Beginning

Jakob förbereder mötet med Esau

32 Och Jakob fortsatte sin färd. Då mötte Guds änglar honom. ^2 (A) När han såg dem sade han: ”Här är Guds skara.” Och han kallade platsen Mahanajim^[a].

³ Jakob skickade budbärare^[b] framför sig till sin bror Esau i Seirs land på Edoms mark^{[c] 4} och befallde dem: ”Så här ska ni säga till min herre Esau: Din tjänare Jakob hälsar: Jag har bott hos Laban och dröjt kvar där ända tills nu. ⁵ Jag har oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor, och nu sänder jag bud för att låta min herre veta det, så att jag kan finna nåd för dina ögon.”

⁶ När budbärarna kom tillbaka till Jakob sade de: ”Vi träffade din bror Esau, och han kommer emot dig med fyrahundra man.” ⁷ Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, korna och kamelerna i två skaror ⁸ och sade: ”Om Esau överfaller den ena skaran och slår den, så kan den andra komma undan.”

^9 (B) Och Jakob bad: ”Herre, min far Abrahams Gud och min far Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så ska jag göra dig gott. ¹⁰ Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. ¹¹ Rädda mig från min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig och mödrarna och barnen. ^12 (C) Du har själv sagt: Jag ska göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna.”

¹³ Jakob stannade där den natten. Från sina hjordar tog han ut gåvor till sin bror Esau: ¹⁴ tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar, ¹⁵ trettio kamelston som gav di och deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsneston med tio föl. ¹⁶ Han lämnade dem i sina tjänares hand, var hjord för sig, och sade: ”Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna.”

¹⁷ Sedan befallde han den som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: Vem tillhör du och vart går du, och vem tillhör djuren som du driver framför dig? ¹⁸ så ska du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva som han skickar till sin herre Esau, och själv kommer han efter oss.” ¹⁹ Han befallde också den andre och den tredje och alla de andra som drev hjordarna: ”Som jag har sagt er ska ni säga till Esau, när ni kommer fram till honom. ²⁰ Ni ska också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss.” Han tänkte nämligen: ”Jag vill beveka honom med gåvorna som kommer före mig. Sedan kommer jag själv inför hans ansikte. Kanske tar han då emot mig väl.” ²¹ Så kom gåvorna före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

Jakob kämpar vid Jabbok

²² Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe^[d]. ²³ Han tog dem och förde dem över bäckravinen tillsammans med allt annat han ägde. ^24 (D) Och Jakob blev ensam kvar.

Då brottades en man med honom ända tills gryningen kom. ²⁵ När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden så att höften gick ur led medan han brottades med honom. ²⁶ Och han sade: ”Släpp mig, för gryningen är här.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” ²⁷ Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob.” ^28 (E) Han sade: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel^[e], för du har kämpat med Gud och med människor och segrat.”

^29 (F) Och Jakob frågade: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du efter mitt namn?” Och han välsignade honom där.

^30 (G) Jakob kallade platsen Peniel^[f], för han tänkte: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.” ³¹ När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften.

³² Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan.

Jakob möter Esau

33 Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. ² Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. ³ Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger^[g] ner till jorden innan han kom fram till sin bror. ⁴ Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

^5 (H) När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: ”Vilka är de här som du har med dig?” Han svarade: ”Det är barnen som Gud har gett din tjänare.” ⁶ Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. ⁷ Efter dem kom Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist kom Josef och Rakel fram och bugade sig.

⁸ Esau frågade: ”Vad menade du med hela den skaran som jag mötte?” Han svarade: ”Jag ville finna nåd för min herres ögon.” ⁹ Men Esau sade: ”Jag har nog. Behåll det du har, min bror.” ¹⁰ ”Nej, jag ber dig”, svarade Jakob ”om jag har funnit nåd för dina ögon så ta emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte när du tar emot mig så vänligt. ¹¹ Ta emot gåvan som skickades till dig, för Gud har varit nådig mot mig och jag har allt.” Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den.

¹² Och Esau sade: ”Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig.” ¹³ Men Jakob svarade honom: ”Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. ¹⁴ Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir.” ¹⁵ Då sade Esau: ”Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig.” Men Jakob svarade: ”Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon.”

¹⁶ Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir. ¹⁷ Men Jakob begav sig till Suckot^[h] och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot.

