Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Ångerpsalm. Herren förlåter den som bekänner sin synd

130 En vallfartssång.

¹⁸ Efter att David lyckats fly och komma undan gick han till Samuel i Rama och berättade för honom om allt vad Saul hade gjort. Samuel tog honom sedan med sig till Najot^[a] där de båda stannade. ¹⁹ Det dröjde dock inte länge förrän Saul fick reda på att David var i Najot vid Rama, ²⁰ och han skickade genast dit män för att hämta honom. Men när de kom fram och fick se hur Samuel och de andra profeterna profeterade, kom Guds Ande över männen så att de också började profetera.

²¹ När Saul fick höra vad som hänt, skickade han dit andra soldater, men också de började profetera. Och samma sak hände en tredje gång. ²² Då gick Saul själv till Rama och när han kom till den stora brunnen i Seku, frågade han: ”Var är Samuel och David?” Man talade då om för honom att de var i Najot vid Rama ²³ och Saul begav sig genast dit. Men medan han var på väg dit kom Guds Ande över Saul och han profeterade hela vägen ända fram till Najot. ²⁴ Sedan slet han av sig sin mantel och låg på det viset hela dagen och hela natten och profeterade i Samuels närvaro. Det är därför man brukar säga: ”Är Saul också en av profeterna?”

Paulus gläder sig över församlingens ånger

² Ge oss plats i era hjärtan. Vi har inte handlat orätt mot någon. Vi har inte lurat någon eller utnyttjat någon. ³ Men detta säger jag inte för att döma er. Nej, jag har ju redan sagt att ni är i våra hjärtan, för att vi ska både dö och leva tillsammans. ⁴ Jag har stort förtroende för er och är mycket stolt över er. Jag har fått mycket uppmuntran och överflödande glädje mitt i alla våra svårigheter.

⁵ När vi kom fram till Makedonien, fick vi ingen som helst ro. Runt omkring oss var det stridigheter; konflikter utanför och fruktan innanför. ⁶ Men Gud, som tröstar de nedtryckta, tröstade oss genom att Titus kom, ⁷ och inte bara genom att han kom, utan också genom den tröst han själv hade fått hos er, och att han kunde berätta om er längtan, er förtvivlan och er omsorg om mig. Det gladde mig ännu mer.

⁸ Nu ångrar jag inte längre mitt förra brev till er som gjorde er bedrövade. Först ångrade jag det ett tag, eftersom jag inser att jag gjorde er bedrövade, även om det var övergående. ⁹ Nu är jag i stället glad, inte för att ni blev bedrövade, utan därför att det fick er att vända om. Er bedrövelse var ju vad Gud önskade, och därför skadade vi ingen. ¹⁰ Den bedrövelse Gud låter någon känna leder till omvändelse, och den behöver ingen ångra. Men världslig bedrövelse driver mot döden. ¹¹ Tänk på allt vad denna bedrövelse som Gud lät er känna, ledde till bland er: innerlig hängivenhet, ursäkter, upprördhet, oro, längtan, iver, bestraffning! Ni gjorde allt för att visa att ni är oskyldiga i det här fallet. ¹² Men jag skrev inte brevet bara med tanke på den som hade felat, eller på den som fick lida för det, utan också för att ni själva med Guds hjälp skulle inse hur helhjärtat ni egentligen stöder oss. ¹³ Detta har verkligen tröstat oss.

Förutom denna tröst blev vi väldigt glada för Titus skull. Han var så lycklig och lättad efter att ha träffat er. ¹⁴ Jag hade redan innan talat om för Titus hur stolt jag är över er, och jag behövde verkligen inte skämmas över er. Allt jag hade sagt till Titus om er visade sig vara sant, precis som allt annat är sant som jag har sagt till er. ¹⁵ Han gillar er nu mer än någonsin, eftersom han minns med vilken respekt och vördnad ni alla lyssnade till honom och var villiga att följa alla hans råd. ¹⁶ Ja, jag är verkligen glad att jag så fullständigt kan lita på er.