M’Cheyne Bible Reading Plan

Rut plockar ax på Boas åker

2 ^(A) Noomi hade en släkting på sin mans sida, en mäktig man i Elimeleks släkt. Hans namn var Boas.^{[a] 2 (B)} Moabitiskan Rut sade till Noomi: ”Låt mig gå ut på åkern och plocka ax efter någon^[b] som ser på mig med välvilja.” Hon svarade henne: ”Ja, gå, min dotter.” ³ Då gick hon i väg och kom till en åker och plockade där ax efter skördemännen. Det föll sig så att åkermarken tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt.

⁴ Boas kom just då dit från Betlehem. ”Herren vare med er!”, hälsade han skördemännen. De svarade honom: ”Herren välsigne dig!” ⁵ Boas frågade den tjänare som var förman för skördemännen: ”Vem tillhör den där unga kvinnan?” ⁶ Tjänaren som var förman för skördemännen svarade: ”Det är en moabitisk kvinna som kom hit tillsammans med Noomi från Moabs land. ⁷ Hon bad att få plocka och samla ax bland kärvarna efter skördemännen. Sedan hon kom hit i morse har hon hållit på ända till nu, förutom att hon nyss vilade en liten stund i hyddan.”

⁸ Då sade Boas till Rut: ”Lyssna på mig, min dotter: Gå inte och plocka ax på någon annan åker och gå inte härifrån, utan håll dig till mina tjänstekvinnor här. ⁹ Se var skördemännen arbetar på åkern och följ efter dem. Jag har förbjudit männen att röra dig. Om du blir törstig, så gå till krukorna och drick av det som männen öser upp.” ¹⁰ Då föll hon ner på sitt ansikte och bugade sig mot jorden och sade till honom: ”Varför ser du på mig med välvilja och tar dig an mig, fast jag är en främling?” ¹¹ Boas svarade henne: ”Man har berättat för mig allt vad du har gjort för din svärmor efter din mans död, hur du har lämnat din far och din mor och ditt hemland och följt med till ett folk som du inte kände förut. ^12 (C) Må Herren löna dig för det du har gjort, må du få full lön från Herren, Israels Gud, som du har kommit till för att söka skydd under hans vingar.” ¹³ Hon sade: ”Herre, du har varit god mot mig. Du har tröstat mig och talat till din tjänarinnas hjärta, trots att jag inte är som någon av dina tjänstekvinnor.”

¹⁴ När det var dags att äta sade Boas till henne: ”Kom hit och ät av brödet och doppa ditt brödstycke i vinättikan.” Då satte hon sig vid sidan av skördemännen. Han räckte henne rostade ax, och hon åt och blev mätt och fick över. ¹⁵ När hon sedan reste sig för att plocka, befallde Boas sina män och sade: ”Låt henne få plocka mellan kärvarna också, och behandla henne inte illa. ¹⁶ Ni kan till och med dra ut strån ur knipporna åt henne och låta dem ligga så att hon får plocka upp dem, och ni får inte klandra henne för det.”

¹⁷ Hon plockade ax på åkern ända till kvällen. När hon sedan hade klappat ut det som hon hade plockat var det ungefär en efa^[c] korn. ¹⁸ Hon tog det med sig och gick in i staden, och hennes svärmor fick se vad hon hade plockat. Hon tog också fram och gav henne det hon hade fått över efter att ha ätit sig mätt. ¹⁹ Då sade hennes svärmor till henne: ”Var har du plockat i dag? Var har du arbetat? Välsignad vare han som har tagit sig an dig!” Då berättade hon för sin svärmor vem hon hade arbetat hos, hon sade: ”Mannen som jag har arbetat hos i dag heter Boas.” ²⁰ Då sade Noomi till sin sonhustru: ”Välsignad vare han av Herren, som inte har tagit bort sin nåd från vare sig de levande eller de döda!” Och Noomi tillade: ”Den mannen är vår nära släkting. Han är en av våra återlösare^[d].”

²¹ Moabitiskan Rut sade: ”Han sade också till mig: Håll dig till mina män tills de är färdiga med hela min skörd.” ²² Då sade Noomi till sin sonhustru Rut: ”Det är bra, min dotter, att du går med hans tjänstekvinnor, för på en annan åker kunde du bli antastad.” ²³ Så höll hon sig till Boas tjänstekvinnor och plockade ax där tills både kornskörden och veteskörden^[e] var klara. Men hon bodde hos sin svärmor.

Paulus resa till Rom

27 ^(A) När det var bestämt att vi skulle avsegla mot Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. ^2 (B) Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som skulle gå till hamnarna längs Asiens kust och lade ut. Aristarchus, en makedonier från Tessalonike, var med oss. ^3 (C) Dagen därpå lade vi till i Sidon. Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner och ta emot deras omsorg.

⁴ När vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind^[a]. ⁵ Vi seglade över öppna havet längs kusten av Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien.

