Book of Common Prayer
Längtan efter Gud
63 (A) En psalm av David när han var i Juda öken[a].
2 (B) Gud, du är min Gud.
Tidigt[b] söker jag dig.
Min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig
i[c] ett torrt och törstigt[d] land
utan vatten.
3 (C) Så söker jag dig[e] i helgedomen
för att se din makt och härlighet.
4 Din nåd är bättre än liv,
därför ska mina läppar prisa dig.
5 (D) Jag ska lova dig så länge jag lever,
i ditt namn ska jag lyfta
mina händer.
Jubel över Herrens frälsning
98 (A) En psalm.
Sjung till Herren en ny sång!
Han har gjort under,
han har gett frälsning
med sin högra hand,
sin heliga arm.
2 (B) Herren har gjort sin frälsning känd,
han har visat sin rättfärdighet
inför folkens ögon.
3 (C) Han har tänkt på sin nåd
och trofasthet mot Israels hus.
Jordens alla ändar har sett
vår Guds frälsning.
4 (D) Ropa till Herren, hela jorden,
brist ut i jubel och lovsång!
5 Lovsjung Herren med harpa,
med harpa och lovsångsljud,
6 med trumpeter och hornstötar.
Ropa av glädje inför kungen,
Herren!
Lova Herren för hans godhet
103 [a]Av David.
Lova Herren, min själ!
Hela mitt inre,
prisa hans heliga namn!
2 Lova Herren, min själ,
och glöm inte allt gott han gör –
3 [b]han förlåter dig alla dina synder
och botar alla dina sjukdomar,
4 [c]han friköper ditt liv från graven
och kröner dig med nåd
och barmhärtighet,
5 [d]han mättar ditt begär med sitt goda
så att du blir ung på nytt
som en örn.
6 [e]Herren handlar rättfärdigt
och skipar rätt för alla förtryckta.
7 [f]Han visade Mose sina vägar,
Israels barn sina gärningar.
8 [g]Barmhärtig och nådig är Herren,
sen till vrede och stor i nåd.
9 Han går inte ständigt till rätta
och behåller inte sin vrede
för evigt.
10 Han behandlar oss inte
efter våra synder
och lönar oss inte
efter våra missgärningar.
11 [h]Så hög som himlen
är över jorden,
så väldig är hans nåd
över dem som vördar honom.
12 Så långt som öster är från väster,
så långt avlägsnar han
våra synder från oss.
13 [i]Så som en far förbarmar sig
över barnen,
så förbarmar sig Herren
över dem som vördar honom,
14 [j]för han vet hur vi är skapade,
han tänker på att vi är stoft.
15 [k]Människans dagar är som gräset,
hon blomstrar som blomman
på ängen.
16 Vinden sveper fram över den
och den är borta,
dess plats minns den inte mer.
17 [l]Men Herrens nåd varar
från evighet till evighet
över dem som vördar honom
och hans rättfärdighet
ända till barnbarnen,
18 [m]när man håller hans förbund
och tänker på hans befallningar
och följer dem.
19 [n]Herren har grundat sin tron
i himlen,
hans rike råder över allt.
20 [o]Lova Herren, ni hans änglar,
ni starka hjältar
som utför hans befallning
så snart ni hör ljudet av den.
21 Lova Herren, alla hans härar,
ni hans tjänare
som gör hans vilja.
22 Lova Herren, alla hans verk,
överallt i hans välde.
Lova Herren, min själ!
2 Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. 3 (A) Han färdades från lägerplats till lägerplats[a], från Negev ända till Betel, platsen där hans tält hade stått förut mellan Betel och Ai 4 och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.
Abram och Lot
5 Lot, som följde med Abram, hade också får och kor och tält, 6 och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, 7 och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. 8 Då sade Abram till Lot: ”Inte ska det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. 9 Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.”
10 Lot[b] lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var rik på vatten. Innan Herren ödelade Sodom och Gomorra[c] var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. 11 Och Lot valde hela Jordanslätten åt sig själv. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. 12 Abram bodde kvar i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända bort mot Sodom. 13 (B) Men Sodoms män var onda och stora syndare inför Herren.
Abram flyttar till Hebron
14 Herren sade till Abram efter att Lot hade skilt sig från honom: ”Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. 15 (C) Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. 16 (D) Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas. 17 Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig.”
18 Abram flyttade då sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.
Mötet med de ansedda i Jerusalem
2 (A) Efter fjorton år kom jag upp till Jerusalem igen, nu med Barnabas[a]. Även Titus[b] hade jag med mig. 2 (B) Jag reste dit efter en uppenbarelse och lade fram – enskilt[c], för de ansedda – det evangelium som jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag kämpade eller hade kämpat förgäves?
3 (C) Men inte ens min följeslagare Titus, som är grek, blev tvingad till omskärelse. 4 (D) Det ville annars de falska bröder som hade nästlat sig in. De hade smugit sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. 5 Men vi gav inte efter för dem ens ett ögonblick eller underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er[d].
6 (E) Och de som ansågs betydelsefulla – hurdana de nu[e] var gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personens yttre – dessa ansedda ville inte ålägga mig något mer[f]. 7 (F) Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangeliet till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel för de omskurna har också gett mig kraft att vara det för hedningarna.
9 Och när Jakob, Kefas och Johannes, de som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen till gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna. 10 Det enda var att vi skulle tänka på de fattiga[g], och det har jag också varit noga med att göra.
Jesus botar en dövstum
31 (A) Därefter lämnade han trakten runt Tyrus och gick över Sidon och sedan genom Dekapolisområdet till Galileiska sjön. 32 Man kom till honom med en som var döv och knappt kunde tala och bad att han skulle lägga handen på honom.
33 Då tog han honom åt sidan, bort från folket. Han stoppade fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga. 34 Sedan såg han upp mot himlen, suckade och sade: "Effata!" – det betyder: Öppna dig! 35 Genast öppnades hans öron och hans tunga löstes, och han talade tydligt och klart.
36 (B) Jesus förbjöd dem att tala om det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare berättade de. 37 (C) Och folk blev helt utom sig av häpnad och sade: "Allt han har gjort är gott[a]! Han får till och med de döva att höra och de stumma att tala."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation