Book of Common Prayer
Bön vid sjukdom och fienders hån
41 För körledaren. En psalm av David.
2 (A) Salig är den som bryr sig om
den fattige!
Herren ska befria honom
på olyckans dag.
3 (B) Herren ska bevara honom
och hålla honom vid liv,
han ska skattas lycklig i landet.
Du utlämnar honom inte
åt hans fienders vilja.
4 (C) Herren stöder honom
vid sjukbädden,
under hans sjukdom
förvandlar du helt hans läge.
5 (D) Jag säger:
Herre, förbarma dig över mig!
Bota min själ,
för jag har syndat mot dig.
6 Mina fiender säger elakt om mig:
"När ska han dö
och hans namn försvinna?"
7 Kommer någon och besöker mig
talar han tomma ord,
han samlar på skvaller
och går sedan och sprider det.
8 (E) Alla som hatar mig
viskar till varandra om mig,
de tänker det värsta om mig:
9 "Han har drabbats av något dödligt,
han ligger där
och reser sig aldrig mer."
10 (F) Även min vän som jag litade på,
han som åt mitt bröd,
lyfter sin häl mot mig[a].
11 Men du, Herre,
förbarma dig över mig
och upprätta mig,
så ska jag ge dem vad de förtjänar.
12 Jag vet att du älskar mig,
för min fiende
triumferar inte över mig.
13 (G) Du stöder mig i min oskuld
och låter mig stå inför ditt ansikte
för evigt.
14 Välsignad är Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet!
Amen, amen.
Tröst mot onda tungor
52 För körledaren. En vishetspsalm av David, 2 (A) när edomiten Doeg kom[a] och berättade för Saul att David hade gått in i Ahimeleks hus.
3 (B) Varför skryter du med det onda,
du mäktige man?
Guds nåd består för alltid.
4 (C) Din tunga tänker ut fördärv,
den är som en vässad rakkniv.
Du begår svek.
5 Du älskar ont mer än gott,
lögn mer än att tala sanning. Sela
6 Du älskar allt tal som skadar,
du falska tunga.
7 Därför ska Gud
riva ner dig för alltid,
gripa dig och rycka dig
ur din hydda,
utrota dig ur de levandes land. Sela
Bön när fienderna tycks segra
44 För körledaren. En vishetspsalm
av Koras söner.
2 (A) Gud, vi har hört med våra öron,
våra fäder har berättat för oss
om den gärning du gjorde
på deras tid, i forna dagar.
3 (B) Med din hand
fördrev du hednafolken,
men våra fäder planterade du.
Andra folk förgjorde du,
men dem lät du breda ut sig.
4 (C) Det var inte med sitt svärd
som de intog landet,
inte deras egen arm
som frälste dem.
Nej, det var din högra hand,
din arm och ditt ansiktes ljus,
för du älskade dem.
5 Du är min kung, o Gud.
Ge befallning om frälsning
för Jakob!
6 (D) Genom dig ska vi slå ner
våra fiender,
genom ditt namn trampa ner
våra motståndare.
7 (E) Jag litar inte till min båge,
mitt svärd kan inte frälsa mig.
8 Nej, du har frälst oss
från våra fiender,
du lät dem som hatar oss
få skämmas.
9 (F) Gud, vi lovar dig dagen lång,
vi prisar ditt namn för evigt.
Sela
10 (G) Ändå har du förkastat oss
och vanärat oss,
du drar inte ut med våra härar.
11 Du låter oss ge vika för fienden,
och de som hatar oss tar byte.
12 Du gör oss till slaktfår
och skingrar oss
bland hednafolken.
13 (H) Du säljer ditt folk för ingenting,
du gör ingen vinst på affären.
14 (I) Du gör oss till åtlöje
för våra grannar,
till spott och spe
för dem som bor omkring oss.
15 Du gör oss till ett ordspråk
bland hednafolken,
man skakar på huvudet
bland folken.
16 (J) Dagen lång är min vanära inför mig,
mitt ansikte täcks av skam
17 (K) när jag hör den som hånar och hädar,
när jag ser fienden
och den hämndlystne.
18 Allt detta har drabbat oss,
men vi har inte glömt dig
eller svikit ditt förbund.
19 Våra hjärtan har inte vänt sig bort,
våra steg har inte vikit från din väg.
20 Men du har krossat oss
där schakaler bor
och låtit dödens skugga
falla över oss.
21 Om vi hade glömt vår Guds namn
och sträckt våra händer
mot en främmande gud,
22 (L) skulle då inte Gud ha märkt det,
han som känner hjärtats
hemligheter?
23 (M) Nej, för din skull
dödas vi dagen lång,
vi räknas som slaktfår.
24 Vakna! Varför sover du, Herre?
Vakna upp, förkasta oss inte
för alltid!
25 Varför döljer du ditt ansikte
och glömmer vårt lidande
och betryck?
26 Vår själ är nerböjd i stoftet,
vår kropp är nertryckt mot jorden.
27 Grip in och hjälp oss!
Friköp oss för din nåds skull.
Abram räddar Lot
14 Vid den tid då Amrafel var kung i Shinar,[a] Arjok kung i Ellasar, Kedorlaomer[b] kung i Elam och Tidal kung över Gojim, 2 förde dessa kungar krig mot Sodoms kung Bera, Gomorras kung Birsha, Admas kung Shinab, Sebojims kung Shemeber samt kungen i Bela, det vill säga Soar. 3 Alla dessa förenade sig och tågade till Siddimsdalen där Döda havet nu ligger. 4 I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men under det trettonde året hade de gjort uppror. 5 Under det fjortonde året kom Kedorlaomer tillsammans med kungarna som var på hans sida, och de slog rafaeerna i Ashterot-Karnajim, suseerna i Ham, emeerna i Shave-Kirjatajim[c] 6 och horeerna på deras berg Seir och drev dem ända till El-Paran[d] vid öknen. 7 Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoreerna som bodde i Hasason-Tamar.[e]
8 Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, 9 mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem.
10 Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar[f]. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden. 11 Så tog man all egendom och alla livsmedel som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. 12 De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.
13 Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebrén. Han bodde vid amorén Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.
14 När Abram hörde att hans släkting var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, trehundraarton män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan. 15 Han delade upp sitt folk och överföll dem med sina tjänare om natten, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus 16 och tog tillbaka all egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
Abram välsignas av Melkisedek
17 När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen.[g]
18 (A) Och Melkisedek,[h] kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, 19 och han välsignade Abram och sade:
”Välsignad vare Abram
av Gud den Högste[i],
skapare av himmel och jord!
20 Och välsignad vare
Gud den Högste,
som gett dina fiender i din hand!”
Och Abram gav honom tionde av allt.
21 Sodoms kung sade till Abram: ”Ge mig folket[j]. Bytet kan du ta själv.” 22 Men Abram svarade Sodoms kung: ”Jag lyfter min hand till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: 23 Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem eller något annat av det som är ditt. Du ska inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik. 24 Jag vill inte ha något, det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel. Aner, Eshkol och Mamre ska få sin del.”
Det nya förbundets överstepräst
8 (A) Här är huvudpunkten i det vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen 2 (B) och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet[a] som Herren själv och ingen människa har rest.
3 (C) En överstepräst blir insatt för att frambära gåvor och offer, och därför måste också Kristus ha något att bära fram. 4 Hade han nu varit på jorden skulle han inte ens vara präst, eftersom det redan finns andra som bär fram de offergåvor som lagen föreskriver. 5 (D) De gör tjänst i en helgedom som är en kopia och skuggbild av den himmelska helgedomen, så som Mose fick höra när han skulle bygga tabernaklet: Se till att du gör allt efter den mönsterbild som du har fått se på berget.[b]
6 (E) Men nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom han också är medlare för ett bättre förbund som är grundat på bättre löften. 7 För om det första förbundet hade varit utan brist, skulle det inte behövas ett andra.[c] 8 (F) Men Gud förebrår dem när han säger:[d]
Se, dagar ska komma, säger Herren,
då jag ska sluta ett nytt förbund
med Israels hus och med Juda hus,
9 (G) inte som det förbund jag slöt
med deras fäder
den dag jag tog deras hand
och förde dem ut
ur Egyptens land,
för de blev inte kvar
i förbundet med mig,
så jag brydde mig inte om dem,
säger Herren.
10 (H) Nej, detta är det förbund
som jag efter denna tid
ska sluta med Israels hus,
säger Herren:
Jag ska lägga mina lagar i deras sinne
och skriva dem i deras hjärtan.
Jag ska vara deras Gud,
och de ska vara mitt folk.
11 (I) Då ska ingen mer behöva
undervisa sin landsman,
ingen sin broder och säga:
"Lär känna Herren!"
Alla kommer att känna mig,
från den minste av dem
till den störste,
12 (J) för jag ska i nåd förlåta
deras missgärningar
och aldrig mer minnas
deras synder.
13 (K) När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat är på väg att försvinna.
Jesus botar en ämbetsmans son
43 (A) Efter dessa två dagar gick Jesus därifrån till Galileen. 44 (B) Han hade själv vittnat om att en profet inte blir erkänd[a] i sin hemtrakt. 45 (C) När han nu kom till Galileen tog galileerna emot honom, eftersom de hade sett allt som han gjorde i Jerusalem vid högtiden. De hade själva varit där vid högtiden.
46 Så kom han tillbaka till Kana i Galileen där han hade gjort vattnet till vin. En kunglig ämbetsman hade en son som låg sjuk i Kapernaum. 47 När han fick höra att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, gick han till honom och bad att han skulle komma ner och bota hans son som var döende. 48 (D) Jesus sade till honom: "Om ni inte får se tecken och under, tror ni inte." 49 Ämbetsmannen sade: "Herre, kom innan mitt barn dör!" 50 Jesus svarade: "Gå, din son lever." Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom och gick.
51 Medan han ännu var på väg, möttes han av sina tjänare som berättade att hans son levde. 52 Han frågade vid vilken tid han hade blivit bättre, och de svarade: "I går vid sjunde timmen släppte febern." 53 (E) Då förstod fadern att det hade hänt vid just den tid då Jesus sade till honom: "Din son lever." Och han kom till tro med hela sin familj.[b] 54 (F) Detta var nu det andra tecknet som Jesus gjorde sedan han kommit från Judeen till Galileen.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation