Book of Common Prayer
קQof
145 Jag ropar av hela mitt hjärta,
svara mig, Herre!
Jag vill följa dina stadgar.
146 Jag ropar till dig, fräls mig!
Jag vill ta vara på
dina vittnesbörd.
147 [a]Jag kommer i gryningen
och ropar,
jag hoppas på dina ord.
148 [b]Med öppna ögon
möter jag nattens timmar
för att begrunda ditt ord.
149 Hör min röst enligt din nåd,
Herre,
ge mig liv enligt din dom.
150 Nära är de som jagar
efter skamliga ting,
de som är långt från
din undervisning.
151 [c]Nära är också du, Herre,
och alla dina bud är sanning.
152 Sedan länge vet jag
genom dina vittnesbörd
att du har fastställt dem för evig tid.
רResh
153 Se mitt lidande och rädda mig,
för jag glömmer inte
din undervisning.
154 Ta dig an min sak
och återlös mig,
ge mig liv enligt ditt ord.
155 Frälsningen är fjärran
från de gudlösa,
för de frågar inte
efter dina stadgar.
156 Herre, din barmhärtighet är stor.
Ge mig liv enligt dina domar!
157 Mina förföljare och fiender
är många,
men jag viker inte
från dina vittnesbörd.
158 Jag ser de trolösa
och avskyr dem,
för de håller sig inte
till ditt ord.
159 Se hur jag älskar
dina befallningar!
Herre, ge mig liv efter din nåd.
160 [d]Summan av ditt ord är sanning.
Dina rättfärdiga domar är eviga.
שShin
161 Furstar förföljer mig utan orsak,
men mitt hjärta fruktar ditt ord.
162 Jag jublar över ditt ord
likt den som finner stort byte.
163 Jag hatar och avskyr lögnen,
men din undervisning älskar jag.
164 Jag prisar dig
sju gånger om dagen
för dina rättfärdiga domar.
165 [e]Stor frid har de
som älskar din undervisning,
inget kan få dem på fall.
166 [f]Jag hoppas på din frälsning,
Herre,
och handlar efter dina bud.
167 Min själ håller fast
vid dina vittnesbörd,
jag älskar dem djupt.
168 Jag håller fast vid dina
befallningar och vittnesbörd.
Du känner alla mina vägar.
תTaw
169 Låt mitt rop komma inför dig,
Herre!
Ge mig förstånd enligt ditt ord.
170 Låt min bön komma inför dig,
rädda mig enligt ditt ord.
171 Mina läppar ska flöda av lovsång,
för du lär mig dina stadgar.
172 Min tunga ska sjunga om ditt ord,
alla dina bud är rättfärdiga.
173 Låt din hand bli min hjälp,
för jag har valt dina befallningar.
174 Jag längtar efter din frälsning,
Herre,
din undervisning är min glädje.
175 Låt min själ leva och lova dig,
låt dina domar hjälpa mig.
176 [g]Jag har gått vilse
som ett förlorat får.
Sök upp din tjänare,
för jag har inte glömt dina bud.
Herrens välsignelse i hemmet
128 [a]En pilgrimssång.
Salig är var och en
som vördar Herren
och vandrar på hans vägar.
2 Du får njuta frukten
av dina händers verk.
Salig är du, det går dig väl!
3 Som en fruktsam vinstock
är din hustru inne i ditt hus,
som olivplantor är dina barn
runt ditt bord.
4 Ja, så välsignas den man
som vördar Herren.
5 [b]Herren välsigne dig från Sion!
Må du få se Jerusalems lycka
i alla dina livsdagar,
6 [c]och må du få se barn till dina barn.
Frid över Israel!
Trängd men inte besegrad
129 En pilgrimssång.
Hårt har de trängt mig
ända från min ungdom
– så ska Israel säga –
2 hårt har de trängt mig
ända från min ungdom,
men de har inte besegrat mig.
3 [d]På min rygg har plöjare plöjt
och dragit långa fåror.
4 Men Herren är rättfärdig,
han högg av de gudlösas band.
5 [e]Alla som hatar Sion
ska skämmas och vika tillbaka.
6 [f]De ska bli som gräs på taken
som vissnar innan det rycks upp.
