Beginning

4 Jag, Nebukadnessar, levde i lugn och ro i mitt palats och hade framgång. ² Då fick jag en dröm som skrämde mig. Jag blev förfärad av drömbilder på min bädd och av syner jag såg. ³ Jag gav en befallning att alla visa män i Babylon skulle hämtas till mig för att tyda drömmen. ⁴ När magikerna, besvärjarna, astrologerna och teckentydarna kom och jag berättade drömmen för dem, kunde de inte säga vad den betydde. ⁵ Till slut kom Daniel till mig, han som kallas Belteshassar efter min gud. Han har heliga gudars ande i sig. Jag berättade drömmen även för honom.

⁶ ”Belteshassar, du den främste bland mina magiker, jag vet att heliga gudars ande bor i dig och att ingen hemlighet är för svår för dig. Det här såg jag i min dröm, tala om för mig vad det betyder: ⁷ Jag låg på min bädd och såg ett träd mitt på jorden. Det var mycket högt. ⁸ Trädet växte sig så stort och högt att det nådde upp till himlen, och det syntes till världens ände. ⁹ Dess lövverk var vackert, och det gav mycket frukt, tillräckligt för alla att äta. Markens djur fann skugga under det, fåglar byggde bo på dess grenar, och alla varelser fick sin föda av det.

¹⁰ Då fick jag se, där jag låg på min bädd, en helig väktare komma ner från himlen. ¹¹ Han ropade högt: ’Hugg ner trädet! Skär av grenarna, slit av löven och sprid ut frukten, så att djuren som håller till under det flyr, liksom fåglarna från dess grenar. ¹² Men lämna kvar stubben med rötterna i jorden, i markens gräs, fastbunden med en kedja av järn och koppar.

Han ska fuktas av himlens dagg och leva med djuren bland vegetationen på jorden. ¹³ Han ska förvandlas och få ett djurs sinne. Så ska sju år^[a] gå.

¹⁴ Detta har väktarna bestämt, och denna dom har de heliga tillkännagett. För de som lever ska inse att den Högste råder över människors riken och kan ge dem till vem han vill och sätta den lägsta till härskare över dem.’

¹⁵ Så var den dröm, som jag, kung Nebukadnessar, hade. Tala nu om för mig, Belteshassar, vad den betyder! Ingen av de visa i mitt rike kan tyda den åt mig, men du kan, för heliga gudars ande är i dig.”

Daniel tyder drömmen

¹⁶ Daniel, som kallades Belteshassar, blev för en stund förvirrad och förskräckt av sina tankar. Men kungen sa till honom: ”Belteshassar, låt inte drömmen och dess betydelse skrämma dig!” Belteshassar svarade: ”Min herre, om drömmen ändå kunde gälla dina fiender, och dess innebörd dina motståndare! ¹⁷ Trädet som du såg växa så stort och högt, med en topp som nådde upp till himlen, synligt över hela världen, ¹⁸ och som hade ett vackert lövverk och som gav mycket frukt, tillräckligt för alla att äta, under vilket markens djur levde och på vars grenar fåglar bodde – ¹⁹ det är du själv, o kung. Du har vuxit dig så stor och stark att din makt når ända upp till himlen, och du regerar ända ut till världens ände.

²⁰ Kungen såg en helig väktare komma ner från himlen och säga: ’Hugg ner trädet och förstör det, men lämna stubben med rötterna kvar i jorden, i markens gräs, fastbunden med en kedja av järn och koppar. Han ska fuktas av himlens dagg och leva med markens djur, tills sju år har gått.’ ²¹ Det här är tydningen, o kung, och detta är vad den Högste har beslutat att låta drabba dig, min herre och kung: ²² Du kommer att drivas bort från mänskliga boningar och få bo bland markens djur, äta gräs som oxar och fuktas av himlens dagg. Så ska det vara under sju år, tills du har insett att den Högste regerar över människors riken och ger dem åt vem han vill. ²³ Men befallningen att lämna kvar stubben med rötterna betyder att du ska få tillbaka ditt rike igen, när du har insett att det är himlen som regerar. ²⁴ Lyd därför mitt råd, o kung, gör dig av med din synd genom att göra det som är rättfärdigt och med din skuld genom att vara barmhärtig mot de fattiga! Då kan det hända att din framgång får bestå.”

Drömmen går i uppfyllelse

²⁵ Allt detta drabbade kung Nebukadnessar. ²⁶ Tolv månader senare gick kungen omkring på taket till sitt palats i Babylon ²⁷ och sa för sig själv: ”Är inte detta det stora Babylon, som jag själv har byggt till ett kungligt residens, med min mäktiga kraft, till mitt majestäts ära!”

²⁸ Medan orden fortfarande var på hans läppar, kom en röst från himlen: ”Kung Nebukadnessar, detta är bestämt för dig: Ditt rike har tagits ifrån dig. ²⁹ Du ska drivas bort ur människors närhet och få bo bland markens djur och äta gräs som oxarna. Så ska sju år gå, tills du inser att den Högste regerar över människors riken och ger dem åt vem han vill.”

³⁰ I samma stund gick orden i uppfyllelse. Nebukadnessar blev bortförd och fick äta gräs som oxarna, och hans kropp fuktades av himlens dagg. Hans hår växte och blev långt som en örns fjädrar och hans naglar som fågelklor.

³¹ Men när den tiden hade gått, lyfte jag, Nebukadnessar, min blick mot himlen. Mitt förstånd återvände, och jag prisade den Högste och lovade och ärade honom som lever i evighet.

³³ Samtidigt som jag fick tillbaka mitt förstånd, fick jag också tillbaka min härlighet och glans, till ära för mitt rike. Mina rådgivare och stormän sökte upp mig, jag fick tillbaka min tron och blev till och med mäktigare än tidigare. ³⁴ Jag, Nebukadnessar, prisar nu och upphöjer och ärar himlens kung, för allt som han gör är sant och rätt. Han har makt att krossa de högmodiga.

Daniel tyder skriften på väggen

5 Kung Belshassar höll en stor fest för sina tusen stormän och drack vin med dem. ² Medan Belshassar då drack vin beordrade han att man skulle hämta de guld- och silverkärl som hans far Nebukadnessar hade tagit från templet i Jerusalem. Kungen själv, hans stormän, hans hustrur och bihustrur skulle dricka ur dem. ³ Då hämtades guldkärlen som man hade tagit ur stora salen i Guds hus i Jerusalem, och kungen, hans stormän, hans hustrur och bihustrur drack ur dem. ⁴ De drack vin och prisade sina gudar av guld och silver, koppar och järn, trä och sten.

⁵ Plötsligt syntes fingrar från en människohand skriva på den vitkalkade väggen, invid den stora ljusstaken i kungapalatset. Kungen såg på handen när den skrev. ⁶ Hans ansikte bleknade, hans tankar skrämde honom, hans knän skakade och benen gav vika under honom. ⁷ Han ropade högt att man skulle hämta besvärjarna, astrologerna och teckentydarna och sa till de visa männen i Babylon: ”Den som kan läsa skriften och tala om för mig vad den betyder ska bli klädd i purpur, få en guldkedja kring sin hals och bli den tredje mannen^[b] i riket.”

⁸ Men när kungens visa män kom var det ingen av dem som kunde förstå skriften, än mindre tala om vad den betydde. ⁹ Kung Belshassar blev alltmer förskräckt och allt blekare. Hans stormän var uppskakade.

¹⁰ Men när kungamodern fick höra vad kungen och stormännen sa, kom hon in i festsalen och sa: ”Må kungen leva för evigt! Var inte så förskräckt och blek! ¹¹ Det finns en man i ditt rike som har heliga gudars ande i sig. På din fars tid fann man hos honom insikt, förstånd och vishet lik gudars vishet. Kung Nebukadnessar, din far, satte honom över magikerna, besvärjarna, astrologerna och teckentydarna. ¹² Denne Daniel, som kungen gav namnet Belteshassar, har en enastående ande av kunskap och insikt. Han kan tyda drömmar och lösa gåtor och svåra problem. Kalla hit Daniel, så ger han uttydningen.”

¹³ Daniel fördes till kungen, och denne sa: ”Så du är Daniel, en av dem som min far kungen förde till exil från Juda. ¹⁴ Jag har hört att du har gudars ande i dig och att man hos dig funnit insikt, förstånd och enorm vishet. ¹⁵ De visa männen och besvärjarna har förts till mig för att läsa och tyda denna skrift, men de har inte kunnat ge någon förklaring. ¹⁶ Jag har hört att du kan ge tydningar och lösa svåra problem. Om du kan läsa skriften och tala om för mig vad den betyder ska du kläs i purpur, få en guldkedja om halsen och bli den tredje mannen i riket.”

¹⁷ Daniel svarade kungen: ”Behåll dina gåvor och ge dina belöningar till någon annan! Jag ska läsa skriften för kungen och tala om för honom vad den betyder ändå.

¹⁸ O, kung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. ¹⁹ För den storhets skull som Gud gav honom darrade alla världens folk, nationer och språk av fruktan för honom. Han dödade vem han ville och skonade människors liv när han så ville. Han upphöjde vem han ville och förnedrade vem han ville. ²⁰ Men när han blev högmodig till sitt sinne och förhärdad och arrogant till sin läggning, störtades han från sin kungatron och berövades sin ära. ²¹ Han drevs ut från mänskligheten, hans innersta blev som ett djurs, och han bodde bland vildåsnor. Han fick äta gräs som oxarna, och hans kropp fuktades av himlens dagg, tills han insåg att den högste Guden regerar över alla mänskliga riken och att han sätter vem han vill till att regera över dem.

²² Men du Belshassar, hans son, du har inte blivit ödmjuk, fastän du känner till allt detta. ²³ Du har satt dig upp mot himlens Herre och hämtat till dig kärlen från hans tempel. Du och dina stormän, hustrur och bihustrur har druckit vin ur dem medan ni prisat era gudar av silver, guld, koppar, järn, trä och sten, gudar som varken ser eller hör eller fattar något. Men den Gud som har din livsande och hela din livsvandring i sin makt, honom har du inte ärat. ²⁴ Därför har han sänt denna hand som skrev denna skrift. ²⁵ Så här lyder skriften som skrevs:

Mene mene tekel u-farsin. ^[c]

²⁶ Och detta är vad det betyder:

²⁹ På Belshassars befallning blev då Daniel klädd i purpur, en guldkedja hängdes om hans hals, och han utropades till den tredje mannen i riket. ³⁰ Den natten blev Belshassar, kaldéernas kung, dödad, ³¹ och medern Dareios tog över riket vid sextiotvå års ålder.

Daniel i lejongropen

6 Dareios fann det för gott att tillsätta 120 satraper^[d] som skulle finnas överallt i riket, ² och över dem tre ministrar, av vilka Daniel var en. Satraperna skulle avlägga räkenskap för dem, så att kungen inte led någon förlust. ³ Daniel med sin enastående begåvning visade sig snart vara dugligare än de andra ministrarna och satraperna, och kungen hade planer på att sätta honom över hela riket.

⁴ De andra ministrarna och satraperna försökte då finna något att anmärka på i Daniels tjänsteutövning, men de kunde inte hitta något. De kunde inte finna något korrupt hos honom, eftersom han var pålitlig och varken oärlig eller slarvig. Man fann ingenting mot honom. ⁵ Till sist sa männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för, förutom möjligen något som gäller hans Guds lag.”

⁶ Ministrarna och satraperna gick som en grupp^[e] till kungen och sa: ”Kung Dareios, må du leva i evighet! ⁷ Alla rikets ministrar, landshövdingar, satraper, rådgivare och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett påbud ges att den som under de kommande trettio dagarna ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o kung, ska kastas i lejongropen. ⁸ Utfärda alltså nu, o kung, detta påbud och skriv ner det, så att det i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” ⁹ Kung Dareios gjorde så och skrev ner påbudet.

¹⁰ När Daniel fick veta att förordningen var utfärdad gick han hem, där fönstren i övervåningen var öppna mot Jerusalem. Där böjde han knä tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, precis som han alltid hade gjort.

¹¹ Gruppen av dessa män gick då dit och fann att Daniel bad och åkallade sin Gud. ¹² De gick till kungen och tog upp det kungliga påbudet: ”Har inte du utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna tillber någon annan, gud eller människa, än dig, o kung, ska kastas i lejongropen?” ”Jo”, svarade kungen, ”det är fastställt enligt Mediens och Persiens lag, som inte kan återkallas.” ¹³ Då berättade de för kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, bryr sig inte om dig och ditt påbud som du utfärdat, o kung. Han förrättar sin bön tre gånger om dagen.”

¹⁴ När kungen hörde detta, blev han mycket bekymrad och bestämde sig för att försöka rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att komma på något sätt att rädda honom. ¹⁵ Sedan kom gruppen till kungen och sa: ”Tänk på, o kung, att i medisk och persisk lag kan inget påbud och ingen förordning som kungen utfärdar återkallas.” ¹⁶ Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen. Kungen sa till honom: ”Måtte din Gud som du ständigt tillber rädda dig!” ¹⁷ En sten hämtades och lades över öppningen, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras när det gällde Daniel.

¹⁸ Sedan gick kungen tillbaka till sitt palats och lade sig utan att äta den natten. Han ville inte ha någon kvinna^[f], och han låg sömnlös. ¹⁹ Kungen steg upp mycket tidigt i gryningen och skyndade sig ut till lejongropen. ²⁰ När han närmade sig gropen ropade han på Daniel med en ängslig röst: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare, kunde din Gud, som du ständigt tillber, rädda dig från lejonen?” ²¹ Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva i evighet! ²² Min Gud sände sin ängel. Han stängde lejonens gap. De har inte rört mig, eftersom jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och inte heller har jag gjort något orätt mot dig, o kung.”

²³ Kungen blev utom sig av glädje och befallde att man skulle hämta upp Daniel. När man hade lyft upp Daniel, kunde man inte finna någon skada på honom. Han hade litat på sin Gud. ²⁴ På kungens befallning hämtade man sedan de män som hade anklagat Daniel och kastade dem i lejongropen tillsammans med deras barn och hustrur. Innan de ens hunnit ner till gropens botten var lejonen över dem och slet dem i stycken.

²⁵ Därefter skrev kung Dareios till alla folk, nationer och språkgrupper i hela riket:

”Jag önskar er stor välgång!

²⁶ Det är min befallning att man överallt i mitt rike ska bäva och frukta för Daniels Gud.

²⁸ Daniel hade framgång under hela Dareios regeringstid och likaså under persern Kyros.