¹⁸ Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Shekem^[i] i Kanaans land och slog läger utanför staden. ^19 (I) Den mark där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor^[j] av sönerna till Hamor, Shekems far. ²⁰ Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel^[k].

Våldtäkten mot Dina

34 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att träffa flickorna i landet. ² Shekem som var son till hivén Hamor, fursten i landet, fick se henne och tog henne. Han låg med henne och förnedrade henne. ³ Men hans hjärta fäste sig vid Jakobs dotter Dina. Han älskade flickan och talade vänligt med henne. ⁴ Och Shekem sade till sin far Hamor: ”Skaffa mig den flickan till hustru^[l].”

⁵ Jakob fick höra att hans dotter Dina hade blivit orenad, men eftersom hans söner var ute på marken med boskapen teg Jakob tills de kom hem. ⁶ Men Shekems far Hamor gick ut till Jakob för att tala med honom. ^7 (J) När Jakobs söner kom hem från marken och fick höra vad som hänt, kände de sorg och vrede över vad Shekem gjort. Att han hade legat med Jakobs dotter var en dårskap i Israel, något som inte fick ske.

⁸ Men Hamor talade med dem och sade: ”Min son Shekem har fäst sig vid er syster. Ge henne åt honom till hustru. ⁹ Gift in er hos oss. Ge oss era döttrar så kan ni ta våra döttrar till hustrur. ¹⁰ Slå er ner hos oss och landet ska ligga öppet för er. Bo här och flytta omkring och skaffa er ägodelar.” ¹¹ Och Shekem sade till hennes far och hennes bröder: ”Låt mig finna nåd för era ögon. Det ni begär vill jag ge er. ¹² Begär av mig hur stor brudgåva och annan gåva som helst. Jag vill ge vad ni fordrar av mig. Ge mig bara flickan till hustru.”

¹³ Jakobs söner svarade Shekem och hans far Hamor med list, eftersom han hade orenat deras syster Dina. ¹⁴ De sade till dem: ”Vi kan inte gå med på att ge vår syster åt en man som har förhud. Det skulle vara en skam för oss. ¹⁵ Vi kan göra er till viljes bara på det villkoret att ni blir som vi och att alla män bland er låter omskära sig. ¹⁶ Då ska vi ge er våra döttrar och ta era döttrar till hustrur, vi ska bo bland er och bli ett enda folk med er. ¹⁷ Men om ni inte lyssnar till oss och inte låter er omskäras, kommer vi att ta vår syster och dra bort.”

¹⁸ Hamor och hans son Shekem tyckte att deras förslag lät bra. ¹⁹ Och den unge mannen dröjde inte med att göra som de sade, eftersom han var kär i Jakobs dotter. Och han var mer ansedd i sin fars hus än någon annan.

²⁰ Hamor och hans son Shekem gick till stadsporten^[m] och talade till männen i staden. De sade: ²¹ ”Dessa män är fredligt sinnade mot oss. De kan få bo i landet och flytta omkring här. Landet har ju gott om utrymme för dem. Vi tar deras döttrar till hustrur åt oss och ger dem våra döttrar. ²² Men endast på ett villkor kommer männen att göra oss till viljes och bo bland oss och bli ett enda folk med oss: att alla män hos oss blir omskurna liksom de är omskurna. ²³ Då kommer deras boskap och egendom och alla deras dragdjur att tillhöra oss. Låt oss därför göra dem till viljes så att de bor kvar bland oss.” ²⁴ Och folket lydde Hamor och hans son Shekem. Alla män som bodde innanför stadsporten lät omskära sig.

^25 (K) Men på tredje dagen, när männen var sjuka av såren, tog Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföll oväntat staden och dödade alla av manligt kön. ²⁶ Även Hamor och hans son Shekem dödade de med svärd och tog med sig Dina ut ur Shekems hus och gav sig i väg. ²⁷ Och Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden eftersom deras syster hade blivit orenad. ²⁸ De tog deras får, kor och åsnor, både det som fanns i staden och det som fanns ute på fälten. ²⁹ Alla deras ägodelar och alla deras barn och kvinnor förde de bort som byte tillsammans med allt annat som fanns i husen.

³⁰ Men Jakob sade till Simeon och Levi: ”Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet, kananeerna och perisseerna. Jag har bara några få män. Nu går de samman mot mig och slår ihjäl mig. Både jag och mitt hus kommer att förgöras.” ³¹ Men de svarade: ”Ska man då få behandla vår syster som en hora?”