Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Vänskapens glädje

133 En vallfartssång. Av David.

Jonatan räddar Davids liv

20 David flydde nu från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan. ”Vad har jag gjort?” undrade han. ”Varför är din far ute efter mitt liv?” ² ”Nej!” svarade Jonatan. ”Du ska inte dö! Han berättar allt för mig, både stort och smått. Han skulle aldrig dölja en sådan sak för mig. Det måste vara ett missförstånd!”

³ David försäkrade då med ed: ”Din far känner mycket väl till att du är välvilligt inställd till mig och därför har han sagt till sig själv: ’Jag ska inte berätta det för Jonatan, så slipper han oroa sig i onödan.’ Men så sant Herren lever och du själv lever, jag bara är ett steg från döden!”

⁴ ”Säg vad du vill att jag ska göra för dig, så gör jag det”, sa Jonatan.

⁵ David svarade: ”I morgon börjar nymånadsfesten. Då brukar jag alltid äta tillsammans med kungen, men i morgon tänker jag gömma mig ute på fälten och hålla mig där till i övermorgon kväll. ⁶ Om din far frågar var jag är, så säg att jag bad dig om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest. ⁷ Om han då säger: ’Jaså, på det sättet’, då vet du att allt är väl. Men om han blir arg, då vet du att han planerar att döda mig. ⁸ Gör detta för mig, din tjänare – vi har ju ingått förbund inför Herren, du och jag. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat, men överlämna mig inte till din far!”

⁹ ”Naturligtvis inte!” svarade Jonatan. ”Det förstår du väl att jag tänker berätta för dig om jag märker att min far planerar att röja dig ur vägen!” ¹⁰ Då frågade David: ”Men hur ska jag få veta om din far ger dig ett hårt svar?”

¹¹ ”Kom med mig ut på fälten”, svarade Jonatan. Och så gick de ut tillsammans ¹² och där sa Jonatan till David: ”Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag vid så här dags i morgon eller övermorgon ska ta reda på vad min far tänker om dig och genast låta dig veta det! ¹³ Om han verkligen vill skada dig, får Herren straffa mig om jag inte berättar det för dig, så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han varit med min far! ¹⁴ Visa Herrens godhet mot mig så länge jag lever, så att jag inte dödas^{[a] 15} och sedan också mot min släkt efter det att Herren har utplånat alla Davids fiender från jorden!”

¹⁶ Jonatan ingick alltså ett förbund med Davids släkt och David sa: ”Herren ska ställa Davids fiender till svars.” ¹⁷ Jonatan bekräftade sin kärlek till David med ed ännu en gång, för han älskade David lika mycket som sig själv.

¹⁸ Sedan sa Jonatan: ”Vi kommer att sakna dig i morgon när det är nymånadsfest och din plats vid bordet står tom. ¹⁹ I övermorgon ska du gå och hålla dig vid gömstället vid stenröset där du var förut. ²⁰ Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset som om jag sköt mot ett mål. ²¹ Sedan ska jag be en pojke att hämta pilarna. Om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, då vet du att allt är väl och att det inte finns någon fara för dig, så sant Herren lever. ²² Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger längre fram, då vet du att Herren sänder dig härifrån omedelbart. ²³ Må Herren vaka över de löften vi gett varandra! Han är vårt vittne.”

³⁵ Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig.

³⁶ ”Spring nu”, sa han till pojken, ”så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem.”

Pojken sprang genast i väg och Jonatan sköt en pil över honom. ³⁷ När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: ”Pilen är längre bort, ³⁸ skynda dig, skynda dig, vänta inte!” Pojken sprang snabbt och plockade upp pilen och återvände sedan till sin herre, ³⁹ men han anade ingenting om det som Jonatan och David visste. ⁴⁰ Sedan gav Jonatan sina vapen till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden.

⁴¹ Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. Han bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra och båda grät, David allra mest. ⁴² Slutligen sa Jonatan till David: ”Gå i frid! Vi har svurit varandra en ed i Herrens namn. Han ska vara vittnet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för alltid.”

Församlingen i Antiochia

¹⁹ De som hade skingrats under den förföljelse som startade med Stefanos hade nu kommit ända till Fenikien, Cypern och Antiochia. De predikade ordet bara för judarna. ²⁰ Men några av dem som var från Cypern och Kyrene reste till Antiochia och där talade de också till icke-judar och berättade evangeliet om Herren Jesus. ²¹ Och Herren var med dem och gav dem kraft, så att ett stort antal människor kom till tro och vände om till Herren.

²² Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem som genast skickade dit Barnabas. ²³ När han kom fram och fick se vad Gud i sin nåd hade gjort, blev han glad och uppmanade dem alla att av hela hjärtat hålla sig till Herren. ²⁴ Barnabas var en god man, fylld av den heliga Anden och tro. En mängd folk fördes till Herren.

²⁵ Efter detta reste Barnabas vidare till Tarsos för att söka upp Saul ²⁶ och när han hittat honom, tog han honom med sig till Antiochia. Där stannade de sedan tillsammans i församlingen under ett helt år och undervisade ett stort antal människor. Det var i Antiochia som lärjungarna första gången kallades kristna.