Book of Common Prayer
Längtan efter Gud, förtröstan på honom
63 En psalm av David, när han var i Juda öken.
2 Gud, min Gud, dig söker jag!
Min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig
i detta förtorkade och plågade land,
där inget vatten finns.
3 Jag har sett dig i din helgedom,
jag har sett din makt och härlighet.
4 Din nåd betyder mer än livet.
Jag vill prisa dig!
5 Så länge jag lever vill jag prisa dig
och i ditt namn lyfta mina händer.
6 Min själ mättas som av rikaste rätter.
Därför lovsjunger jag dig med jublande läppar.
7 På min bädd kommer jag ihåg dig,
i nattens timmar tänker jag på dig.
8 Eftersom du är min hjälp,
jublar jag under dina vingars skugga.
9 Jag klamrar mig fast vid dig,
och din starka arm skyddar mig.
10 De som står efter mitt liv förgås,
de kommer att fara ner i jordens djup.
11 De kommer att överlämnas åt svärdet
och bli uppätna av schakaler.
12 Men kungen ska glädja sig i Gud,
och var och en som svär vid honom ska prisa sig lycklig,
medan lögnarna tystas ner.
98 Sjung en ny sång till Herren,
för han har gjort under!
Genom sin väldiga kraft och helighet
har han vunnit seger.
2 Herren har gjort sin räddning känd,
han har uppenbarat sin rättfärdighet för folken.
3 Han har tänkt på sin nåd och trofasthet mot israeliterna,
ända till jordens ändar har man sett den räddning som vår Gud ger.
4 Höj jubelrop till Herren, hela jorden,
brist ut i glädjerop, sjung, och spela!
5 Lova Herren med harpa,
spela på harpor, sjung lovsånger!
6 Blås i trumpeter och horn!
Höj jubelrop inför kungen, Herren!
7 Låt haven brusa och allt som finns däri,
jorden och alla som bor på den!
8 Låt floderna klappa i händerna!
Låt bergen tillsammans sjunga glädjesånger
9 inför Herren, för han kommer för att döma jorden
och folken med rättvisa.
Lovprisning för Herrens godhet
103 Av David.
Lova[a] Herren, min själ!
Hela mitt innersta ska prisa hans heliga namn.
2 Lova Herren, min själ,
och glöm inte allt det goda han har gjort.
3 Han förlåter mig alla mina synder.
Han helar mig från alla sjukdomar.
4 Han räddar mig från graven.
Han kröner mig med nåd och barmhärtighet.
5 Han fyller mitt liv med allt som är gott,
och jag blir ung igen som en örn.
6 Herren handlar rättfärdigt
och skaffar de förtryckta rättvisa.
7 Han lät Mose få veta hans förehavanden,
och Israels folk hans gärningar.
8 Herren är barmhärtig och nådig,
sen till vrede och rik på nåd.
9 Han går inte ständigt till rätta,
hans vrede varar inte för evigt.
10 Han handlar inte med oss som våra synder förtjänar,
han lönar oss inte efter våra missgärningar.
11 Så hög som himlen är över jorden
så stor är hans nåd mot dem som fruktar honom.
12 Så långt bort som öster är från väster
kastar han våra överträdelser från oss.
13 Som en far förbarmar sig över barnen
så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom.
14 För han vet hur vi är skapade,
han minns att vi bara är stoft.
15 Människans dagar är som gräset,
hon blomstrar som en blomma på ängen;
16 när vinden drar fram över den är den borta,
och dess plats kommer inte ihåg den mer.
17 Men Herrens nåd varar från evighet till evighet
mot dem som fruktar honom,
och hans rättfärdighet till kommande generationer,
18 till dem som håller hans förbund
och tänker på hans befallningar och följer dem.
19 Herren har rest sin tron i himlen,
och han regerar över allt.
20 Lova Herren, ni hans änglar, ni mäktiga,
som lyder och utför hans befallningar.
21 Lova Herren, alla hans härskaror
som tjänar honom och gör hans vilja.
22 Lova Herren, alla hans verk,
överallt där han härskar.
Lova Herren, min själ!
