorden sina befallningar,
och snabbt går hans ord ut.
16 Han breder ut snö som ull,
och han sprider ut frosten som aska.
17 Han kastar ner hagel som smulor;
vem kan uthärda hans kyla?
18 Han sänder sitt ord, och isen smälter,
han andas, och vattnen strömmar.
19 Han har gjort sitt ord känt för Jakob,
sina bud och beslut för Israel.
20 Något sådant har han inte gjort för andra folk.
De känner inte till hans bud.
Halleluja!
Bön om folkets återupprättelse
85 För körledaren. Av Korachs ättlingar, en psalm.
2 Herre, du har visat välvilja mot ditt land.
Du har upprättat Jakobs lycka.
3 Du lyfte av ditt folks skuld
och förlät dem deras synd. Séla
4 Du drog tillbaka ditt raseri
och släckte din vredes glöd.
5 Återupprätta oss, Gud, du vår räddare,
lägg bort ditt missnöje med oss.
6 Ska du alltid vara vred på oss?
Ska din vrede sträcka sig även till kommande generationer?
7 Vill du inte göra oss levande igen,
så att ditt folk kan glädja sig i dig?
8 Herre, visa oss din nåd
och ge oss din frälsning.
9 Jag vill höra vad Gud säger.
Herren talar frid till sitt folk, till sina fromma,
men må de inte återvända till dårskap.
10 Hans frälsning är verkligen nära dem som fruktar honom,
för att hans härlighet ska bo i vårt land.
11 Nåd och trofasthet ska mötas
och rättfärdighet och frid kyssas.
12 Sanningen ska spira upp ur jorden
och rättfärdigheten blicka ner från himlen.
13 Herren själv ska ge allt gott,
och vårt land ska ge sin skörd.
14 Rättfärdigheten ska gå före honom
och bana väg för hans steg.
Förtröstan på Herren i stor nöd
86 En bön av David.
Hör mig, Herre, svara mig,
för jag är fattig och hjälplös.
2 Bevara mitt liv, för jag är from.
Rädda din tjänare, som litar på dig, min Gud.
3 Var nådig mot mig, Herre,
för jag ropar till dig dagen lång.
4 Gör din tjänare glad, Herre,
för jag sätter mitt hopp till dig.
5 Herre, du är god, och villig att förlåta.
Du är nådig mot alla som ropar till dig.
6 Hör min bön, Herre!
Lyssna till min vädjan!
7 Jag ropar till dig i nödens tid,
och du svarar mig.
8 Ingen bland gudarna är lik dig, Herre,
och inga gärningar är som dina.
9 Alla folk, som du har skapat,
ska komma och böja sig inför dig, Herre,
och ära ditt namn.
10 För du är stor och mäktig och gör under.
Bara du är Gud!
11 Lär mig, Herre, din väg.
Jag vill vandra i din sanning.
Hjälp mig att helhjärtat vörda ditt namn.
12 Jag vill prisa dig, Herre, min Gud,
av hela mitt hjärta.
Jag vill ära ditt namn i evighet,
13 för din nåd mot mig är stor.
Du har räddat mig ur dödsrikets djup.
14 Gud, arroganta människor har rest sig mot mig.
En skara våldsmän är ute efter mitt liv,
och de bryr sig inte om dig.
15 Men du är barmhärtig och nådig, Herre Gud,
sen till vrede och stor i nåd och trofasthet.
16 Vänd dig till mig och var nådig mot mig!
Styrk din tjänare och rädda din tjänarinnas son.
17 Ge mig ett tecken på din godhet,
så att de som hatar mig får se det och skämmas,
eftersom du, Herre, har hjälpt mig och tröstat mig.
Kungen låter hänga Haman
7 Kungen och Haman kom alltså till måltiden hos drottning Ester, 2 och även denna andra dag, medan de drack av vinet frågade kungen: ”Vad vill du be om, drottning Ester? Du ska få det. Vad önskar du dig? Din önskan ska uppfyllas, om det så är hälften av mitt rike.”
3 Drottning Ester svarade: ”Om du ser på mig med välvilja, min kung, och om du, o kung, finner det för gott, så rädda mitt liv, det är min bön, och skona mitt folk, det är min önskan. 4 Jag och mitt folk har nämligen blivit sålda till förintelse, till att dödas och utplånas. Om det bara varit så att vi blivit sålda till slavar och slavinnor, skulle jag ha tigit, för en sådan olycka hade inte varit så stor att man hade behövt besvära kungen med den.”
5 ”Vem är det?” frågade kung Xerxes. ”Var är han som vågar göra något sådant?” 6 ”En motståndare och fiende, den onde Haman som sitter här”, svarade Ester.
Haman blev skräckslagen inför kungen och drottningen. 7 Kungen reste sig i vredesmod, lämnade sitt vin och gick ut i slottsträdgården. Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv, för han förstod att kungen redan fattat beslutet om hans öde. 8 Just när kungen kom tillbaka in i festsalen[a] från slottsträdgården kastade sig Haman mot soffan där Ester låg till bords.
”Tänker han till och med ofreda drottningen här i palatset inför mina ögon?” röt kungen, och knappt hade kungen hunnit säga detta innan dödsbindeln sattes för Hamans ansikte.
9 Då sa Harvona, en av kungens hovmän: ”En tjugofem meter hög påle står redan vid Hamans hus. Den har han rest för Mordokaj, som med sina ord en gång räddade kungen.”
”Häng Haman i den”, befallde kungen.
10 Så hängde de upp Haman på pålen, som han själv hade rest för Mordokaj, och först då lade sig kungens vrede.
11 Gud gjorde ovanliga under genom Paulus. 12 Man tog till och med dukar och klädesplagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka. Då försvann sjukdomarna och de onda andarna lämnade dem.
13 En grupp kringvandrande judiska andeutdrivare fick då för sig att de skulle uttala Herren Jesus namn över dem som var besatta av onda andar. De sa: ”Jag besvär er vid den Jesus som Paulus talar om!” 14 Det var sju män, söner till den judiska översteprästen Skeuas, som försökte sig på detta. 15 Men den onda anden svarade dem: ”Jag känner till Jesus och vet om Paulus, men vilka är ni?” 16 Och sedan kastade sig mannen som var besatt av den onde anden över dem alla och slog dem, så att de var tvungna att fly ut ur huset nakna och blodiga. 17 Detta blev känt bland både judar och greker i hela Efesos och alla i staden blev helt förskräckta och hyllade Herren Jesus. 18 Många av de troende kom nu och bekände öppet vad de hade gjort, 19 och många av dem som sysslat med trolldom, plockade fram sina böcker och brände dem offentligt. Någon räknade ut att böckerna var värda ungefär 50 000 dagslöner. 20 Så fick budskapet om Herren allt mer kraft, ökad framgång och styrka.
Jesus talar till folket i Galileen
(Matt 4:12-17; Mark 1:14-15)
14 Efter detta återvände Jesus till Galileen i Andens kraft, och snart talade man om honom överallt i trakten. 15 Han undervisade i deras synagogor, och alla lovordade honom.
Jesus i synagogan i Nasaret
(Matt 13:54-58; Mark 6:1-6)
16 När han kom till Nasaret, där han växt upp, gick han som vanligt till synagogan på sabbaten[a]. Och då han reste sig upp för att läsa, 17 räckte man honom profeten Jesajas bokrulle. Han öppnade den och hittade det ställe där det står:
18 ”Herrens Ande är över mig
för han har smort mig
att förkunna goda nyheter till de fattiga.
Han har sänt mig att förkunna frihet för de fångna
och syn för de blinda,
till att befria de förtryckta
19 och ropa ut ett nådens år från Herren.”[b]
20 Han rullade sedan ihop boken, lämnade den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar vända mot honom. 21 Han började tala till dem: ”Idag har det här skriftstället gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.”
22 Alla talade väl om honom och förvånades över hans underbara ord. De sa till varandra. ”Det är väl bara Josefs son?”
23 Då sa han till dem: ”Snart påminner ni mig säkert om ordspråket: ’Läkare, bota dig själv!’ och säger till mig: ’Gör samma under här i din hemstad som vi har hört att du gjort i Kafarnaum.’ ” 24 Och han fortsatte: ”Sannerligen säger jag er: ingen profet blir accepterad i sin egen hemstad. 25 Jag säger er en sanning: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav något regn på tre och ett halvt år och det var svår hungersnöd i landet. 26 Men Elia blev inte sänd till någon av dem, utan till en änka i Sarefat nära Sidon[c]. 27 Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, men ingen av dem blev renad utan bara syriern Naaman.[d]”
28 Människorna i synagogan blev rasande när de hörde detta. 29 De rusade upp och drev Jesus ut ur staden, ända till kanten av det berg som staden var byggd på, och tänkte knuffa honom utför klippan.
30 Men han gick rakt igenom folkhopen och lämnade dem.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.