Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

² Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar,
    men min frälsning är fjärran.
³ Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
och om natten, men jag får ingen ro.
⁴ Dock är du den Helige,
    den som tronar på Israels lovsånger.
⁵ På dig förtröstade våra fäder,
    de förtröstade och du befriade dem.
⁶ Till dig ropade de och fick hjälp,
    på dig förtröstade de och kom ej på skam.

⁷ Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor, föraktad av folket.
⁸ Alla som ser mig hånar mig,
    de spärrar upp munnen,
de skakar på huvudet:
⁹ "Anförtro dig åt Herren!
    Han skall befria och rädda honom,
han har ju honom kär."

¹⁰ Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
¹¹ På dig är jag kastad ända från modersskötet,
redan i moderlivet var du min Gud.
¹² Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära,
och ingen finns som hjälper.

¹³ Tjurar i mängd omger mig,
    Basans oxar omringar mig.
¹⁴ Som glupande och rytande lejon
    spärrar de upp gapet mot mig.
¹⁵ Jag är lik vatten som hälls ut,
    alla mina leder har skilts åt.
Mitt hjärta är som vax,
    det smälter i mitt inre.

² Mina tankar tvingar mig att svara,
    jag är så upprörd.
³ Kränkande tillrättavisning måste jag höra,
men mitt förstånds ande ger mig svar.

⁴ Vet du inte att det alltid varit så,
    alltsedan människan sattes på jorden,
⁵ att de ogudaktigas jubel är kortvarigt,
att den gudlöses glädje varar ett ögonblick?
⁶ Om än hans förhävelse stiger upp till himlen
och hans huvud når till molnen,
⁷ så förgås han dock för alltid som sin egen träck.
De som såg honom skall fråga: "Var finns han?"
⁸ Likt en dröm flyger han bort,
    och ingen finner honom,
han jagas i väg som en syn om natten.
⁹ Det öga som såg honom ser honom inte mer,
hans plats får ej återse honom.
¹⁰ Hans barn måste gottgöra de fattiga,
hans händer lämna tillbaka hans vinning.
¹¹ Hans ben, fyllda av hans ungdoms kraft,
skall ligga i stoftet med honom.

¹² Om än ondskan är söt i hans mun
    och han gömmer den under sin tunga,
¹³ om han än är rädd om den och ej vill förlora den
utan förvarar den i sin mun,
¹⁴ så förvandlas denna föda i hans inre
och blir till ormgift inom honom.
¹⁵ Den rikedom han har slukat måste han kräkas upp,
Gud driver den ut ur hans buk.
¹⁶ Ormgift skall han suga i sig,
    giftormens tunga skall döda honom.
¹⁷ Inga bäckar skall han få se,
    inget flöde av honung och gräddmjölk.
¹⁸ Han måste lämna tillbaka vad han förvärvat,
han får inte njuta av det
    eller glädjas åt den rikedom han vunnit.
¹⁹ Ty han slog och övergav de ringa,
han rövade åt sig hus som han ej hade byggt.

²⁰ Han känner ingen ro i sitt inre,
    han kan inte rädda sig genom sina ägodelar.
²¹ Inget kommer undan hans glupskhet,
därför skall hans framgång ej bestå.
²² I sitt överflöd skall han drabbas av nöd,
lidande av alla slag skall möta honom.
²³ När han fyller sin buk
    skall Gud sända sin vredes glöd över honom,
och den skall träffa honom likt regn.
²⁴ Flyr han undan vapen av järn,
    skall kopparbågens pilar genomborra honom.
²⁵ Drar han ut pilen från sin rygg
    och den blanka udden ur sin galla,
då kommer dödsskräck över honom.
²⁶ Idel mörker väntar på hans ägodelar.
En eld som ingen blåser på skall förtära honom,
den skall ödelägga det som finns kvar i hans tält.
²⁷ Himlarna uppenbarar hans missgärning
och jorden reser sig upp mot honom.
²⁸ Allt i hans hus drivs bort
    som forsande vatten på vredens dag.
²⁹ Detta är vad den ogudaktiga människan får av Gud,
den lott Gud har bestämt.