Book of Common Prayer
En hyllningsdikt till kungen på bröllopsdagen.[a]
45 För körledaren, enligt Shoshannim. Maskil.[b] Av Korachs ättlingar. En kärlekssång.
2 Mitt hjärta flödar över av sköna tankar,
jag reciterar en sång till kungen.
Min tunga är som en skicklig skrivares penna.
3 Du är den skönaste av människor.
Dina läppar är smorda med ljuvlighet.
Därför ska Gud välsigna dig för evigt.
4 Bind svärdet vid din sida, du mäktige,
i ditt majestät och din prakt.
5 Dra ut i triumf i din prakt,
för sanningen, ödmjukheten och rättfärdigheten!
Låt din starka hand lära ut stora gärningar![c]
6 Dina pilar är vassa,
de träffar kungens fiender i hjärtat.
Folken faller ner inför dina fötter.
7 Gud, din tron består i tid och evighet.
Din kungaspira är rättens spira.
8 Du älskar rättfärdighet
och hatar det onda.
Därför, Gud, har din Gud
smort dig[d] med glädjens olja,
mer än dina medbröder.
9 Dina kläder doftar av myrra, aloe och kassia.
I dina elfenbenspalats gläds du åt strängmusik.
10 Kungadöttrar finns bland dina ärade kvinnor,
på din högra sida står drottningen i guld från Ofir.
11 Hör nu, min dotter, lyssna!
Glöm ditt folk och din släkt.
12 Kungen gläder sig åt din skönhet.
Visa respekt för honom, för han är din herre.
13 Dottern av Tyros[e] kommer till dig med gåvor,
de rika i folket vädjar till din välvilja[f].
14 Kungens dotter står där i sin härlighet,
klädd i bländande kläder som är vävda av guld.
15 I färggrant vävda kläder förs hon fram till kungen,
med sina bröllopstärnor i släptåg, fram till dig.
16 Under glädje och jubel förs de fram
i procession in i kungapalatset.
17 Dina söner kommer att ta dina förfäders plats,
och du ska göra dem till härskare över hela jorden.
18 Jag ska låta ditt rykte gå från generation till generation.
Folken ska prisa dig för all framtid, i all evighet.
Herren är kung
47 För körledaren. Av Korachs ättlingar. En psalm.
2 Klappa händer, alla folk!
Höj jubelrop till Gud och gläd er!
3 Herren, den Högste, är fruktansvärd,
han är en stor kung över hela jorden.
4 Han lade nationer under oss,
folk under våra fötter.
5 Han utvalde åt oss vår arvedel,
Jakobs stolthet, som han älskade. Séla
6 Gud har stigit upp under jubelrop,
Herren vid trumpeters ljud.
7 Lovsjung Gud, lovsjung!
Lovsjung vår kung, lovsjung!
8 Gud är kung över hela jorden,
lovsjung honom med en psalm[a].
9 Gud är kung över folken,
han sitter på sin helighets tron.
10 Folkens förnäma samlas
som Abrahams Guds folk.
Jordens mäktiga tillhör Gud,
han är upphöjd över allt.
Guds stad
48 En sång, en psalm. Av Korachs ättlingar.
2 Herren är stor och högt prisad
i vår Guds stad, på sitt heliga berg.
3 Det reser sig vackert och högt,
hela jordens fröjd,
berget Sion i norr,
den store kungens stad.
4 Gud är i dess palats,
som en tillflykt har han visat sig.
5 Kungar slöt sig samman,
tillsammans tågade de fram.
6 De såg och förvånades,
de förskräcktes och tog till flykten.
7 De greps av skräck
som en barnaföderskas ångest.
8 Du krossade dem
som östanvinden krossar skeppen från Tarshish.
9 Det vi har hört får vi se i härskarornas Herres stad,
i vår Guds stad.
Gud upprättar den för evigt. Séla
10 Vi begrundar din nåd, Gud,
här i ditt tempel.
11 Liksom ditt namn, Gud,
når ditt lov till jordens ändar.
Din högra hand är full av rättfärdighet.
12 Sions berg gläder sig,
Juda städer jublar över dina domslut.
13 Gå runt Sion, vandra omkring det,
räkna alla dess torn!
14 Lägg märke till dess murar,
betrakta dess palats
så att ni kan berätta om dem för kommande generationer.
15 Denne Gud är vår Gud alltid och för evigt.
Han ska leda oss så länge vi lever.
Jobs sista tal
29 Job fortsatte sitt tal:
2 Jag längtar tillbaka till månader som gått,
när Gud vakade över mig,
3 när hans lampa sken över mig,
när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,
4 när jag var i min krafts tid,
när Guds vänskap fanns i mitt hus,
5 när den Väldige alltid var med mig,
när mina barn fanns runt omkring mig
6 när jag vadade i grädde,
och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.
7 På den tiden när jag gick ut till stadsporten
och intog min plats på torget,
8 såg de yngre mig och gick åt sidan,
och de äldre reste sig av respekt för mig.
9 Furstar valde att inte yttra sig
och satte handen för munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
och deras tunga fastnade i gommen.
11 Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,
alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,
12 för jag räddade den fattige som ropade,
och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
13 Den döende välsignade mig,
och jag fick änkan att sjunga av glädje.
14 Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
och rättvisan min mantel och huvudbonad.
15 Jag var den blindes ögon
och den lames fötter.
16 Jag var en far för de fattiga
och tog mig an den okändes sak.
17 Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
och ryckte rovet från hans tänder.
18 Jag tänkte:
”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
19 Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20 Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”
Paulus och Barnabas i Ikonion
14 I Ikonion hände samma sak. Paulus och Barnabas gick till judarnas synagoga och talade till människorna med sådan kraft att många, både judar och greker, kom till tro. 2 Men de judar som inte ville tro hetsade upp de andra så att de vände sig mot bröderna. 3 Trots det stannade de där en längre tid och talade öppet och frimodigt om Herren eftersom de litade på honom. Herren bekräftade sitt budskap om nåd genom tecken och under. 4 Men folket i staden delade sig i två grupper: några höll med judarna och andra med apostlarna.
5 Hedningar och judar gjorde tillsammans med sina ledare upp en plan att misshandla och stena dem. 6 De fick reda på det och flydde därför till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakterna omkring 7 och fortsatte att förkunna evangeliet där.
Paulus och Barnabas i Lystra och Derbe
8 I Lystra fanns en man som hade varit handikappad sedan födseln och aldrig kunnat gå. 9 Mannen satt och lyssnade när Paulus talade och då Paulus tittade på honom, såg han att mannen hade tro så att han kunde bli frisk. 10 Därför ropade Paulus till honom: ”Res dig upp och stå på benen!” Och genast hoppade mannen upp och började gå.
11 Men när folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de högt på lykaoniska: ”Gudarna har blivit människor och kommit ner till oss!” 12 De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes eftersom det var han som var den främste talaren. 13 Prästen i zeustemplet som låg i utkanten av staden kom sedan med tjurar och blomsterkransar som han och folket skulle offra till dem framför stadsporten.
14 Men när det gick upp för apostlarna Barnabas och Paulus vad som höll på att hända, rev de sönder sina mantlar och rusade rakt in i folkhopen och ropade: 15 ”Män, vad tar ni er till? Vi är vanliga människor precis som ni! Vi har kommit till er med evangeliet om att ni ska vända er från dessa hjälplösa gudar till den levande Guden som har gjort himlen och jorden och haven och allt som finns i dem.[a] 16 Fram till nu har Gud låtit folken gå sina egna vägar, 17 men han har ständigt gett dem bevis på att han finns genom allt det goda han gör. Det är han som ger er regn från himlen och goda skördar, han som ger er mat och fyller era hjärtan med glädje.” 18 Och genom att säga detta lyckades Paulus och Barnabas hindra folket från att offra åt dem.
31 Då tog judarna än en gång upp stenar för att kasta på honom. 32 Men Jesus sa till dem: ”Jag har låtit er se många goda gärningar från Fadern. För vilken av dem tänker ni stena mig?”
33 Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan för att du hädar. Du, som är en människa, gör dig själv till Gud.”
34 Då sa Jesus: ”Står det inte i er egen lag att Gud sa: ’Jag säger att ni är gudar[a]’? 35 Man kallar alltså dem som fick ta emot Guds ord för gudar, och Skriften kan inte göras om intet. 36 Hur kan ni säga om honom som Fadern har helgat och sänt till världen att det är hädelse när jag säger: ’Jag är Guds Son’? 37 Om jag inte gör min Faders gärningar, då behöver ni inte tro på mig. 38 Men om jag gör dem, så tro åtminstone på dem, även om ni inte kan tro på mig. Då ska ni veta och inse att Fadern är i mig och jag i honom.”
39 De försökte då gripa honom igen, men han kom undan. 40 Sedan gick Jesus än en gång iväg till den plats på andra sidan Jordan där Johannes döparen först hade döpt, och han stannade där. 41 Det var många som kom till honom. Och de sa: ”Johannes gjorde inga tecken, men allt han sa om Jesus var sant.” 42 Många började där tro på honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.