Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Gudsförnekelsens dårskap
(Ps 14)
53 För körledaren.[a] Mahalát. Maskil.[b] Av David.
2 Dåren säger för sig själv: ”Det finns ingen Gud!”
De är onda, deras handlingar är fördärvliga,
det finns ingen som gör det goda.
3 Från himlen ser Gud ner på människorna
för att se om det finns någon med förstånd,
någon som frågar efter Gud.
4 Men alla har vänt sig bort,
alla är lika korrumperade.
Det finns ingen som gör det goda, inte en enda.
5 Förstår de då ingenting, de som gör orätt,
de som äter mitt folk som man äter bröd,
de som inte ber till Gud?
6 Men de ska bli skräckslagna,
när ingenting finns att frukta.
Gud strör omkring deras ben som lägrar sig mot dig.
Du låter dem komma på skam, för Gud förkastar dem.
7 O, att det från Sion kom räddning för Israel!
När Gud återupprättar sitt folk från dess fångenskap
ska Jakob glädja sig och Israel jubla.
Jonatans djärva plan
23 Ett förband ur filistéernas armé hade nu gått fram till bergspasset vid Mikmas.
14 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son till sin väpnare: ”Kom så går vi över till filistéernas förläggning på andra sidan passet!” Men han berättade inte för sin far om sina planer. 2 Saul hade slagit läger runt granatäppelträdet i Migron vid gränsen till Giva med sina 600 män. 3 Bland dem fanns Achia som bar efoden. Han var barnbarnsbarn till Eli, Herrens präst i Shilo. Hans far var Achituv, I-Kavods bror, och hans farfar hette Pinechas.
Ingen lade märke till att Jonatan hade gett sig av. 4 Men för att komma till filistéernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två höga klippor som kallades Boses och Sene. 5 Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas och den södra mot Geva. 6 ”Nu går vi över till dessa oomskurna hedningar”, hade Jonatan sagt till sin väpnare. ”Kanske kommer Herren att göra något för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få, för han kan ge seger!”
7 ”Gör det du tycker är bäst”, svarade hans väpnare. ”Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.”
8 ”Bra, låt oss då gå över till männen och göra så att de ser oss”, sa Jonatan. 9 ”Om de säger till oss: ’Stanna där ni är tills vi kommer till er’, så stannar vi och går inte upp till dem. 10 Men om de säger: ’Kom hit upp!’, så gör vi det. Det ska vara tecknet på att Herren överlämnar dem åt oss.”
11 När filistéerna såg dem, ropade de: ”Titta! Hebréerna kravlar sig upp ur sina hål!” 12 Sedan ropade de ner från sin utpost till Jonatan och hans väpnare: ”Kom hit upp, så ska vi visa er!”
”Kom nu, följ mig”, sa Jonatan till sin väpnare, ”för Herren har överlämnat dem åt israeliterna!” 13 Och med hjälp av både händer och fötter tog Jonatan sig uppför klippan med väpnaren strax efter sig. Filistéerna föll för Jonatan och hans väpnare kom efter och gav dem dödsstöten.
14 Så dödade de cirka tjugo man på ett område ungefär lika stort som ett halvt plogland[a]. 15 Plötsligt utbröt panik i hela filistéernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, och samtidigt blev det jordbävning. Denna skräck sände Gud över dem.
16 Sauls vaktposter i Giva fick nu se hur hela filistéernas armé upplöstes och soldaterna flydde åt alla håll. 17 ”Ta reda på vem som saknas bland oss”, befallde Saul. Och när männen mönstrades fann man att Jonatan och hans väpnare var borta.
18 ”Hämta Guds ark[b]”, ropade Saul till Achia. Den fanns bland Israels folk på den tiden. 19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filistéernas läger allt mer. ”Nej, låt det vara!” sa Saul till prästen. 20 Sedan samlade Saul sina män och gick till stridsplatsen och fann att filistéerna höll på att döda varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem.
21 De hebréer som tidigare lytt under filistéerna och som dragit ut tillsammans med den filistéiska armén, bytte nu sida: de gick över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22 Slutligen anslöt sig även de som hade gömt sig i bergen, när de nu hörde att filistéerna flydde och deltog i striden och förföljde dem. 23 Så räddade Herren Israel den dagen och striden fortsatte bortom Bet Aven.
Avslutande förmaning
11 Se, här skriver jag egenhändigt med stora bokstäver:
12 De som på något yttre sätt vill skaffa sig själva anseende, försöker tvinga er till omskärelse bara för att slippa bli förföljda för Kristus kors. 13 Men dessa som förespråkar omskärelsen lyder inte själva lagen. De vill bara att ni ska låta omskära er, för att de ska kunna skryta över er i fysiskt avseende.
14 Men det enda jag vill skryta över är vår Herre Jesus Kristus kors. Genom det är världen korsfäst för mig och jag för världen. 15 Om man är omskuren eller ej spelar alltså ingen roll. Det som betyder något är en ny skapelse.
Slutönskan
16 Frid och barmhärtighet över dem som vill leva efter denna princip, och över Guds Israel. 17 Låt nu ingen i fortsättningen ge mig mer bekymmer, för jag bär Jesus märken på min kropp.
18 Nåd från vår Herre Jesus Kristus åt er ande, syskon. Amen.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.