Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
David och Goljat
Goljat utmanar Israel
17 Filistéerna gjorde sin armé klar för strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka vid Efes Dammim.
4 Då steg Goljat fram, en filistéisk tvekampskämpe från Gat. Han var över 3 meter lång. 5 Han hade en bronshjälm, ett harnesk med bronsfjäll som vägde 60 kilo, 6 benskydd av brons och ett spjut av brons som han bar på ryggen. 7 Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom[a] och dess spets av järn vägde sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. 8 Goljat stod och skrek till israeliterna på andra sidan: ”Varför har ni ställt upp er till strid? Jag är ju en filisté och ni är Sauls tjänare. Välj ut en man och skicka honom ner till mig! 9 Om han kan döda mig, ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar! 10 Jag utmanar Israels armé! Har ni någon som vågar strida mot mig?” 11 Men när Saul och den israelitiska armén hörde detta, blev de livrädda och tappade helt modet.
19 De är med Saul och den israelitiska armén i Terebintdalen och kämpar mot filistéerna.”
20 Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig i väg, så som Jishaj hade sagt. Han kom fram till lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till slagfältet under höga stridsrop, 21 och israeliter och filistéer stod snart uppställda mot varandra. 22 David lämnade då sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna och hälsade på sina bröder. 23 Medan han pratade med dem, steg den filisteiske tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur de filistéiska leden och ropade ut sin utmaning och David hörde det.
David dödar Goljat
32 ”Var inte orolig, herre”, sa David till Saul. ”Jag, din tjänare ska gå och strida mot den där filistén!”
33 ”Det klarar du inte”, svarade Saul. ”Hur skulle du kunna strida mot denne filisté? Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare sedan han var ung!”
34 Men David stod på sig och sa: ”När jag, din tjänare, vaktade min fars får och det kom fram ett lejon eller en björn som tog ett djur från flocken, 35 följde jag efter rovdjuret, slog ner det och ryckte bytet ur dess käftar. Om det vände sig mot mig, grep jag det i pälsen och slog ihjäl det. 36 Jag, din tjänare, har dödat både lejon och björn och jag ska göra likadant med den där oomskurne filistén, eftersom han har smädat den levande Gudens armé! 37 Herren, som räddat mig från både lejon och björn, ska rädda mig också undan denne filisté!”
”Gå!” sa Saul till honom. ”Herren ska vara med dig!” 38 Och så satte han på David sina egna kläder, en bronshjälm och ett harnesk. 39 David spände sedan fast svärdet utanpå rustningen och försökte gå eftersom han aldrig prövat detta tidigare.
”Jag kan ju inte röra mig i dessa! Sådant här är jag inte van vid”, sa han och tog av sig rustningen. 40 Istället tog han sin stav, plockade fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska och med sin slunga i handen gick han sedan för att möta filistéen.
41 Goljat kom allt närmare och hans sköldbärare gick framför honom. 42 Men när Goljat fick syn på David, föraktade han den unge och rödkindade pojken. 43 ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer mot mig med en käpp?” sa han till David. Sedan förbannade han David i sina gudars namn. 44 Och han sa: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren!”
45 ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och lans”, sa David till filistén, ”men jag kommer emot dig i härskarornas Herres namn, hans som är Israels armés Gud, den Gud som du har hånat! 46 I dag kommer Herren att överlämna dig åt mig och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig! Sedan ska jag ge filistéernas döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel! 47 Alla som är församlade här kommer att förstå att Herren inte räddar genom svärd och spjut. Det är Herren som avgör striden och han kommer att överlämna er åt oss!”
48 Medan Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. 49 Snabbt stack han ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt i väg den med slungan. Stenen träffade filistén i pannan och trängde djupt in och Goljat stupade med ansiktet mot marken.
57 Och när David återvände efter att ha dödat filistén och fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud, fick Avner tag i honom och tog honom med sig till Saul.
58 ”Vems son är du, unge man?” frågade Saul. David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.”
Davids och Jonatans vänskap
Saul blir avundsjuk på David
18 När Saul hade slutat sitt samtal med David, blev Jonatan djupt fäst vid David. Han älskade honom lika mycket som sitt eget liv. 2 Saul behöll nu David hos sig och lät honom inte återvända hem. 3 Jonatan ingick ett förbund med David, eftersom han älskade honom som sitt eget liv. 4 Han tog av sig sin mantel och gav den till David tillsammans med sina övriga kläder och sitt svärd, sin båge och sitt bälte.
5 Vilka uppdrag Saul än gav till David utförde han dem framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare i sin armé. Det uppskattades av både folket och männen i Sauls tjänst.
10 Nästa dag kom en ond ande från Herren över Saul och han bar sig åt som en besatt[a] inne i sitt hus. David spelade på harpan som han brukade. Men Saul hade ett spjut i handen 11 och plötsligt kastade[b] han det mot David och sa: ”Jag ska nagla fast honom vid väggen!” Två gånger lyckades David vika undan.
12 Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade lämnat honom själv. 13 Därför skickade han bort David och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som David sedan anförde under olika uppdrag.
14 David lyckades väl i allt han gjorde, för Herren var med honom. 15 Saul märkte också detta och han blev allt mer rädd för honom. 16 Men hela Juda och Israel älskade David, eftersom han ledde dem i striderna.
9 Han dömer världen i rättfärdighet,
han härskar över folken med rättvisa.
10 Herren är en tillflykt för de förtryckta,
en borg i nödens tid.
11 De som känner dig vid ditt namn,
förtröstar på dig, Herre,
för du överger inte dem som söker dig.
12 Lovsjung Herren,
honom som bor på Sion!
Berätta för folken vad han har gjort!
13 Han som hämnas blodsdåd kommer ihåg,
han glömmer inte de förtrycktas klagan.
14 Herre, var nådig mot mig,
se hur jag får lida för dem som hatar mig,
du som kan lyfta mig upp från dödens portar,
15 så att jag kan lovprisa dig i dotter Sions[a] portar
och glädjas över din räddning.
16 Folken faller själva i den grop de grävt,
och deras egen fot fastnar i det nät de lagt ut.
17 Herren gör sig känd,
han skipar rätt.
Den gudlöse snärjs i sina egna gärningar.
Higgajón[b]. Sélah
18 De gudlösa ska återvända till dödsriket,
alla folk som har glömt Gud.
19 Den fattige ska inte vara glömd för alltid,
inte heller är de förtrycktas hopp borta för evigt.
20 Stå upp, Herre! Låt inte människor få makten!
Låt folken bli dömda inför dig!
Vänskapens glädje
133 En vallfartssång. Av David.
Vad underbart och skönt det är
när bröder kan bo tillsammans i harmoni.
2 Det är som den dyrbara oljan på huvudet,
som rinner ner i skägget,
på Arons skägg,
ända ner till kraglinningen.
3 Det är som Hermons dagg
som faller ner på Sions berg.
För där ger Herren befallning om välsignelse
och liv för evigt.
6 Som Guds medarbetare uppmanar vi er också att inte ta emot Guds nåd förgäves. 2 Gud säger ju:
”Jag bönhör dig i nådens tid
och hjälper dig på räddningens dag.”[a]
Se, nu är nådens tid, nu är räddningens dag.
Paulus prövningar
3 Vi vill inte vara till anstöt för någon. Ingen ska kunna klaga på vår tjänst. 4 Vi vill i allting visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet i lidanden, svårigheter och nöd, 5 under misshandel, i fängelse och upplopp, i arbete och slit, vaka och svält, 6 i renhet, kunskap, tålamod och godhet, med den heliga Anden och uppriktig kärlek, 7 det sanna budskapet och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen, både i anfall och i försvar, 8 i ära och vanära, med både dåligt och gott rykte. Vi kallas för villolärare men talar sanning. 9 Vi är misskända men ändå erkända, nära döden men lever fortfarande, slagna men inte ihjälslagna, 10 sorgsna men ändå alltid glada, fattiga men gör många rika, äger inget men har ändå allt.
11 Vi har talat helt öppet till er, korinthier, för ni har en stor plats i vårt hjärta. 12 Ni har det inte trångt hos oss, men hos er är det trångt. 13 Kan ni inte försöka vara som vi? Nu talar jag till er som mina barn, ge plats i era hjärtan ni också.
Jesus stillar stormen
(Matt 8:18; 18:23-27; Luk 8:22-25)
35 När det blev kväll sa Jesus till sina lärjungar: ”Kom, så åker vi över till andra sidan sjön.” 36 Då lämnade de folket och åkte över i den båt där Jesus redan satt. Flera andra båtar följde också med. 37 Men då blåste en våldsam storm upp, och höga vågor slog in i båten så att den fylldes nästan helt av vatten. 38 Jesus själv låg och sov i båtens akter med huvudet mot en kudde. Men hans lärjungar väckte honom och sa: ”Mästare, märker du inte att vi håller på att förgås?”
39 Då reste han sig upp och talade strängt till vinden och sjön och sa: ”Tig! Var tyst!” Och genast lade sig vinden, och det blev alldeles lugnt.
40 Sedan frågade han sina lärjungar: ”Varför är ni rädda? Har ni fortfarande svårt att tro?”
41 Förskräckta sa de till varandra: ”Vem är han, som till och med vinden och sjön lyder?”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.