Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Bön om hjälp, tacksägelse

(Ps 108:2-6)

57 För körledaren, ”Fördärva inte”. Miktam,^[a] av David, när han på sin flykt från Saul var i grottan.

David återinsätts på tronen

19 Snart nådde budet fram till Joav att kungen grät och sörjde Absalom. ² Och hela folkets glädje över räddningen förvandlades till sorg och klagan när de hörde att kungen var så förtvivlad över sin son. ³ Männen smög tillbaka in i staden, lika skamset som om de hade flytt undan striden.

⁴ Kungen dolde sitt ansikte och jämrade sig i sin sorg: ”Min son Absalom, min son!”

⁵ Då gick Joav in till kungen och sa till honom: ”Vi räddade ditt liv i dag och livet på dina söner, döttrar, hustrur och bihustrur och ändå får du oss att skämmas! ⁶ Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Varken dina soldater eller befälhavare betyder något för dig. Jag ser nu att om Absalom hade levat och alla vi andra hade dött, så hade du varit glad. ⁷ Gå nu ut och uppmuntra dina män, för jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda av dem att stanna kvar här över natten! Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.” ⁸ Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten. När nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.

David återvänder till Jerusalem

Under tiden hade Israels män flytt var och en till sig ⁹ och nu grälade man med varandra ute i Israels stammar om det som hänt. ”Det var ju han som räddade oss från våra fiender och befriade oss från filistéerna. Men nu har han fått fly ut ur landet för Absalom. ¹⁰ Absalom som vi smorde till kung över oss har dödats i striden. Varför säger ingen någonting om att hämta kungen tillbaka?”

¹¹ När kung David fick höra detta, sände han prästerna Sadok och Evjatar till de äldste i Juda och frågade: ”Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? ¹² Ni är ju mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod! Varför ska ni vara de sista att hämta kungen tillbaka?”

¹³ Han befallde dem också att säga till Amasa: ”Du är av mitt kött och blod och Gud får straffa mig om du inte från och med nu blir befälhavare över min här i stället för Joav!” ^[a]

¹⁴ På detta sätt lyckades David vinna över alla i Juda till sin sida. De sände honom följande bud: ”Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dina män!”

¹⁵ Kungen vände då tillbaka och kom till Jordan. Men redan när han kom till Gilgal vid Jordanfloden, möttes han av männen från Juda som kommit för att föra honom över floden. ¹⁶ Shimi^[b], benjaminiten Geras son från Bachurim, skyndade sig över tillsammans med männen i Juda för att välkomna kung David. ¹⁷ Med sig hade han tusen man från Benjamins stam och Siva, Sauls tjänare, samt Sivas femton söner och tjugo tjänare. De skyndade sig ner till Jordan före kungen. ¹⁸ De gick över vid vadstället för att hjälpa kungens familj att ta sig över och för att uppfylla alla kungens önskningar.

Shimi, Geras son, föll ner inför kungen just när han skulle gå över Jordan.

³⁵ Då svarade Jesus: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig. ³⁶ Men som jag redan har sagt er, så tror ni inte trots att ni har sett mig. ³⁷ Alla de som min Fader ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. ³⁸ Jag har ju inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja utan för att göra hans vilja som har sänt mig. ³⁹ Och detta är hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora en enda av dem som han har gett mig, utan att jag ska låta dem uppstå på den sista dagen. ⁴⁰ Detta är min Faders vilja, att alla som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Och jag ska låta dem uppstå på den sista dagen.”