⁶ Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det. ⁷ Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone. ⁸ Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.

^9 (D) Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen^[b] redan var förbi. Paulus varnade dem därför ^10 (E) och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att medföra skada och stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." ¹¹ Men officeren litade mer på styrmannen och skeppsägaren^[c] än på vad Paulus sade. ¹² Och då hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern.

Stormen

¹³ När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. ¹⁴ Men snart därefter svepte en kraftig stormvind^[d], den så kallade Nordosten, ner från ön. ¹⁵ Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva. ¹⁶ Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten^[e]. ¹⁷ När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret^[f] och lät skeppet driva.

¹⁸ Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, ¹⁹ och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. ²⁰ Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

²¹ Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. ²² Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. ²³ En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, ^24 (F) och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. ²⁵ Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. ²⁶ Vi måste bara stranda på en ö."

Skeppsbrottet

²⁷ När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet^[g], började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. ²⁸ De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.^{[h] 29} De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.

³⁰ Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. ³¹ Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." ³² Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.

³³ Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. ^34 (G) Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." ³⁵ När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. ³⁶ Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.

³⁷ Vi var allt som allt 276 personer ombord. ³⁸ Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön. ³⁹ När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. ⁴⁰ De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. ⁴¹ Men de drev emot ett rev där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna.

⁴² Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. ⁴³ Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land ⁴⁴ och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.

Jeremia profeterar och fängslas

37 ^(A) Sidkia^[a], Josias son, blev kung i stället för Konja, Jojakims son, för Babels kung Nebukadressar gjorde honom till kung i Juda land. ² Men varken han eller hans tjänare eller folket i landet lyssnade till de Herrens ord som han talade genom profeten Jeremia. ^3 (B) Ändå sände kung Sidkia i väg Jehukal, Shelemjas son^[b], och prästen Sefanja, Maasejas son, med detta bud till profeten Jeremia: ”Be för oss till Herren vår Gud.”

⁴ Jeremia gick ut och in bland folket, för man hade ännu inte satt honom i fängelse. ⁵ Faraos här^[c] hade dragit ut från Egypten, och när kaldeerna som belägrade Jerusalem fick höra ryktet om dem drog de sig tillbaka från Jerusalem.

⁶ Då kom Herrens ord till profeten Jeremia. Han sade: ⁷ Så säger Herren, Israels Gud: Detta ska ni svara Juda kung som har sänt er till mig för att fråga mig: ”Se, faraos här som har dragit ut till er hjälp ska vända tillbaka till sitt land Egypten. ^8 (C) Sedan ska kaldeerna återvända och belägra denna stad, inta den och bränna upp den i eld. ⁹ Så säger Herren: Bedra inte er själva genom att tänka: Kaldeerna drar sig helt säkert tillbaka ifrån oss. För de kommer inte att ge sig av. ¹⁰ Även om ni skulle slå kaldeernas hela här som strider mot er så att bara några sårade män blev kvar av dem, så skulle de resa sig upp var och en i sitt tält och bränna upp denna stad i eld.”

¹¹ Men när kaldeernas här hade dragit sig tillbaka från Jerusalem på grund av faraos här, ¹² ville Jeremia lämna Jerusalem och gå till Benjamins land för att där ta i besittning sin jordlott^[d] bland folket. ^13 (D) När han kom till Benjaminsporten greps han av vaktens befälhavare Jiria, son till Shelemja, son till Hananja, som sade: ”Du tänker gå över till kaldeerna.” ¹⁴ Jeremia svarade: ”Det är inte sant! Jag tänker inte gå över till kaldeerna.” Men Jiria hörde inte på honom utan grep Jeremia och förde honom till furstarna. ¹⁵ De blev arga på Jeremia och lät misshandla honom och satte honom i förvar i skrivaren Jonatans hus som gjorts om till fängelse.

^16 (E) När Jeremia hade kommit in i fängelsehålan, ner i fångvalven, och varit där en lång tid, ^17 (F) lät kung Sidkia hämta honom. Hemma hos sig frågade kungen honom i hemlighet: ”Har det kommit något ord från Herren?” Jeremia svarade: ”Ja.” Och han fortsatte: ”Du ska överlämnas i den babyloniske kungens hand.”

¹⁸ Sedan frågade Jeremia kung Sidkia: ”Hur har jag handlat orätt mot dig, dina tjänare och detta folk, eftersom ni har satt mig i fängelse? ¹⁹ Och var finns nu era profeter som profeterade för er: Babels kung ska inte anfalla er och detta land? ^20 (G) Så hör mig nu, min herre och kung. Lyssna till min vädjan och skicka inte tillbaka mig till skrivaren Jonatans hus, för då kommer jag att dö där.” ^21 (H) Då befallde kung Sidkia att man skulle hålla Jeremia i förvar på vaktgården, och man gav honom en kaka bröd om dagen från Bagargatan tills allt bröd var slut i staden. Och Jeremia blev kvar på vaktgården.

Fortsättning av föregående psalm