2 Abram var nu mycket rik och ägde boskap, silver och guld. 3 Han fortsatte sedan från lägerplats till lägerplats, från Negev mot Betel, till den plats där han förut hade slagit läger mellan Betel och Aj, 4 och där han byggt ett altare. Där åkallade han nu Herren igen.
5 Också Lot, som förflyttade sig tillsammans med Abram, hade får och nötboskap och tält. 6 Landet kunde inte försörja dem båda, för de hade så stora egendomar att de inte kunde stanna på samma plats tillsammans. 7 Stridigheter uppstod mellan Abrams och Lots herdar. (Kanaanéerna och perisséerna bodde i landet vid den tiden.) 8 Då sa Abram till Lot: ”Det får inte råda osämja mellan dig och mig och mellan våra herdar. Vi är ju nära släktingar. 9 Är inte hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig! Går du åt vänster så går jag åt höger. Går du åt höger så går jag åt vänster.”
10 Lot såg ut över Jordanslätten, som var väl bevattnad överallt. Hela området ända bort till Soar var som Herrens trädgård eller som Egyptens land. Detta var innan Herren hade förstört Sodom och Gomorra. 11 Därför valde Lot hela Jordanslätten. Han gick österut, och på så sätt skildes de från varandra. 12 Abram stannade nämligen i Kanaans land, medan Lot bodde bland städerna på slätten och slog läger på en plats nära staden Sodom. 13 Människorna i Sodom var onda och syndade mycket mot Herren.
14 Efter det att Lot gått därifrån, sa Herren till Abram: ”Se dig omkring, från din plats åt norr och söder, öster och väster. 15 Hela detta land som du kan se ska jag ge till dig och dina ättlingar för all framtid. 16 Jag ska ge dig många ättlingar, ja, som dammkornen som inte kan räknas ska inte heller dina ättlingar kunna räknas. 17 Vandra nu omkring i landet, ty jag ska ge dig det.” 18 Då flyttade Abram sitt tält till Mamres ekar nära Hebron och byggde där ett altare till Herren.
Paulus möter församlingsledarna i Jerusalem
2 Efter fjorton år kom jag tillbaka till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Titus tog jag också med mig. 2 Den gången reste jag dit därför att jag hade fått en uppenbarelse. Där presenterade jag i enskildhet inför församlingens ledare det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna. Jag ville ju inte ha sprungit, eller fortsätta att springa förgäves. 3 De krävde inte ens att min reskamrat Titus, som är grek, skulle omskäras.
4 Det skulle ju de falska troende ha velat, som hade lurat sig in bland oss för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus, för att de skulle kunna göra oss till slavar. 5 Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav, för att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.
6 De som ansågs vara något – vad de sedan varit bryr jag mig inte om, för i Guds ögon är alla lika – ville alltså inte lägga till något till min undervisning. 7 Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida evangeliet till de oomskurna, precis som Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna, hade ju gett mig kraft att vara det bland hedningarna. 9 Så när de som ansågs vara pelare, Jakob, Kefas och Johannes, förstod vilken nåd som hade getts mig, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vårt samarbete. Vi skulle gå ut till hedningarna och de själva till de omskurna. 10 Det enda de bad oss om var att vi skulle tänka på de fattiga, och det har jag verkligen försökt göra.
Jesus botar en döv man med talsvårigheter
(Matt 15:29-31)
31 Från Tyros område gick Jesus vidare till Sidon och sedan till Galileiska sjön via Tiostadsområdet. 32 Där kom man till honom med en döv man, som också hade talsvårigheter, och man bad att Jesus skulle lägga sin hand på honom.
33 Jesus ledde honom då undan från folket och satte fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. 34 Sedan såg han upp mot himlen, suckade djupt och sa: ”Effata![a]” (det betyder: Öppna dig!) 35 Och genast kunde mannen höra perfekt, och han talade klart och tydligt.
36 Jesus förbjöd folket att berätta vad som hade hänt. Men ju mer han förbjöd dem, desto mer spred de nyheten. 37 De var fulla av förvåning och sa: ”Allt han gör är fantastiskt! Han får till och med de döva att höra och de stumma att tala.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.