Book of Common Prayer
En lidandes bön
41 För körledaren. En psalm av David.
2 Lycklig är den som tar hand om den svage.
Herren befriar honom på olyckans dag.
3 Herren skyddar honom och håller honom vid liv.
I landet prisas hans lycka,
och han utlämnas inte till sina fiender.
4 Herren vårdar honom på sjukbädden när han ligger sjuk,
du låter honom återhämta sig från sjukdomen.
5 Jag sa: ”Herre, var nådig mot mig
och gör mig frisk igen,
för jag har syndat mot dig!”
6 Mina fiender säger elakt om mig:
”När ska han dö och hans namn utplånas?”
7 När någon kommer och besöker mig
talar han falskt och samlar på ondska,
för att sedan gå och sprida ut det.
8 Alla mina ovänner viskar tillsammans
och tänker ut ont mot mig.
9 ”Han har drabbats av en förfärlig sjukdom
och kommer aldrig mer upp ur sängen där han ligger!”
10 Till och med min vän som jag litade på och som åt mitt bröd
har lyft sin häl mot mig[a].
11 Herre, var mig nådig, hjälp mig upp!
Låt mig ge dem vad de förtjänar!
12 Då vet jag att du älskar mig,
om min fiende inte får triumfera över mig.
13 Du upprätthåller min integritet
och låter mig vara i din närhet för evigt.
14 Välsignad är Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet.
Amen, amen!
Sann och falsk trygghet
52 För körledaren. Maskil. Av David, 2 när Doeg från Edom hade berättat för Saul att David gått till Achimeleks hus.
3 Varför skryter du över det onda, du mäktige?
Guds nåd består för alltid.[a]
4 Din tunga tänker ut fördärv,
den är vass som en rakkniv,
och liksom dina handlingar full av svek.
5 Du älskar det onda mer än det goda,
lögn mer än sanning. Séla
6 Du älskar ord som ger skada
och tal som är svekfullt.
7 Men Gud kommer att slå ner dig för alltid,
gripa dig, dra iväg dig från ditt tält
och utrota dig från de levandes land. Séla
8 De rättfärdiga ska se det och bli rädda.
De kommer att skratta åt honom:
9 ”Se, här är en man som inte gjorde Gud till sin fästning,
utan litade på sin rikedom
och sökte styrka i sitt fördärv.”
10 Men jag är som ett olivträd,
som grönskar i Guds hus.
För alltid och i evighet
förtröstar jag på Guds nåd.
11 Jag vill för evigt prisa dig för vad du gjort,
inför dina fromma hoppas på ditt namn,
ty det är gott.
Det slagna folkets klagan
44 För körledaren. Av Korachs ättlingar. Maskil.
2 Gud, vi har hört, våra fäder har berättat för oss
om dina gärningar du gjorde på deras tid, för länge sedan.
3 Du drev ut de främmande folken och satte dit våra fäder i stället.
Du krossade de andra folken, men våra fäder lät du blomstra.
4 De tog inte landet med sitt eget svärd,
och deras egen styrka gav dem ingen räddning,
utan din mäktiga hands kraft och ljuset från ditt ansikte,
för du älskade dem.
5 Du är min kung och min Gud,
som ger en befallning om räddning för Jakob.
6 Med din hjälp ska vi slå ner våra motståndare
och i ditt namn trampa ner våra fiender.
7 Jag litar inte på min båge,
och mitt svärd kan inte rädda mig.
8 Men du räddar oss från våra fiender,
du låter våra motståndare komma på skam.
9 Vi är alltid stolta över Gud,
vi prisar ditt namn för evigt. Séla
10 Men nu har du visat bort oss och förödmjukat oss,
och du drar inte ut med våra härar.
11 Du tvingade oss att vända för fienden,
och våra motståndare tog byte.
12 Du tillät att vi åts upp som slaktfår
och skingrades bland folken.
13 Du sålde ditt folk för ingenting
men gjorde ingen vinst.
14 Du gjorde oss till åtlöje för våra grannar,
till spott och spe för dem som bor omkring oss.
15 Du har gjort oss till en visa bland folken,
något man skakar huvudet åt.
16 Jag har ständigt min vanära framför mig,
och mitt ansikte höljs i skam
17 när jag hör dem som hånar och smädar,
och när jag ser fienden och hämnaren.
18 Allt detta har kommit över oss,
trots att vi aldrig har glömt dig.
Vi har inte heller överträtt ditt förbund.
19 Våra hjärtan har inte vänt sig från dig,
och våra steg har inte vikit av från din väg.
20 Ändå har du krossat oss på schakalernas ställe,[a]
höljt oss i ett djupt mörker.
21 Om vi hade glömt vår Gud
och i stället sträckt våra händer mot en annan gud,
22 skulle då inte Gud genast upptäcka det,
han som känner hjärtats hemligheter?
23 Det är för dig som vi dagen lång dödas
och räknas som slaktfår.
24 Vakna, Herre! Varför sover du?
Res dig upp! Förkasta oss inte för alltid!
25 Varför gömmer du ditt ansikte för oss
och glömmer vårt lidande och förtryck?
26 Vi har sjunkit ner i stoftet,
våra kroppar ligger nertryckta i jorden.
27 Grip in, kom till vår hjälp!
Befria oss i din nåd.
En ung man förmanar Job
(32:1—37:24)
Den unge Elihu tillrättavisar de äldre vännerna
32 De tre männen slutade nu att svara Job, därför att han betraktade sig som rättfärdig. 2 Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, greps av vrede mot Job därför att han menade sig ha rätt mot Gud. 3 Men han blev också vred på Jobs tre vänner, som inte kunde svara något som visade Jobs skuld. 4 Elihu hade väntat på sin tur att tala till Job, eftersom de andra var äldre än han. 5 Men när han såg att de inte hade något mer att komma med, greps han av vrede.
6 Elihu från Bus, Barakels son, började tala:
Jag är ung, och ni är gamla.
Därför tvekade jag
och vågade inte säga er vad jag visste.
7 Jag tänkte: ”Låt åldern tala
och de många åren lära ut vishet.”
8 Men det är anden i människan,
den Väldiges andedräkt,
som gör henne förståndig.
9 Det är inte bara de i hög ålder som är visa,
inte bara gamla som vet vad som är rätt.
10 Därför säger jag: Lyssna till mig!
Också jag vill framföra vad jag vet.
19 Mitt inre är som en vinsäck på bristningsgränsen,
som nya vinsäckar som håller på att sprängas.
20 Jag måste få tala för att få lättnad,
jag måste få öppna min mun och ge mina svar.
21 Jag ska inte vara partisk mot någon,
inte heller försöka smickra någon,
22 för smickra kan jag inte –
då skulle min Skapare rycka bort mig.
Elihu tillrättavisar Job
33 Lyssna nu, Job, till vad jag har att säga,
hör noga på mina ord.
19 Människan tuktas av plågor på sin bädd,
av ständig smärta i sin kropp,
20 hon tappar matlusten
vill inte ens ha den läckraste mat.
21 Hon magrar så att inget finns kvar,
alla dolda ben i kroppen syns nu,
22 och hon dras allt närmare graven,
hennes liv allt närmare dödens makter.
23 Men om en budbärare kommer från himlen,
en medlare av tusen,
och talar om för henne vad som är rätt,[a]
24 då förbarmar sig Gud över henne och säger:
”Låt henne bli fri.
Låt henne inte gå ner i graven,
för jag har fått lösen för henne.”
25 Då förnyas hennes kropp och blir som ett barns,
hon återfår sin ungdomskraft.
26 Hon ber till Gud,
och han svarar med välvilja,
låter människan träda fram inför honom
och återställer hennes rättfärdighet.
27 Då går människan till andra och säger:
”Jag syndade, jag förvrängde det som var rätt,
men jag fick inte vad jag förtjänade.
28 Han lät mig slippa gå ner i graven,
och nu får jag fortsätta att leva i ljuset.”
Paulus sprider budskapet om Jesus till andra än judarna
44 På sabbaten en vecka senare kom nästan hela staden för att höra budskapet från Herren. 45 Men när judarna såg allt folket, blev de avundsjuka och började förlöjliga det Paulus sa.
46 Men Paulus och Barnabas svarade dem utan att tveka: ”Ni skulle vara de första som fick höra Guds ord förkunnas, men eftersom ni avvisar det och gör er själva ovärdiga det eviga livet, så vänder vi oss nu till andra folk. 47 Det är också vad Herren har befallt oss:
’Jag har gjort dig till ett ljus för alla folk,
för att du ska vara till räddning för hela jorden.[a]’ ”
48 När de som var från andra folk hörde detta, blev de mycket glada och prisade Herrens ord och alla som var utsedda till evigt liv började tro. 49 Sedan spreds budskapet om Herren i hela området.
50 Men judarna hetsade upp de högt uppsatta gudfruktiga kvinnorna och de ledande männen i staden och satte igång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området. 51 Båda två skakade då dammet av sina fötter[b] och fortsatte till Ikonion. 52 Och lärjungarna fylldes av glädje och helig Ande.
19 Dessa ord gav nytt upphov till oenighet bland judarna. 20 Många sa: ”Han är besatt av en ond ande och helt galen. Vad tjänar det till att lyssna på honom?” 21 Men andra sa: ”Nej, så talar inte den som är besatt av en ond ande. Kan en ond ande bota dem som är blinda?”
Judarna vägrar att tro på Jesus
22 Nu inföll tempelinvigningsfesten[a] i Jerusalem. Det var vinter, 23 och Jesus gick omkring i templet i Salomos pelarhall. 24 Då omringade judarna honom och frågade: ”Hur länge till ska du hålla oss i spänning? Om du är Messias, så säg det öppet.”
25 Jesus svarade dem: ”Jag har redan talat om det för er, men ni vill inte tro det. De gärningar jag gör i min Faders namn vittnar om mig. 26 Men ni tror inte, eftersom ni inte hör till mina får. 27 Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. 28 Jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig i evighet gå förlorade. Ingen ska ta dem ifrån mig. 29 Min Fader har gett dem till mig, och han är större än någon annan. Därför kan ingen ta dem ifrån min Faders hand. 30 Jag och Fadern är ett.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.