Book of Common Prayer
Förrådd av en falsk vän
55 För körledaren, till stränginstrument. En vishetspsalm av David.
2 Lyssna, Gud, till min bön,
göm dig inte när jag ber om nåd,
3 hör på mig och svara mig!
Jag är rastlös av mitt bekymmer
och våndas
4 när fienden ropar
och den gudlöse skränar,
för de vräker ondska över mig
och jagar mig i vrede.
5 (A) Mitt hjärta grips av ångest
i mitt inre,
dödens fasor faller över mig.
6 Fruktan och bävan drabbar mig,
skräck lamslår mig
7 och jag säger:
Tänk om jag hade[a] vingar
som duvan!
Då skulle jag flyga bort
och söka mig ett bo,
8 (B) ja, fly långt bort
och stanna i öknen. Sela
9 Jag skulle skynda mig
att söka skydd
mot vinande vind och storm.
10 (C) Förvirra dem, Herre,
splittra deras tungor,
för jag ser våld och bråk i staden.
11 Dag och natt går de runt den
uppe på murarna,
ondska och olycka råder därinne.
12 Den är full av fördärv,
förtryck och svek viker inte
från dess torg.
13 Det är inte en fiende som hånar mig,
det kunde jag bära.
Det är inte min ovän
som förhäver sig mot mig,
för honom kunde jag
gömma mig.
14 (D) Nej, det är du, min like,
min vän och förtrogne –
15 vi som levde i ljuvlig förtrolighet,
vi som gick till Guds hus
i högtidsskaran!
16 (E) Låt döden drabba dem,
låt dem gå levande ner
i dödsriket,
för ondskan råder i deras boning,
mitt ibland dem.[b]
17 Men jag ropar till Gud,
och Herren ska frälsa mig.
18 (F) Afton, morgon och middag
vill jag sucka och klaga,
och han ska höra min röst.
19 (G) Han friköper min själ
och fredar mig
så att de inte kan närma sig[c],
för det är många
som är emot mig.
20 (H) Gud ska höra mig
och förödmjuka dem,
han som från urminnes tid
sitter på sin tron. Sela
De ändrar sig inte,
de fruktar inte Gud.
Templets förstöring
74 (A) En vishetspsalm av Asaf.
Varför, Gud, har du förkastat oss
för alltid?
Varför ryker din vrede
mot fåren i din hjord?
2 Tänk på din församling
som du vann i forna tider,
din arvedels stam
som du återlöste.
Tänk på Sions berg
där du tog din boning.
3 Vänd dina steg till dessa eviga ruiner.
Allt i helgedomen
har fienden förstört.
4 (B) Dina motståndare skränade
på platsen där du möter oss,
de satte upp sina fälttecken
som tecken.
5 Det var som när yxor höjs
i en tät skog,
6 (C) alla ornament slog de sönder
med yxa och hacka.
7 (D) De satte eld på din helgedom
och vanhelgade ditt namns boning
ända till grunden.
8 De sade i sina hjärtan:
"Vi ska kuva dem fullständigt!"
Alla Guds mötesplatser
brände de ner i landet.
9 (E) Vi ser inte våra tecken,
ingen profet finns kvar
och ingen av oss vet
hur länge det varar.
10 Hur länge, Gud,
ska fienden få håna
och ständigt förakta ditt namn?
11 Varför håller du tillbaka din hand,
din högra hand?
Dra fram den ur din famn
och förgör dem!
12 (F) Gud, min kung sedan urminnes tid,
du som skapar frälsning på jorden!
13 (G) Du delade havet med din makt,
du krossade drakarnas huvuden
på vattnet,
14 (H) du knäckte Leviatans huvuden
och gav honom till mat
åt öknens skaror.
15 (I) Du lät källa och bäck bryta fram,
du lät starka strömmar torka ut.
16 (J) Din är dagen, din är också natten,
du har skapat ljuset[a] och solen.
17 Du har fastställt jordens alla gränser.
Sommar och vinter är skapade
av dig.
18 Tänk på hur fienden hånar, Herre,
hur ett dåraktigt folk
föraktar ditt namn!
19 Ge inte din turturduvas själ
åt vilddjuren,
glöm inte dina förtrycktas liv
för alltid!
20 Tänk på förbundet,
för landets mörka vrår
är fulla av våldets nästen.
21 Låt inte den kuvade
vända skamsen tillbaka,
låt den förtryckte och fattige
få prisa ditt namn.
22 (K) Res dig, Gud, och för din talan!
Tänk på hur dåren hånar dig
dagen lång.
23 Glöm inte dina fienders rop,
det skrän som ständigt stiger
från dina motståndare.
Herren bestraffar sitt folk
אAlef
2 (A) Så mörka moln
Herren i sin vrede
har täckt dottern Sion med!
Han kastade Israels härlighet
från himlen ner till jorden,
han tänkte inte på sin fotpall[a]
på sin vredes dag.
בBeth
2 (B) Utan att skona har Herren fördärvat
Jakobs alla boningar.
I sin vrede rev han
dottern Judas fästningar
och slog dem till marken,
han orenade riket och dess furstar.
גGimel
3 I vredens hetta högg han av
Israels alla horn.
Han drog undan sin högra hand
när fienden kom,
och brann i Jakob
likt en flammande eld
som förtär allt runt omkring.
דDaleth
4 (C) Han spände sin båge som en fiende,
stod redo med sin högra hand
som en ovän,
och dödade allt
som var ljuvligt för ögat.
Över dottern Sions hydda
öste han sin vrede som eld.
הHe
5 Herren var som en fiende.
Han fördärvade Israel,
han fördärvade alla dess borgar,
han förstörde dess fästningar.
Han hopade sorg på sorg
över dottern Juda.
וWaw
6 Han skövlade sin boning
som en trädgård,
han förstörde sin mötesplats.
Herren lät högtid och sabbat
falla i glömska i Sion,
i sin brinnande vrede
förkastade han kung och präst.
זZajin
7 (D) Herren förkastade sitt altare,
han övergav sin helgedom.
Murarna runt hennes palats
gav han i fienders hand,
de ropade högt i Herrens hus
som på en högtidsdag.
חHeth
8 (E) Herren beslöt att förstöra
dottern Sions murar,
han spände ut mätsnöret
och drog inte undan sin hand
från skövlingen.
Han sände sorg över vallar
och murar,
allt ligger nu förstört.
טTeth
9 (F) Hennes portar sjönk ner i jorden,
han knäckte och krossade
hennes bommar.
Hennes kung och furstar
bor bland hednafolken,
ingen undervisning ges
och hennes profeter får ingen syn
från Herren.
נNun
14 (A) Dina profeters syner
var falska och dåraktiga,
de visade dig inte din skuld
för att vända bort din fångenskap[a].
De budskap de förkunnade för dig
var falska och förföriska.
סSamek
15 (B) Alla som går vägen förbi
slår ihop sina händer
och hånar dig,
de visslar och skakar på huvudet
åt dottern Jerusalem:
Ӏr detta den stad som kallades
skönhetens krona,
hela jordens fröjd?”
פPe
16 (C) Alla dina fiender spärrar upp
sin mun mot dig,
de visslar och gnisslar tänder
och säger: ”Vi har slukat henne!
Detta är dagen vi väntat på.
Vi fick uppleva den,
vi fick se den!”
עAjin
17 (D) Herren har gjort vad han bestämt,
han har uppfyllt sitt ord
som han uttalat för länge sedan.
Han har rivit utan att skona,
han har låtit fienden
triumfera över dig
och upphöjt dina motståndares horn.
23 (A) Jag tar Gud till vittne över min själ att det är för att skona er som jag inte har kommit än till Korint. 24 (B) Inte så att vi skulle vara herrar över er tro, men vi är medarbetare till er glädje, eftersom ni står fasta i tron.
2 Jag hade nämligen bestämt mig för att inte komma och göra er sorgsna igen. 2 För om jag gör er sorgsna, vem kan då göra mig glad om inte just den jag gjort sorgsen? 3 (C) Jag skrev[a] som jag gjorde för att inte behöva komma och få sorg av dem som skulle ge mig glädje, för jag litade på att min glädje är allas er glädje. 4 (D) Det var i djup nöd och hjärtats ångest, med många tårar, som jag skrev till er – inte för att göra er sorgsna utan för att ni skulle förstå vilken kärlek jag har till just er.
5 (E) Om en viss person har orsakat sorg, så är det inte mig han har gett sorg utan i viss mån er alla, för att inte säga för mycket. 6 Det räcker med det straff han har fått av de flesta. 7 (F) Nu får ni i stället förlåta och trösta honom så att han inte går under i sin djupa sorg. 8 (G) Därför uppmanar jag er att bemöta honom med kärlek.
9 När jag skrev till er var det också för att se om ni skulle bestå provet och vara lydiga i allt. 10 Den som ni förlåter, förlåter också jag. Och det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta, det har jag gjort inför Kristi ansikte för er skull, 11 (H) för att vi inte ska bli överlistade av Satan. Hans avsikter känner vi till.
Liknelsen om de onda vinodlarna
12 (A) Sedan började Jesus tala till dem i liknelser: "En man planterade en vingård. Han satte stängsel runt den, högg ut en vinpress[a] och byggde ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut den till vinodlare och reste bort.
2 När tiden var inne sände han en tjänare till vinodlarna för att få sin del av vingårdens frukt. 3 Men de tog fast honom, slog honom och skickade i väg honom tomhänt. 4 Då sände han en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och förnedrade. 5 Sedan sände han ännu en, och honom dödade de. Han sände också många andra: några slog de, andra dödade de.
6 Nu hade han en enda kvar, sin älskade son. Till sist sände han honom till dem och tänkte: De kommer att ha respekt för min son. 7 Men vinodlarna sade till varandra: Här är arvtagaren! Kom, vi dödar honom, så blir arvet vårt. 8 Och de tog fast honom, dödade honom och kastade ut honom ur vingården.
9 Vad ska nu vingårdens herre göra? Han ska komma och döda vinodlarna och ge vingården till andra. 10 (B) Har ni inte läst det här stället i Skriften:[b]
Stenen som husbyggarna förkastade
har blivit en hörnsten.
11 Herren har gjort den till detta,
underbart är det i våra ögon."[c]
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation