Beginning

Faraos drömmar

41 Efter två år hände det att farao drömde att han stod vid Nilen. ² Han såg sju kor, vackra och feta, komma upp ur floden, och de betade i vassen. ³ Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, komma upp ur floden. De ställde sig bredvid de andra korna på flodstranden, ⁴ och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade farao.

⁵ Men han somnade igen och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, som växte på samma strå. ⁶ Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden. ⁷ Och de sju tunna axen slukade de sju frodiga och fulla axen. Sedan vaknade farao, och se, det var en dröm.

⁸ På morgonen var han orolig till sinnes, och han skickade efter och kallade till sig Egyptens alla spåmän och vise män. Farao berättade sina drömmar för dem, men det fanns ingen som kunde tyda dem för honom. ^9 (A) Då sade överste munskänken till farao: ”I dag måste jag påminna om mina synder. ¹⁰ När farao en gång var arg på sina tjänare, satte han mig och förste bagaren i förvar hos befälhavaren för livvakterna. ¹¹ Då hade vi båda samma natt var sin dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda tydning. ¹² Tillsammans med oss fanns där en ung hebré som var tjänare hos befälhavaren för livvakterna. Vi berättade våra drömmar för honom och han tydde dem för oss. Han tydde vad var och en av oss hade drömt, ¹³ och som han tydde för oss, så blev det. Jag fick tillbaka min tjänst och den andre hängdes.”

^14 (B) Då skickade farao bud efter Josef. Man skyndade sig att hämta ut honom ur fängelset, och han fick raka sig^[a] och byta kläder och kom sedan inför farao. ¹⁵ Farao sade till Josef: ”Jag har haft en dröm, och det finns ingen som kan tyda den. Men jag har hört om dig att när du får höra en dröm så kan du tyda den.” ¹⁶ Josef sade till farao: ”Inte jag, men Gud kan ge farao ett gynnsamt svar.”

¹⁷ Då sade farao till Josef: ”Jag drömde att jag stod på Nilens strand. ¹⁸ Jag såg sju kor, vackra och feta, komma upp ur floden, och de betade i vassen. ¹⁹ Sedan såg jag sju andra kor komma upp, klena och mycket fula och magra. Jag har aldrig sett så fula kor i hela Egyptens land. ²⁰ Och de magra och fula korna åt upp de sju första, feta korna. ²¹ Men när de hade svalt dem, märktes inte att de hade ätit upp dem. De var lika fula som förut. Sedan vaknade jag.

²² Men jag drömde igen och såg då sju ax, fullmatade och vackra, växa på samma strå. ²³ Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. ²⁴ Och de tunna axen slukade de sju vackra axen. Detta har jag talat om för spåmännen, men ingen kunde förklara det för mig.”

²⁵ Då sade Josef till farao: ”Faraos drömmar har en och samma betydelse. Gud har visat farao vad han tänker göra. ²⁶ De sju vackra korna betyder sju år, och de sju vackra axen betyder också sju år. Drömmarna har en och samma betydelse. ²⁷ De sju magra och fula korna som kom upp efter dem betyder sju år, likaså de sju tomma axen som var svedda av östanvinden. Det ska komma sju hungerår^[b].

²⁸ Det var det jag menade när jag sade till farao: Gud har låtit farao veta vad han tänker göra. ²⁹ Sju år ska komma med stort överflöd över hela Egyptens land. ³⁰ Men efter dem ska det komma sju hungerår så att man glömmer allt det överflöd som var i Egypten, och svälten ska ödelägga landet. ³¹ Man ska inte minnas överflödet som var i landet på grund av den svält som sedan kommer, för den ska bli mycket svår. ³² Och att farao har haft drömmen två gånger betyder att det är fast bestämt av Gud och att han låter det komma snart.

³³ Därför bör farao utse en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. ³⁴ Farao bör också sätta förvaltare över landet och ta upp en femtedel av skörden i Egypten under de sju överflödsåren. ³⁵ Under de kommande goda åren ska de samla in allt ätbart och lagra och förvara säd under faraos tillsyn i städerna. ³⁶ Det ska finnas förråd av livsmedel för landet under de sju hungerår som ska drabba Egypten. Då behöver inte landet gå under genom svälten.”

Josef upphöjs

³⁷ Detta tilltalade farao och alla hans tjänare, ³⁸ och han sade till dem: ”Finns det någon som har Guds ande som denne man?” ³⁹ Och farao sade till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du. ^40 (C) Du ska styra^[c] över mitt hus, och allt mitt folk ska rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen ska jag vara högre än du.” ⁴¹ Och farao sade till Josef: ”Se, jag sätter dig över hela Egyptens land.” ⁴² Och farao tog av ringen^[d] från sin hand och satte den på Josefs hand, och han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en kedja av guld runt hans hals. ^43 (D) Han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen och man ropade ”Abrek^[e]!” framför honom. Så satte farao honom över hela Egyptens land.

⁴⁴ Sedan sade farao till Josef: ”Jag är farao. Utan din vilja ska ingen i Egyptens land lyfta hand eller fot.” ⁴⁵ Farao gav Josef namnet Safenat-Panéa^[f] och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On^[g]. Sedan reste Josef omkring i Egyptens land.

⁴⁶ Josef var trettio år^[h] när han stod inför farao, Egyptens kung. Han lämnade farao och reste omkring i hela Egypten. ⁴⁷ Under de sju goda åren gav landet skörd i överflöd, ⁴⁸ och under dessa sju år samlade Josef in allt ätbart och lagrade det i städerna. I varje stad lagrade han den föda som kom från fälten runt omkring. ⁴⁹ På så sätt samlade Josef så mycket säd som det finns sand i havet. Till sist slutade han att hålla räkning på den, för den kunde inte räknas.

^50 (E) Innan hungeråren kom föddes två söner åt Josef. De föddes av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. ⁵¹ Josef gav den förstfödde namnet Manasse^[i], ”för”, sade han, ”Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus.” ⁵² Den andre gav han namnet Efraim^[j], ”för”, sade han, ”Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land.”

⁵³ Men de sju överflödsåren i Egypten tog slut.^{[k] 54 (F)} Och så började de sju hungeråren som Josef hade förutsagt. Det blev svält i alla länder, men i Egypten fanns det bröd överallt. ⁵⁵ Och när hela Egyptens land började hungra och folket ropade till farao efter bröd, sade han till alla egyptierna: ”Gå till Josef och gör som han säger!” ⁵⁶ När svälten hade brett ut sig över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd till egyptierna. Men svälten blev allt svårare i Egypten. ⁵⁷ Och man kom från hela världen till Josef i Egypten för att köpa säd, för svälten var svår i hela världen.

Josefs bröder i Egypten

42 ^(G) När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten, sade han till sina söner: ”Varför står ni bara och ser på varann?” ² Och han fortsatte: ”Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp säd åt oss, så att vi överlever och inte dör.” ³ Då reste tio av Josefs bröder ner för att köpa säd i Egypten.

⁴ Jakob skickade inte Josefs bror Benjamin med de andra bröderna, för han var rädd att det skulle hända honom någon olycka. ⁵ Så var också Israels söner bland dem som kom för att köpa säd, eftersom det rådde svält i Kanaans land.

^6 (H) Josef var nu den som hade makten i landet, och det var han som sålde säd till allt folket. Då kom Josefs bröder dit och bugade sig för honom med ansiktena mot jorden. ⁷ När Josef såg sina bröder kände han igen dem. Men han låtsades att han var en främling för dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: ”Var kommer ni ifrån?” De svarade: ”Från Kanaans land för att köpa säd.” ⁸ Trots att Josef kände igen sina bröder kände de inte igen honom. ^9 (I) Då tänkte Josef på drömmarna som han hade haft om dem. Han sade till dem: ”Ni är spejare^[l]. Ni har kommit för att se var landet saknar skydd.” ¹⁰ De svarade honom: ”Nej, herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat. ¹¹ Vi är alla söner till en och samme man. Vi är hederliga män, dina tjänare är inga spejare.”

¹² Men han sade till dem: ”Jo, ni har kommit för att ta reda på var landet saknar skydd.” ^13 (J) De svarade: ”Vi, dina tjänare, är tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Den yngste är hemma hos vår far och en lever inte längre.” ¹⁴ Josef sade till dem: ”Det är som jag har sagt er. Ni är spejare. ^15 (K) Så här ska jag pröva er: Så sant farao lever, ni slipper inte härifrån om inte er yngste bror kommer hit. ¹⁶ En av er måste gå och hämta hit er bror, medan ni andra stannar som fångar. Så kan jag pröva om ni har talat sanning. Annars är ni spejare, så sant farao lever.” ¹⁷ Sedan höll han dem i förvar i tre dagar.

¹⁸ På tredje dagen sade Josef till dem: ”Om ni vill leva så gör så här, för jag fruktar Gud. ¹⁹ Om ni är hederliga män, låt då en av era bröder stanna som fånge i huset där ni satt fängslade. Men ni andra får resa i väg och ta hem säden som ni köpt till hjälp mot svälten hos er. ²⁰ Ta sedan med er yngste bror hit till mig. Om ni talat sanning ska ni slippa dö.” Och de gjorde så.

²¹ Men de sade till varandra: ”Vi har skuld efter det vi gjorde mot vår bror. Vi såg ångesten i hans själ när han bad om förbarmande, men vi ville inte lyssna på honom. Därför har vi själva kommit i denna ångest.” ^22 (L) Ruben svarade dem: ”Sade jag inte till er att ni inte skulle synda mot pojken? Men ni lyssnade inte på mig. Därför utkrävs nu hans blod.” ²³ Men de visste inte att Josef förstod, för han talade till dem genom tolk. ²⁴ Han vände sig bort från dem och grät. Sedan vände han sig till dem igen och talade med dem. Och han tog Simeon från dem och lät fängsla honom inför deras ögon.

Josefs bröder återvänder till Kanaan

²⁵ Josef befallde att man skulle fylla deras säckar med säd och lägga tillbaka vars och ens pengar i hans säck och ge dem mat för resan. När man hade gjort så, ²⁶ lastade de säden på sina åsnor och reste därifrån. ²⁷ Men när en av dem öppnade sin säck vid en rastplats för att ge sin åsna foder, fick han se sina pengar ligga överst i säcken. ²⁸ Och han sade till sina bröder: ”Jag har fått tillbaka mina pengar. Titta här! De är i min säck!” Då sjönk deras mod, och darrande av skräck sade de till varandra: ”Vad har Gud gjort mot oss?”

²⁹ När de kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hade hänt dem och sade: ³⁰ ”Mannen som var herre där i landet talade hårt till oss och behandlade oss som om vi var spejare i landet. ³¹ Men vi sade till honom: Vi är hederliga män, vi är inga spejare. ³² Vi är tolv bröder, söner till en och samme far. En lever inte längre och den yngste är hemma hos vår far i Kanaans land. ³³ Men mannen som var herre i landet svarade oss: Så här ska jag ta reda på om ni är hederliga män: Lämna kvar en av era bröder hos mig. Ta det ni köpt mot svälten hemma hos er och res i väg. ³⁴ Kom sedan med er yngste bror hit till mig, så att jag kan vara säker på att ni inte är spejare utan hederliga män. Då ska jag ge tillbaka er bror till er och ni ska få röra er fritt i landet.”

³⁵ När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin pengapåse i sin säck. Både de och deras far blev förskräckta när de fick se pengapåsarna ³⁶ Och deras far Jakob sade till dem: ”Ni gör mig barnlös! Josef är borta, Simeon är borta och Benjamin vill ni också ta ifrån mig. Allting är emot mig!” ³⁷ Ruben sade då till sin far: ”Du får döda båda mina söner om jag inte för Benjamin tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig. Jag ska föra honom tillbaka till dig.” ^38 (M) Men han svarade: ”Min son får inte resa dit med er. Hans bror är död och han är ensam kvar. Om någon olycka skulle hända honom på resan ni tänker göra, skulle ni föra mina grå hår med sorg ner i dödsriket.”