7 Ingen skördeman
fyller sin hand med det,
ingen kärvbindare sin famn,
8 [g]och ingen som går förbi säger:
"Må Herrens välsignelse
vila över er!
Vi välsignar er i Herrens namn."
Bön i djupaste nöd
130 [h]En pilgrimssång.
Ur djupen ropar jag
till dig, Herre.
2 Herre, hör min röst,
låt dina öron lyssna
till mina rop om nåd!
3 [i]Om du, Herre, tillräknar synder,
Herre, vem kan då bestå?
4 [j]Men hos dig finns förlåtelse,
för att man ska vörda dig.
5 [k]Jag väntar på Herren,
min själ väntar,
och jag hoppas på hans ord.
6 Min själ längtar efter Herren
mer än väktarna efter morgonen,
mer än väktarna efter morgonen.
Arons stav
8 Herren sade till Mose och Aron: 9 ”När farao säger till er: Låt oss se något under! då ska du säga till Aron: Ta din stav och kasta den framför farao så ska den bli en stor orm.” 10 Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en stor orm.
11 (A) Då kallade farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster. 12 Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. 13 Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt.
Den första plågan – vattnet blir blod
14 Därefter sade Herren till Mose: ”Faraos hjärta är hårt, han vägrar att släppa folket. 15 Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och ta i din hand staven som förvandlades till en orm. 16 Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. 17 Därför säger Herren så: Genom detta ska du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen ska jag slå Nilens vatten så att det förvandlas till blod[a]. 18 Fiskarna i floden ska dö, och Nilen ska stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden.” 19 Och Herren sade till Mose: ”Säg till Aron: Ta din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så ska de bli blod. Över hela Egyptens land ska det vara blod, både i träkärl och stenkärl.”
20 (B) Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. 21 Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka vattnet från floden. Det var blod i hela Egyptens land.
22 Men de egyptiska spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt. 23 Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte om det heller. 24 Och i hela Egypten grävde man efter dricksvatten kring Nilen, eftersom vattnet i floden inte var drickbart.
14 (A) Men vi tackar Gud, som ständigt för oss fram i Kristi segertåg och sprider sin kunskaps doft[a] genom oss överallt. 15 (B) Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade: 16 (C) för några en doft av död till död, för andra en doft av liv till liv. Vem räcker till för det här? 17 (D) Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud.
Det nya förbundets tjänare
3 (E) Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Eller behöver vi, som vissa andra, rekommendationsbrev till er eller från er? 2 (F) Nej, ni är vårt brev, skrivet i våra hjärtan[b], känt och läst av alla människor. 3 (G) Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev skrivet genom vår tjänst, inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött i era hjärtan.
4 En sådan tillit till Gud har vi genom Kristus. 5 (H) Inte så att vi av oss själva kan tänka ut saker på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. 6 (I) Han har gett oss förmåga att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens[c] utan Andens. Bokstaven dödar, men Anden ger liv.
Äktenskap och skilsmässa
10 (A) Sedan gav han sig av därifrån och gick på andra sidan Jordan till Judeens område[a]. Folk samlades återigen i skaror omkring honom, och han undervisade dem som han brukade.
2 (B) Några fariseer kom fram för att pröva honom och frågade honom: "Får en man skilja sig från sin hustru?" 3 Han svarade dem: "Vad har Mose befallt er?" 4 (C) De sade: "Mose har tillåtit att mannen skriver ett skilsmässobrev[b] och skiljer sig."
5 Då sade Jesus till dem: "Det var för att era hjärtan är så hårda som han gav er den föreskriften. 6 (D) Men från skapelsens början gjorde Gud dem till man och kvinna. 7 Därför ska en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, 8 och de två ska bli ett kött. Så är de inte längre två, utan ett kött.[c] 9 Vad Gud har fogat samman ska människan alltså inte skilja åt."
10 När de var hemma igen frågade lärjungarna honom om detta. 11 (E) Han svarade dem: "Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott mot henne.[d] 12 Och om hon skiljer sig från sin man och gifter sig med en annan, begår hon äktenskapsbrott."
Jesus välsignar barnen
13 (F) Man bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. 14 När Jesus såg det, blev han upprörd och sade till dem: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. 15 (G) Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." 16 Och han tog upp dem i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation