Beginning

Egyptens högmod

31 I det elfte året, på första dagen i tredje månaden kom Herrens ord till mig: ² ”Du människa, säg till farao, kungen av Egypten, och till hela hans här: ’Med vem kan man jämföra dig i din storhet?

¹⁰ Så säger Herren, Herren: Eftersom den växte så hög och sköt upp sin topp bland molnen, och eftersom den greps av högfärd för sin höjd, ¹¹ överlämnade jag den åt en härskare över folken. Han behandlade den som dess ondska förtjänade. Jag hade förskjutit den. ¹² Främlingar, de grymmaste av folk, högg ner den och lät den ligga. Dess grenar låg utspridda överallt i bergen och dalarna, de låg sönderbrutna i landets bäckar. Alla jordens folk som hade bott under dess skugga övergav den och lät den ligga. ¹³ Himlens fåglar har byggt sina bon i det fallna trädet och markens djur lagt sig bland grenarna. ¹⁴ Därför ska aldrig mer några träd som växer vid vatten vara högmodiga över sin höjd och skjuta upp sin topp bland molnen, inga välvattnade träd, hur höga de än blir. De är alla bestämda till att dö och måste ner i jorden, tillsammans med de människor som lagts i graven.

¹⁵ Så säger Herren, Herren: Den dag den störtade ner i dödsriket lät jag djupet klä sig i sorg för dess skull och hålla tillbaka sina flöden, och dess rikliga vatten sinade. Jag klädde Libanon i sorgdräkt, och alla dess träd vissnade. ¹⁶ Jag fick folken att darra när det föll ner i dödsriket, tillsammans med dem som gått ner i graven. Det blev till tröst för alla Edens träd djupt nere i jorden, de bästa och mest utsökta i Libanon, alla de som hade gott om vatten. ¹⁷ Också de hade tillsammans med den gått ner till dödsriket, till dem som dödats med svärd, dess allierade, som bott i dess skugga bland folken.

¹⁸ Vilket av Edens alla träd kan du jämföras med i härlighet och majestät? Likafullt ska du störtas till jorden där nere, tillsammans med Edens träd. Du ska ligga där bland de oomskurna, bland dem som dödats med svärd.

Så ska det gå för farao och hela hans här, säger Herren, Herren.’ ”

Klagosång över farao

32 I det tolfte året, på första dagen i tolfte månaden^[d] kom Herrens ord till mig: ² ”Du människa, sjung en klagosång över farao, kungen av Egypten, och säg till honom:

³ Så säger Herren, Herren:

¹¹ Så säger Herren, Herren:

¹⁶ Detta är en klagosång som man ska sjunga. Kvinnorna bland folken^[e] ska sjunga den, över Egypten med hela dess här ska de sjunga den, säger Herren, Herren.”

Egypten och andra riken far ner till dödsriket

¹⁷ I det tolfte året, på femtonde dagen i månaden, kom Herrens ord till mig: ¹⁸ ”Du människa, klaga över Egyptens här: Befall dem att fara ner till jorden, tillsammans med andra mäktiga nationers kvinnor, ner till dem som gått i graven. ¹⁹ Vem överträffar du i skönhet? Gå ner! Lägg dig bland de oomskurna. ²⁰ De ska falla bland dem som dödats med svärd. Svärdet är draget. Släpa bort dem med hela hopen. ²¹ De mäktiga ledarna talar ur dödsriket till honom och hans allierade: ’De oomskurna har kommit ner och ligger där, dödade med svärd.’

²² Där ligger Assur med hela sin här, mitt bland gravarna av alla sina slagna som fallit för svärd. ²³ Deras gravar är där nere i djupet, hans här ligger runt omkring hans grav. Alla är de dräpta, fallna för svärd, dessa som spred skräck i de levandes land.

²⁴ Där ligger Elam med hela sin här runt omkring hans grav. Alla är de dräpta, fallna för svärd. Oomskurna for de ner i jordens djup, dessa som spred skräck i de levandes land. Nu får de bära skammen med de andra som farit ner i graven. ²⁵ Bland de dräpta fick han sin bädd, med hela sin här i gravarna runt omkring. Alla är de oomskurna, dräpta med svärd, de som spred skräck i de levandes land. Nu får de bära skammen med de andra som farit ner i graven. De ligger bland de dräpta.

²⁶ Där ligger Meshek och Tuval, med hela sin här i gravarna runt omkring. Alla är de oomskurna, dräpta med svärd, de som spred skräck i de levandes land. ²⁷ De ligger inte bland de fallna, oomskurna hjältarna, som med sina vapen for ner i dödsriket och som ligger med sina svärd under huvudet och sina sköldar^[f] lagda över knotorna. De spred skräck i de levandes land.

²⁸ Också du ska krossas tillsammans med de oomskurna och ligga där bland dem som dräpts med svärd.

²⁹ Där ligger Edom med sina kungar och furstar, som trots sin makt ligger där med dem som dräpts med svärd. De ligger där tillsammans med de oomskurna, de som gått ner i graven.

³⁰ Där ligger alla furstarna från norr och alla från Sidon. De for ner bland de dräpta, trots den skräck de spred genom sin makt, och de kom på skam. De ligger där oomskurna tillsammans med dem som dräpts med svärd och bär skammen med dem som gått ner i graven.

³¹ Farao ser dem och blir tröstad i sorgen över sin här. Farao och hela hans här är dräpta med svärd, säger Herren, Herren. ³² Jag lät honom sprida skräck i de levandes land, men nu ska han och hela hans här ligga bland dem som dräpts med svärd, säger Herren, Herren.”

Budskap om hopp

(33:1—48:35)

Hesekiels uppgift som väktare

33 Herrens ord kom till mig: ² ”Du människa, tala till dina landsmän och säg till dem: ’Om jag låter ett svärd drabba ett land och folket där utser en man bland sig till sin väktare ³ och denne ser svärdet komma mot landet och slår larm med hornstöt och varnar folket, ⁴ och om någon som hör larmet inte bryr sig om det utan dödas av svärdet, så är han själv ansvarig för sin död. ⁵ Han hörde ju hornstöten men tog inte varning. Därför är han själv ansvarig för sin död. Om han hade lyssnat till varningen skulle han ha räddat sitt liv. ⁶ Men om väktaren ser svärdet komma och inte slår larm med hornstöt och varnar folket, och om någon då dödas av svärdet, ska denne dö i sin synd, och jag ska hålla väktaren ansvarig för hans död.’

⁷ Du människa, jag har utsett dig till en väktare för Israels folk. När du hör ett ord från mig ska du varna dem å mina vägnar. ⁸ När jag säger till den gudlöse: ’Du gudlöse, du måste dö!’ och du då inte varnar honom för hans leverne, kommer den gudlöse att dö i sin synd, men jag kommer att hålla dig ansvarig för hans död. ⁹ Men om du varnar den gudlöse så att han kan vända om från sitt leverne men om han ändå inte gör det, kommer han att dö i sin synd, men du har räddat ditt liv.

¹⁰ Du människa, säg till Israels folk: ’Ni säger: ”Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi tynar bort med dem. Hur ska vi kunna leva?” ’ ¹¹ Säg till dem: ’Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag önskar inte den ogudaktiges död. Jag vill att den gudlöse vänder om från sitt onda leverne, så att han får leva. Vänd om, vänd om från ert onda leverne! Varför skulle ni dö, israeliter?’

¹² Säg därför, du människa, till dina landsmän: ’Den rättfärdiges rättfärdighet kan inte rädda honom när han begår en överträdelse, och den gudlöses gudlöshet kommer inte att leda honom till fall, när han vänder om från sin gudlöshet. Den rättfärdige ska inte heller få leva genom sin rättfärdighet när han syndar.’ ¹³ Om jag säger till den rättfärdige att han ska få leva, men han förtröstar på sin egen rättfärdighet och gör det onda, ska inget av hans rättfärdighet bli ihågkommet. Han ska dö för det onda han gjort. ¹⁴ Likaså: Om jag säger till den gudlöse att han måste dö, men han då vänder om från sin synd och gör det som är rätt och rättfärdigt, ¹⁵ lämnar igen panten han tagit för lån eller lämnar tillbaka det han har stulit, följer livets bud och inte gör något ont – då ska han få leva. Han ska inte dö, ¹⁶ och ingen av hans gamla synder ska dras upp inför honom. Han har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han ska få leva.

¹⁷ Ändå säger dina landsmän att Herren inte handlar rätt, medan det är de själva som inte gör det. ¹⁸ Om den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och gör det som är ont, måste han dö. ¹⁹ Om den gudlöse omvänder sig från sin ondska och gör det som är rätt och rättfärdigt, ska han få leva. ²⁰ Ändå säger ni att Herren inte handlar rätt. Men jag ska döma var och en av er, israeliter, efter hans gärningar.”

Jerusalems fall och profetia mot de kvarvarande

²¹ Under det tolfte året av vår landsförvisning, på femte dagen i tionde månaden^[g], kom en flykting från Jerusalem till mig och berättade: ”Staden har fallit.” ²² Herrens hand hade kommit över mig på kvällen innan flyktingen kom, och han hade öppnat min mun på morgonen innan flyktingen kom, så att jag inte längre var stum utan kunde tala igen.

²³ Herrens ord kom till mig: ²⁴ ”Du människa, de som bor bland ruinerna i Israels land säger: ’Abraham var ensam, och ändå fick han äga landet. Vi är många, så visst ska landet vara givet som egendom åt oss.’ ²⁵ Säg därför till dem: ’Så säger Herren, Herren: Ni äter kött med blodet i. Ni sätter ert hopp till avgudar och utgjuter blod. Skulle ni då få äga landet? ²⁶ Ni förlitar er på era svärd. Ni gör avskyvärda ting. Ni kränker varandras hustrur. Skulle ni då få äga landet?’

²⁷ Säg så här till dem: ’Så säger Herren, Herren: Så sant jag lever ska de som är bland ruinerna falla för svärd. De som är ute på fälten ska ätas upp av vilda djur, och de som finns i fästningar och grottor ska dö av pest. ²⁸ Jag ska göra landet öde och obebott. Dess stolta styrka ska upphöra. Israels berg ska bli så öde att ingen vill vandra genom dem. ²⁹ Då ska de inse att jag är Herren, när jag gör landet öde och obebott på grund av de avskyvärda handlingar som de begått.’

³⁰ Du människa, dina landsmän pratar om dig vid husväggarna och dörrarna och säger till varandra: ’Kom, låt oss höra vad Herren har att säga!’ ³¹ Mitt folk kommer till dig så som folk brukar komma, och de sätter sig framför dig för att lyssna till dig, men de handlar inte enligt det de hör av dig. De talar som om de vore hängivna, men i verkligheten är de ute efter egen vinning. ³² Du har blivit för dem som en som bara sjunger kärlekssånger med vacker röst och spelar skickligt, för de hör vad du säger men handlar inte därefter.

³³ Men när det kommer – och det kommer – då ska de inse att det är en profet som har varit hos dem.”