Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 104
Herrens storhet
1 Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud, du är hög och stor,
i majestät och härlighet är du klädd.
2 Insvept i ljus som i en mantel,
spänner du ut himlen som ett tält.
3 Du timrar på vattnen dina salar,
molnen gör du till din vagn,
du far på vindens vingar.
4 Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare.
5 Du grundade jorden på dess fästen,
så att den ej vacklar till evig tid.
6 Med djupet täckte du den som med en klädnad,
upp över bergen stod vattnen.
7 Vid din tillrättavisning flydde de,
för ljudet av ditt dunder tog de till flykten.
8 Berg höjde sig och dalar sänkte sig
på den plats du hade bestämt för dem.
9 En gräns satte du som vattnen ej fick överskrida.
Aldrig mer kommer de att övertäcka jorden.
24 Hur många är inte dina verk, Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du har skapat.
35 Må syndare försvinna från jorden
och inga ogudaktiga mer vara till.
Lova Herren, min själ!
Halleluja!
37 Vid sådant bävar mitt hjärta och slår häftigt i mitt bröst.
2 Lyssna noga till dundret från hans röst,
till dånet som går ut från hans mun.
3 Han sänder ut det över hela himlen,
sina blixtar till jordens ändar.
4 Efteråt ryter dånet,
han dundrar med sin väldiga röst,
och på blixtarna spar han ej
då han låter sin röst höras.
5 Gud dundrar underbart med sin röst,
han gör stora och outgrundliga ting.
6 Snön befaller han: "Fall ner till jorden!",
och regnet: "Fall tunga skurar av regn!"
7 På alla människors händer sätter han ett insegel,
så att alla skall lära känna hans gärningar.
8 Vilddjuren drar då in i sina gömslen,
de blir kvar i sina hålor.
9 Stormen kommer från sin kammare,
och med nordanvinden följer köld.
10 Gud sänder frost med sin andedräkt,
och de vida vattnen fryser till.
11 Han lastar skyarna med väta
och sprider sina åskmoln vida omkring.
12 De driver i alla riktningar efter hans rådslut
och utför allt vad han befaller dem på jordens yta.
13 Han låter dem komma för att straffa
eller för att gagna hans land
eller för att visa hans godhet.
14 Lyssna till detta, du Job,
stanna och ge akt på Guds under!
15 Förstår du hur Gud styr dem
och hur han låter blixtarna från sina moln lysa fram?
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,
den Allvises underverk,
17 hur dina kläder blir heta
när marken blir stilla under sunnanvinden?
18 Kan du, med honom, breda ut skyarna som ett valv,
fast som en spegel av gjuten metall?
19 Lär oss vad vi skall säga till honom,
för vårt mörkers skull kan vi inte lägga fram något.
20 Skall det kungöras för honom att jag vill tala?
Ingen begär väl att bli uppslukad?
21 Men inte kan någon nu se på ljuset,
strålande som det är i skyarna,
sedan vinden har gått fram och renat dem.
22 Från norr kommer en glans av guld,
ett fruktansvärt majestät omger Gud.
23 Den Allsmäktige kan vi ej finna,
han är upphöjd i kraft och dom.
Han kan inte kränka sin stora rättfärdighet.
24 Därför fruktar människorna honom.
Han bryr sig inte om dem som tycker sig vara visa.
Domen över den stora skökan
17 En av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade till mig och sade: "Kom, jag skall visa dig domen över den stora skökan som tronar på många vatten.[a] 2 Jordens kungar har bedrivit otukt med henne, och dess invånare har blivit berusade av hennes otukts vin." 3 I anden förde han mig då bort till en öken. Och jag såg en kvinna sitta på ett scharlakansrött vilddjur, som var fullt med hädiska namn och hade sju huvuden och tio horn. 4 Kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld, ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, full av skändligheter och smuts från hennes otukt. 5 På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: det stora Babylon, modern till skökorna och skändligheterna på jorden. 6 Och jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod. Och när jag såg henne blev jag mycket förundrad.
7 Och ängeln sade till mig: "Varför är du så förundrad? Jag skall tala om för dig hemligheten med kvinnan och vilddjuret, som bär henne och som har de sju huvudena och de tio hornen. 8 Vilddjuret som du såg, det var och är inte mer. Det skall stiga upp ur avgrunden och går sedan i fördärvet. De invånare på jorden som inte har sina namn skrivna i livets bok från världens grundläggning, de skall förundras när de ser vilddjuret, eftersom det var och inte är men skall komma.
9 Detta är det sinne som ger vishet: de sju huvudena är sju berg som kvinnan sitter på. De är också sju kungar. 10 Fem har fallit, en är, och en har ännu inte kommit, och när han kommer får han bli kvar bara en kort tid. 11 Vilddjuret som var och inte är, han är själv den åttonde men hör till de sju, och han går mot sin undergång. 12 Och de tio hornen du såg är tio kungar, som ännu inte har fått något rike. Men tillsammans med vilddjuret får de makt att regera som kungar under en enda timme. 13 De behärskas av ett och samma sinne och överlämnar sin makt och myndighet åt vilddjuret. 14 De skall strida mot Lammet, och Lammet skall besegra dem, tillsammans med de kallade, utvalda och troende, eftersom han är herrarnas Herre och konungarnas Konung."
15 Och han sade till mig: "Vattnen som du såg, där skökan tronar, de är folk och människomassor och folkslag och språk. 16 Och de tio hornen som du såg och vilddjuret, de kommer att hata skökan och göra henne utblottad och naken. De skall äta hennes kött och bränna upp henne i eld. 17 Ty Gud har ingett dem tanken att utföra hans plan och handla i en och samma avsikt och att ställa sin kungamakt i vilddjurets tjänst, till dess Guds ord går i uppfyllelse. 18 Och kvinnan som du såg är den stora staden, som regerar över kungarna på jorden."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln