Chronological

1 Ord av Predikaren, son till David, kung i Jerusalem.

Allt jordiskt är förgängligt

¹⁰ Finns det något om vilket man säger: "Se, detta är nytt", så har det redan funnits i gamla tider som varit före oss. ¹¹ Ingen minns längre det som har skett förut. Inte heller skall det som sker härefter bli ihågkommet av dem som kommer sedan.

Strävan efter vishet är också förgängligt

¹² Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. ¹³ Jag inriktade mitt hjärta på att genom vishet begrunda och utforska allt som sker under himlen. Det är en usel möda som Gud har gett människors barn att plåga sig med. ¹⁴ Jag såg allt som görs under solen, och se, allt är förgängligt och ett jagande efter vind.

¹⁶ Jag sade i mitt hjärta: "Se, jag har en hög ställning och är visare än alla de som varit före mig i Jerusalem. Mycken vishet och kunskap har mitt hjärta sett." ¹⁷ Men när jag inriktade mitt hjärta på att lära känna visheten och förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.

Njutning och rikedom är förgängligt

2 Jag sade i mitt hjärta: "Nåväl, jag vill låta dig pröva glädjen. Gör dig nu goda dagar." Men se, också detta var förgängligt.

³ Jag tänkte att jag skulle stärka min kropp med vin, medan jag gav akt på vishet, och hålla mig till dårskap, till dess att jag såg vad som var bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever. ⁴ Jag uträttade stora ting: Jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. ⁵ Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd. ⁶ Jag anlade vattendammar åt mig för att med dem vattna den skog av träd som växte upp. ⁷ Jag köpte slavar och slavinnor och hade tjänare som fötts i mitt hus. Jag ägde mer boskap, nötkreatur och får än någon före mig i Jerusalem. ⁸ Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är mannens lust: en kvinna, ja, kvinnor. ⁹ Jag blev stor, ja, större än alla som före mig varit i Jerusalem. Min vishet förblev också hos mig. ¹⁰ Allt som mina ögon begärde gav jag dem och jag unnade mig all glädje. Ty mitt hjärta hade glädje av all min möda, och detta var lönen för all min möda.

¹¹ Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag hade lagt ner, se, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns ingenting att vinna under solen.

Vishetens och dårskapens förgänglighet

¹² Sedan vände jag mig för att se på visheten och oförnuftet och dårskapen. Ty vad kan den människa göra som kommer efter kungen? Bara det som man redan förut har gjort. ¹³ Jag insåg då att visheten har samma företräde framför dårskapen som ljuset framför mörkret: ¹⁴ Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda. ¹⁵ Då sade jag i mitt hjärta: Som det går dåren, så skall det gå mig. Vilken nytta har jag då haft av all min vishet? Jag sade i mitt hjärta: Också detta är förgängligt. ¹⁶ Ty varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar skall båda vara glömda. Hur dör den vise? Som dåren!

Vad tjänar all möda till?

¹⁷ Jag hatade livet, ty ont tycktes mig det verk som görs under solen. Allt är ju förgängligt och ett jagande efter vind. ¹⁸ Jag hatade all min möda under solen. Åt den som kommer efter mig måste jag ju lämna vad jag gjort. ¹⁹ Och vem vet om han är en vis man eller en dåre. Ändå skall han få råda över allt det som jag med möda och vishet förvärvat under solen. Också detta är förgänglighet.

²⁰ Jag började förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. ²¹ Ty om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte haft någon möda med den. Också detta är förgängligt och ett stort elände. ²² Vad har då människan för all sin möda och sitt hjärtas önskan och allt sitt slit under solen? ²³ Ty alla hennes dagar är fyllda av plågor och bekymmer. Inte ens natten ger hennes hjärta ro. Också detta är fåfänglighet.

²⁴ Det finns inget bättre för en människa än att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag förstod att också detta kommer från Guds hand. ²⁵ Ty vem kan äta och vem kan njuta oberoende av honom? ²⁶ Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla in och lägga på hög för att det skall ges åt den som är god i Guds ögon. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Allt har sin tid

⁹ Vad vinner då den som arbetar med sitt slit? ¹⁰ Jag såg den möda Gud har gett människors barn att sträva med. ¹¹ Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden. ¹² Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra gott så länge de lever. ¹³ Och när en människa äter och dricker och finner glädje i sin möda, då är det en Guds gåva. ¹⁴ Jag insåg att allt det Gud gör består för evigt. Till det kan inget läggas, och från det kan inget dras. Så har Gud gjort för att man skall frukta honom. ¹⁵ Det som är, fanns redan förut. Det som kommer att ske, skedde också tidigare. Gud kallar på det förflutna.

Människans förgänglighet

¹⁶ Vidare såg jag under solen: På domarsätet rådde ogudaktighet, på rättfärdighetens plats den ogudaktige. ¹⁷ Då tänkte jag: Både den rättfärdige och den ogudaktige skall Gud döma. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs. ¹⁸ Jag tänkte: För människornas skull sker detta, för att Gud skall pröva dem och för att de skall se att de i sig själva är som djuren. ¹⁹ Ty det går människors barn som det går djuren, det går dem alla lika. Den enes död är som den andres. Alla har de samma livsande. Ja, människorna har inget att komma med framför djuren. Allt är förgängligt. ²⁰ Alla går till en och samma plats. Alla har blivit till av stoft, alla vänder åter till stoft. ²¹ Vem vet om människornas ande stiger uppåt eller om djurens ande far ner under jorden?

²² Jag såg att inget är bättre för människan än att hon gläder sig i sin gärning, ty det är hennes del. Vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se det som skall ske efter henne?

Förtryck, möda och ensamhet

4 Vidare såg jag de våldsdåd som begås under solen. Jag såg tårarna hos de förtryckta, och ingen tröstade dem. Från förtryckarnas hand utgick våld, och ingen tröstade dem. ² Då prisade jag de döda, som redan dött, lyckligare än de levande, som ännu levde. ³ Men lyckligare än de båda prisade jag den som ännu ej blivit till, den som ej sett det onda som görs under solen.

⁴ Jag såg att all möda och framgång i arbetet beror på den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. ⁵ Dåren lägger händerna i kors och förtär sig själv. ⁶ Bättre en handfull ro än båda händerna fulla med möda och ett jagande efter vind.

⁷ Ännu mer av förgänglighet såg jag under solen: ⁸ En man kan stå helt ensam och inte ha någon vid sin sida, varken son eller bror. Ändå är det inget slut på allt hans slit, och hans ögon blir inte mätta på rikedom. För vem mödar jag mig då och nekar mig själv allt gott? Också detta är fåfänglighet och en usel möda.

⁹ Bättre två än en, ty de får god lön för sin strävan. ¹⁰ Om de faller, kan den ene resa upp den andre. Men ve den ensamme! Om han faller, finns det inte någon som kan resa upp honom. ¹¹ Likaså, om två sover tillsammans håller de värmen, men hur skall den ensamme hålla sig varm? ¹² Där den ensamme blir övervunnen, kan två stå emot. Och en tredubbelt tvinnad tråd brister inte så lätt.

Jordisk makt är förgänglig

¹³ Bättre en yngling som är fattig och vis, än en kung som är gammal och dåraktig, och som inte förstår att låta varna sig. ¹⁴ Ty från fångarnas hus gick han ut för att bli kung, fastän han var född fattig i sitt rike. ¹⁵ Jag såg alla som levde och rörde sig under solen tillsammans med denne yngling som skulle ta den andres plats. ¹⁶ Det var ingen ände på allt folket, på alla dem han gick i spetsen för. Och ändå, de som kommer efter kan inte glädja sig över honom. Också detta är förgänglighet och ett jagande efter vind.

Obetänksamma löften

¹⁷ Bevara din fot, när du går till Guds hus. Att komma dit för att höra är bättre än dårarnas offer. Ty de vet inte att de gör det som är ont.

5 Var inte för snar med din mun och låt inte ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Ty Gud är i himlen och du är på jorden. Låt därför dina ord vara få. ² Ty av mycket arbete kommer drömmar och av många ord dåraktigt tal. ³ Dröj inte att infria det löfte du har gett åt Gud, ty han har inte behag till dårar. Håll vad du lovar! ⁴ Det är bättre att du inte lovar något än att du lovar och inte håller det. ⁵ Låt inte din mun vara orsak till att din kropp syndar och säg inte inför sändebudet att löftet var förhastat. Vill du att Gud skall bli vred för dina ords skull och förstöra dina händers verk? ⁶ Ty där drömmarna är många följer mycket fåfänglighet och många ord. Men frukta du Gud!

Rikedomens och livets förgänglighet

⁷ Om du ser att den fattige förtrycks och att rätt och rättfärdighet i landet kränks, så bli inte förvånad över detta, ty hög vakar över hög och andra höga över dem båda. ⁸ Under allt detta är det en förmån för ett land att ha en kung som ser till att marken brukas.

⁹ Den som älskar pengar blir inte mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Också detta är fåfänglighet. ¹⁰ När ägodelarna förökas är det många som äter av dem. Vilken nytta har ägaren av dem utom att hans ögon får se dem? ¹¹ Ljuv är arbetarens sömn, han må ha litet eller mycket att äta. Men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.

¹² Ett svårt elände har jag sett under solen: hopsparad rikedom som blir sin ägare till skada. ¹³ Går denna rikedom förlorad genom någon olycka och ägaren har en son, får denne ingenting. ¹⁴ Som han kom ut ur moderlivet, lika naken måste han gå bort igen. För sitt slit får han inget att ta med sig. ¹⁵ Också detta är ett svårt elände. Han skall gå bort som han kom. Vad vinner han som mödar sig för vinden! ¹⁶ Ja, alla dagar lever han i mörker med mycken oro, sjukdom och besvikelse.

¹⁷ Se, detta är vad jag har insett: Det är gott och skönt att människan äter och dricker och gör sig goda dagar mitt i sin möda, när hon strävar under solen, de levnadsdagar som Gud ger henne. Ty detta är hennes del. ¹⁸ Om Gud ger rikedom och skatter åt någon och dessutom förmåga att njuta av det och ta ut sin del och finna glädje i sin möda, då är det en Guds gåva. ¹⁹ Ty han tänker knappt på sina levnadsdagar eftersom Gud ger honom glädje i hjärtat.

6 Jag har under solen sett ett elände som vilar tungt på människorna: ² Det är när Gud har gett rikedom, skatter och ära åt någon så att han inte saknar något av allt han önskar sig, och Gud sedan inte ger honom möjlighet att själv njuta av det, utan låter en främling göra det. Detta är förgänglighet och en svår plåga.

³ Om en man får hundra barn och lever i många år, ja, hur många hans dagar än blir, men han inte får njuta av det goda, och om han dessutom inte får någon begravning, då säger jag: Ett dödfött foster har det bättre än han. ⁴ Ty till förgänglighet har det kommit, i mörker går det bort, och mörkret döljer dess namn. ⁵ Det fick inte se eller känna solen. Det har mer vila än den andre. ⁶ Ja, även om han levde i två gånger tusen år utan att se något gott - går inte alla ändå till en och samma plats? ⁷ All människans möda är för hennes mun. Ändå blir själen inte mättad.

⁸ Vilket företräde har den vise framför dåren? Vad hjälper det den fattige, om han förstår att uppföra sig inför de levande? ⁹ Bättre att njuta av det man har för ögonen än att tråna efter annat. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

¹⁰ Det som finns har redan tidigare ett namn, och vad människan är, är redan känt. Hon kan inte gå till rätta med den som är mäktigare än hon själv. ¹¹ Ty ju fler ord, desto större fåfänglighet. Vad vinner man på det?