Book of Common Prayer
Herren är ärans kung
24 En psalm av David.
Jorden tillhör Herren och allt som finns där,
världen och alla som bor i den.
2 Han är den som lagt dess grund på haven,
fäst den på strömmande vatten.
3 Vem får gå upp på Herrens berg?
Vem får ställa sig på hans heliga plats?
4 Den som har skuldfria händer och ett rent hjärta,
den som inte vänder sig till meningslösa gudar,[a]
den som aldrig svär falskt.
5 Han får välsignelse av Herren,
rättfärdighet från sin frälsnings Gud.
6 Sådant är det släkte
som söker dig, Jakobs Gud.[b] Séla
7 Slå upp er, ni portar,
höj er, ni eviga dörrar,
och låt härlighetens kung stiga in!
8 Vem är härlighetens kung?
Det är Herren,
stark och mäktig, oslagbar i strid.
9 Slå upp er, ni portar,
höj er, ni eviga dörrar,
och låt härlighetens kung stiga in!
10 Vem är denne härlighetens kung?
Härskarornas Herre,
han är härlighetens kung. Séla
Herrens ära och makt
29 En psalm av David.
Ge Herren, ni Guds söner,
ge Herren ära och makt!
2 Ära honom för hans härliga namn!
Böj er inför Herren i helig skrud[a].
3 Herrens röst hörs över vattnen,
Gud, den upphöjde, dundrar.
Herrens röst hörs över de stora vattnen.
4 Herrens röst är väldig,
Herrens röst är praktfull.
5 Herrens röst knäcker cedrar,
Herren knäcker Libanons cedrar.
6 Han får Libanon att hoppa som en kalv
och Sirjon som en vildoxe.
7 Herrens röst slår med ljungande blixtar.
8 Herrens röst skakar öknen,
Herren skakar Kadeshöknen.
9 Herrens röst får hindarna att kalva,
den klär av träden i skogarna.
Allting i hans tempel ropar: ”Ära!”
10 Herren satt på sin tron vid syndafloden,
Herren sitter på sin tron för evigt.
11 Herren ger sitt folk styrka.
Herren välsignar sitt folk med frid.
Guds storhet och makt och människans ställning i skapelsen
8 För körledaren, enligt gittit.[a] En psalm av David.
2 Herre, vår Herre,
hur majestätiskt är inte ditt namn över hela jorden!
Din härlighet når högre än alla himlar!
3 Ut ur munnarna på barn och spädbarn har du instiftat makt
för att tysta ovännen och hämnaren.[b]
4 När jag ser din himmel, dina fingrars verk,
månen och stjärnorna, som du har satt där uppe,
5 vad är då en människa, att du tänker på henne,
en människoson[c], att du lägger märke till honom?
6 Du gjorde honom lite lägre än Gud[d]
och krönte honom med härlighet och ära.
7 Du satte honom att härska över allt du har skapat,
du lade allt under hans fötter,
8 får, oxar, vilda djur,
9 himlens fåglar, havets fiskar
och allt som vandrar på havets stigar.
10 Herre, vår Herre,
hur majestätiskt är inte ditt namn över hela jorden!
Glädjen över Guds tempel
84 För körledaren, till gittit. Av Korachs ättlingar, en psalm.
2 Hur ljuvliga är inte dina boningar,
härskarornas Herre!
3 Jag längtar innerligen till Herrens gårdar.
Med kropp och själ jublar jag inför dig,
du den levande Guden.
4 Även sparven har funnit ett hem och svalan ett bo åt sig
där den kan lägga sina ungar:
dina altaren, härskarornas Herre,
min kung och min Gud!
5 Lyckliga är de som kan bo i ditt hus
och alltid sjunga lovsånger till dig. Séla
6 Lyckliga är de som har sin styrka i dig,
de som lagt pilgrimsvandringen på sitt hjärta.
7 När de vandrar genom Bakaträdens dal
blir den fylld av källor,
och höstregnet täcker den med välsignelser.[a]
8 De går från styrka till styrka
tills de står inför Gud på Sion.
9 Herre, härskarornas Gud, hör min bön!
Lyssna, Jakobs Gud! Séla
10 Gud, se vår sköld
och ge akt på din smorde.
11 En enda dag i dina förgårdar
är bättre än tusen andra dagar.
Jag vill hellre stå vid tröskeln till min Guds hus
än uppehålla mig i de gudlösas tält.
12 Herren Gud är sol och sköld.
Herren ger nåd och ära.
Han undanhåller inget gott från dem
som lever ostraffligt.
13 Härskarornas Herre,
lycklig är den som förtröstar på dig!
16 Sedan reste männen sig upp och vände sig mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.
17 ”Varför skulle jag dölja min plan för Abraham?” tänkte Herren. 18 ”Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och genom honom ska alla jordens folk bli välsignade. 19 Jag har utvalt honom för att leda sina barn och sin släkt på Herrens väg och göra vad som är rättfärdigt och riktigt. Då ska Herren uppfylla vad han lovat Abraham.”
Sodom och Gomorra
20 Och Herren sa: ”Klagoropet över Sodom och Gomorra är starkt, och de syndar mycket svårt. 21 Jag är på väg ner för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om ryktet inte är sant, måste jag få veta det.” 22 Männen gick vidare mot Sodom, medan Abraham blev kvar hos Herren.[a] 23 Då steg Abraham fram till honom och frågade: ”Kommer du verkligen att förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? 24 Tänk om det finns femtio rättfärdiga människor i staden! Kommer du att förgöra staden och inte förlåta den för deras skull? 25 Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de rättfärdiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla rättfärdiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?” 26 Herren svarade: ”Om det finns femtio rättfärdiga där, så ska jag förlåta hela staden för deras skull.”
27 Då talade Abraham igen: ”Eftersom jag redan har börjat tala till dig, Herre, kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska. 28 Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem?” Han sa: ”Jag ska inte förgöra den, om jag hittar fyrtiofem.”
29 Då gick Abraham ännu längre och sa: ”Tänk om det bara finns fyrtio?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om det finns fyrtio.”
30 ”Bli inte arg, Herre”, bad Abraham, ”utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio där?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om jag finner trettio där.”
31 Då sa Abraham: ”Eftersom jag har vågat tala till Herren, vad om det bara finns tjugo?” Han svarade: ”Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.”
32 Slutligen sa Abraham: ”Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: tänk om det bara finns tio?” Och han sa: ”För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.”
33 När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham, fortsatte han sin vandring och Abraham återvände hem.
Låt Anden leda er
13 Syskon, ni är kallade till frihet. Men utnyttja inte friheten till att följa er gamla mänskliga natur, utan tjäna varandra i kärlek. 14 Detta bud sammanfattar hela lagen: ”Du ska älska din medmänniska som dig själv.”[a] 15 Men om ni istället sårar och gör varandra illa, se då till att ni inte uppslukas av varandra.
16 Jag uppmanar er därför att låta Anden leda er, så att ni inte ger efter för de begär som finns i er mänskliga natur. 17 Den mänskliga naturen vill sätta sig mot Anden och Anden mot den mänskliga naturen. Dessa står nämligen mot varandra och hindrar er att göra det ni vill. 18 Men om Anden får leda er, är ni inte längre under lagen.
19 Vad den mänskliga naturen åstadkommer är lätt att se: sexuell omoral, orenhet, orgier, 20 avgudadyrkan, magi, fiendskap, strider, avundsjuka, hat, intriger, splittring, falska läror, 21 maktkamp, fylleri, vilda fester och mycket annat. Jag vill varna er än en gång: den som lever på ett sådant sätt får inte ärva Guds rike.
22 Men Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, 23 mildhet och självbehärskning. Lagen är inte mot sådant. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt gamla jag med alla dess begär och onda lustar. 25 Om vi lever i Anden, ska vi också låta Anden leda oss.
En blind man börjar se igen
22 När de kom över till Betsaida förde man fram en blind man till Jesus och bad att han skulle röra vid mannen. 23 Jesus tog då den blinde mannen vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon och lade sina händer på honom.
”Kan du se något?” frågade Jesus.
24 Mannen såg sig omkring. ”Ja”, sa han, ”jag ser människor. Men de ser ut som träd som går omkring.”
25 Då lade Jesus sina händer på mannens ögon en gång till. Och nu blev mannen helt botad och kunde se igen, och han såg allting klart och tydligt.
26 Jesus skickade sedan hem honom med uppmaningen: ”Gå inte ens in i byn.”
Petrus kallar Jesus för Messias
(Matt 16:13-16; 16:20; Luk 9:18-21)
27 Sedan gick Jesus och hans lärjungar till byarna kring Caesarea Filippi[a]. På vägen frågade han dem: ”Vem säger människorna att jag är?”
28 ”Somliga säger att du är Johannes döparen”, svarade de, ”några säger att du är Elia[b], och andra att du är någon av profeterna.”
29 Då frågade han dem: ”Vem säger ni att jag är?”
Petrus svarade: ”Du är Messias[c].” 30 Men Jesus förbjöd dem strängt att tala med någon om honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.