Book of Common Prayer
Tillbedjan och lydnad
95 (A) Kom, låt oss ropa till Herren,
jubla till vår frälsnings klippa!
2 Låt oss träda fram för hans
ansikte med tacksägelse,
jubla till honom med lovsång,
3 (B) för Herren är en stor Gud,
en stor kung över alla gudar.
4 (C) Han har jordens djup i sin hand,
och bergens toppar är hans.
5 Hans är havet som han har gjort,
och det torra som hans händer
format.
6 (D) Kom, låt oss falla ner och tillbe,
böja knä för Herren vår Skapare,
7 (E) för han är vår Gud
och vi är folket i hans hjord,
fåren i hans vård.
I dag,
om ni hör[a] hans röst,
8 (F) förhärda inte era hjärtan
som vid Meriba,
som på Massas[b] dag i öknen,
9 (G) där era fäder frestade mig
och prövade mig
fast de sett mina gärningar.
10 (H) I fyrtio år var jag vred
på det släktet,
och jag sade: "De är ett folk
med vilsna hjärtan,
de känner inte mina vägar."
11 (I) Så svor jag i min vrede:
"De ska aldrig komma in
i min vila."
Messias lidande och seger
22 För körledaren, till "Morgonrodnadens hind". En psalm av David.
2 (A) Min Gud, min Gud,
varför har du övergett mig?
Jag ropar och klagar,
men min frälsning är fjärran.[a]
3 (B) Min Gud, jag ropar om dagen
men du svarar inte,
och om natten
men får ingen ro.
4 (C) Ändå är du den Helige,
den som tronar på Israels
lovsånger.
5 På dig förtröstade våra fäder,
de förtröstade och du befriade dem.
6 (D) Till dig ropade de och fick hjälp,
de förtröstade på dig
och behövde inte skämmas.
7 (E) Men jag är en mask
och inte en människa,
hånad av människor
och föraktad av folket.
8 (F) Alla som ser mig hånar mig,
de grimaserar
och skakar på huvudet:
9 (G) "Anförtro dig[b] åt Herren!
Han får befria och rädda honom,
han älskar ju honom."[c]
10 (H) Det var du som drog mig
ut ur moderlivet,
du gjorde mig trygg
vid min mors bröst.
11 På dig är jag kastad
ända från modersskötet,
från moderlivet är du min Gud.
12 (I) Var inte långt ifrån mig,
för nöden är nära
och ingen hjälpare finns.
13 Tjurar i mängd omger mig,
Bashans oxar[d] omringar mig.
14 Som rovlystna, rytande lejon
spärrar de upp sitt gap mot mig.
15 Jag rinner bort som vatten,
alla mina leder har skilts åt.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
16 (J) Min kraft är uttorkad
som en krukskärva,
min tunga fastnar i gommen.
Du lägger mig i dödens stoft.[e]
17 (K) Hundar omger mig,
de ondas hop omringar mig,
de har genomborrat[f]
mina händer och fötter.
18 Jag kan räkna alla mina ben,
de ser på mig, de stirrar.
19 (L) De delar mina kläder mellan sig
och kastar lott om min klädnad.[g]
20 Men du, Herre,
var inte långt borta!
Du min styrka,
skynda till min hjälp!
21 (M) Rädda min själ från svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld!
22 Fräls mig från lejonets gap
och vildoxarnas horn!
Du bönhör mig.
23 (N) Jag ska förkunna ditt namn
för mina bröder,
mitt i församlingen
ska jag lovsjunga dig.[h]
24 Ni som vördar Herren,
lova honom!
Ära honom, alla Jakobs barn,
och bäva för honom,
alla Israels barn,
25 (O) för han föraktade inte
den förtrycktes lidande
och såg inte på honom med avsky.
Han dolde inte sitt ansikte
för honom
utan lyssnade när han ropade
till honom.
26 (P) Från dig kommer mitt lov
i den stora församlingen.
Jag ska uppfylla mina löften
inför dem som vördar honom.
27 (Q) De ödmjuka ska äta och bli mätta,
de som söker Herren
ska lova honom.
Era hjärtan ska leva för evigt.
28 (R) Alla jordens ändar ska minnas det
och omvända sig till Herren,
folkens alla släkter
ska tillbe inför dig,
29 (S) för riket är Herrens
och han råder över folken.
30 (T) Alla mäktiga på jorden
ska äta och tillbe,
inför honom ska de
böja knä,
alla som går ner i stoftet
och inte kan hålla sin själ vid liv.[i]
Bön om hjälp mot fiender
141 En psalm av David.
Herre, jag ropar till dig,
skynda till mig!
Lyssna till min röst
när jag ropar till dig.
2 [a]Låt min bön vara rökelse
inför dig,
mina lyfta händer ett aftonoffer.
3 [b]Herre, sätt en vakt för min mun,
bevaka mina läppars dörr.
4 [c]Låt inte mitt hjärta dras
till det som är ont[d],
till gudlösa gärningar
i lag med förbrytare.
Deras läckerheter vill jag inte äta.
5 [e]Om en rättfärdig slår mig
är det av kärlek,
straffar han mig
är det som olja på huvudet.
Mitt huvud ska inte avvisa det.
Men jag fortsätter att be
mot de ondas gärningar.
6 Deras ledare ska störtas ner
för klippan,
och då ska de förstå
att mina ord var goda.
7 Som när man plöjer
och river upp jorden,
så ligger våra ben utspridda
vid dödsrikets rand.[f]
Bön om räddning från undergång
143 [a]En psalm av David.
Herre, hör min bön,
lyssna till mitt rop om nåd!
Svara mig i din trofasthet,
i din rättfärdighet.
2 [b]Gå inte till doms med din tjänare,
för ingen levande är rättfärdig
inför dig.
3 [c]Fienden jagar min själ,
han trampar mitt liv till marken,
han lägger mig i mörker
likt dem som länge varit döda.
4 [d]Min ande mattas i mig,
mitt hjärta stelnar i mitt bröst.
5 [e]Jag minns dagar som gått,
jag begrundar alla dina gärningar
och tänker på dina händers verk.
6 [f]Jag sträcker mina händer mot dig,
min själ är som törstig jord
inför dig. Sela
7 [g]Herre, skynda att svara mig,
min ande förgås!
Dölj inte ditt ansikte för mig,
då blir jag som de
som går ner i graven.
8 [h]Låt mig möta din nåd på morgonen,
för jag litar på dig.
Visa mig den väg jag ska gå,
för jag lyfter min själ till dig.
9 Rädda mig från mina fiender,
Herre,
hos dig söker jag skydd.
10 [i]Lär mig att göra din vilja,
för du är min Gud.
Låt din gode Ande leda mig[j]
på jämn mark.
11 Herre, ge mig liv
för ditt namns skull,
rädda min själ ur nöden
i din rättfärdighet.
12 [k]Förinta mina fiender i din nåd,
förgör alla som plågar min själ,
för jag är din tjänare.
Den sjunde plågan – hagel
13 Därefter sade Herren till Mose: ”Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. 14 Annars ska jag den här gången sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, så att du förstår att ingen är som jag på hela jorden. 15 För nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. 16 (A) Men just därför lät jag dig uppstå[a], för att visa dig min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.
17 Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, 18 se, då ska jag i morgon vid den här tiden sända ett hagel så tungt att inget liknande har hänt i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. 19 Sänd därför ut folk och hämta in din boskap och allt annat du har ute på marken, för alla människor och all boskap som är ute på marken och inte har kommit under tak kommer att träffas av haglet och dödas.”
20 Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, 21 men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken.
22 Herren sade till Mose: ”Lyft din hand mot himlen, så ska det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och markens alla växter i Egyptens land.” 23 (B) Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla och eld[b] slog ner mot jorden.
Så sände Herren hagel över Egyptens land. 24 Och det haglade och eld gick fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att inget liknande hade hänt i hela Egyptens land sedan den tid då det blev befolkat. 25 I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner markens alla växter och bröt sönder markens alla träd. 26 Endast i landet Goshen, där Israels barn bodde, haglade det inte.
27 (C) Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har gjort orätt. 28 (D) Be till Herren, det är nog med Guds dunder och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre.” 29 (E) Mose svarade honom: ”När jag kommer ut ur staden ska jag sträcka mina händer mot Herren. Då ska dundret upphöra och haglet sluta, för att du ska inse att landet tillhör Herren. 30 Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.” 31 Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax[c] och linet stod i knopp. 32 Men vetet och spältvetet[d] slogs inte ner, eftersom de mognar senare.
33 Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet, och regnet slutade strömma ner över jorden. 34 Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade slutat, fortsatte han i sin synd och förhärdade sitt hjärta, både han och hans tjänare. 35 Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, precis som Herren hade sagt genom Mose.
4 (A) Därför, när vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, så ger vi inte upp. 2 (B) Vi har tagit avstånd från allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord, utan lägger öppet fram sanningen och överlämnar oss inför Gud åt varje människas samvete.
3 (C) Om vårt evangelium är dolt, så är det dolt för dem som går förlorade. 4 (D) Den här världens gud[a] har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild. 5 (E) Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren och oss som era tjänare för Jesu skull. 6 (F) Gud som sade: "Ljus ska lysa ur mörkret", han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus.[b]
En skatt i lerkärl
7 (G) Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss. 8 Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, 9 (H) förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. 10 (I) Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. 11 (J) Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. 12 (K) Så verkar döden i oss, och livet i er.
Jesus talar igen om sitt lidande
32 (A) De var nu på väg upp till Jerusalem, och Jesus gick före dem. De var fyllda av bävan, och de som följde med var rädda. Då tog Jesus än en gång med sig de tolv och började berätta för dem vad som skulle hända honom: 33 "Se, vi går upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, 34 som ska håna honom och spotta på honom, gissla och döda honom. Men efter tre dagar kommer han att uppstå."
Jakobs och Johannes begäran
35 Då kom Jakob och Johannes, Sebedeus söner, fram till Jesus och sade: "Mästare, vi vill att du ger oss vad vi ber dig om." 36 Han sade till dem: "Vad vill ni att jag ska göra för er?" 37 De svarade: "Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene på din högra sida och den andre på din vänstra."
38 (B) Jesus sade till dem: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare[a] som jag dricker? Eller döpas med det dop som jag döps med?" 39 (C) De svarade: "Det kan vi." Jesus sade till dem: "Ni ska få dricka den bägare som jag dricker och döpas med det dop som jag döps med. 40 Men platserna på min högra och min vänstra sida är det inte min sak att ge bort. De ska ges åt dem som de är beredda för."
41 När de tio andra fick höra det, blev de upprörda över Jakob och Johannes. 42 (D) Då kallade Jesus till sig dem och sade: "Ni vet att de som anses vara folkens ledare beter sig som herrar över dem och att deras stormän härskar över dem. 43 (E) Men så är det inte hos er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, 44 och den som vill vara främst bland er ska vara allas slav. 45 Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många[b]."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation