Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Guds allvetande och allestädes närvaro

139 För körledaren. En psalm av David.

Eli och Samuel

(1:1—7:17)

Samuels födelse och barndom

Hanna får bönesvar – en son

1 I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och son till Jerocham och sonson till Elihu som i sin tur var son till Tochu och sonson till Suf i Efraims stam. ² Elkana hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn, men Hanna kunde inte få några.

³ Varje år reste Elkana från sin stad till Shilo^[a] för att tillbe och offra till härskarornas Herre. Vid den här tiden var Elis båda söner, Hofni och Pinechas, präster i Herrens tjänst. ⁴ Varje gång Elkana offrade, brukade han ge Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offerköttet. ⁵ Men åt Hanna gav han en särskild del^[b]. Han älskade henne djupt trots att Herren inte gett henne några barn. ⁶ Hennes rival provocerade och retade henne ständigt för den ofruktsamhet som Herren låtit henne drabbas av. ⁷ Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till Herrens hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta. ⁸ ”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?”

⁹ Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till Herrens tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången. ¹⁰ Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren. ¹¹ Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas Herre, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till Herren för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud!^[c]”

¹² Hon bad länge inför Herren och Eli iakttog hennes läppar. ¹³ Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full. ¹⁴ ”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!” ¹⁵ ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför Herren. ¹⁶ Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.”

¹⁷ Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” ¹⁸ ”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut.

Paulus ber att få dömas vid den kejserliga domstolen

25 Tre dagar efter att Festus hade kommit till provinsen, reste han från Caesarea till Jerusalem. ² Där blev han uppsökt av översteprästerna och några högt uppsatta judar som på nytt tog upp sina anklagelser mot Paulus. ³ De bad också att Festus skulle visa sin godhet mot judarna genom att låta Paulus föras tillbaka till Jerusalem. Deras egentliga plan var nämligen att överfalla och döda Paulus på vägen.

⁴ Men Festus svarade dem att Paulus satt i fängelse i Caesarea och att han själv snart skulle återvända dit. ⁵ ”Därför”, fortsatte han, ”måste era ledare följa med mig dit för att anklaga honom, om han nu har gjort något ont.”

⁶ Festus stannade hos dem åtta till tio dagar och återvände sedan till Caesarea. Följande dag satte han sig på domstolen och befallde att Paulus skulle föras in. ⁷ När Paulus sedan kom in, omringades han av de judar som hade kommit dit från Jerusalem och de framkastade många allvarliga anklagelser mot honom utan att kunna bevisa en enda av dem. ⁸ Men Paulus försvarade sig: ”Jag har inte brutit mot den judiska lagen eller mot templet eller mot kejsaren.”

⁹ Då frågade Festus som ville hålla sig väl med judarna: ”Är du villig att resa till Jerusalem och låta dig dömas av mig där?”

¹⁰ Paulus svarade: ”Jag står inför kejsarens domstol och det är här som jag ska dömas. Jag har inte gjort något ont mot judarna, det vet du mycket väl. ¹¹ Om jag har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om jag är grundlöst anklagad, så har ingen någon rätt att överlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren.”

¹² Festus diskuterade då detta med sina rådgivare och svarade sedan: ”Du har vädjat till kejsaren, därför ska du också få resa dit.”