Book of Common Prayer
Psalm 72
Den rättfärdige kungen och hans rike
1 Av Salomo.
Gud, ge åt kungen dina domar,
din rättfärdighet åt kungasonen!
2 Han skall döma ditt folk med rättfärdighet,
dina betryckta med rättvisa.
3 Bergen skall bära frid åt folket,
höjderna rättfärdighet.
4 Han skall skaffa rätt åt de betryckta bland folket,
han skall frälsa de fattiga
och krossa förtryckaren.
5 Dig skall man frukta från släkte till släkte,
så länge solen finns till, så länge månen skiner.
6 Han skall vara lik regnet som faller på nyslagen äng,
lik en regnskur som vattnar jorden.
7 I hans dagar skall den rättfärdige blomstra,
stor frid skall råda tills månen ej längre finns.
8 Han skall härska från hav till hav
och från floden[a] intill jordens ändar.
9 Öknens inbyggare skall buga sig för honom,
hans fiender skall slicka stoftet.
10 Kungar från Tarsis och kustländerna
skall ge honom skatt,
kungar från Saba och Seba
skall bära fram gåvor.
11 Alla kungar skall falla ner för honom,
alla hednafolk tjäna honom.
12 Ty han skall rädda den fattige som ropar
och den betryckte som ingen hjälpare har.
13 Han skall vara mild mot den svage och fattige,
och frälsa de fattigas själar.
14 Från förtryck och våld skall han återlösa deras själ,
deras blod är dyrbart i hans ögon.
15 Må han leva och få guld från Saba.
Må man ständigt be för honom,
dagligen välsigna honom.
16 Må säden växa rikligt i landet,
ända upp till bergens topp.
Må dess frukt vaja som Libanons skog,
och folket i städerna blomstra som örter på marken.
17 Må hans namn förbli för evigt,
så länge solen skiner må hans namn leva vidare.
I honom skall man välsigna sig,
alla hednafolk skall prisa honom salig.
18 Lovad vare Herren Gud, Israels Gud,
som ensam gör under!
19 Lovat vare hans härliga namn för evigt,
hela jorden vare full av hans ära!
Amen, amen.
20 Slut på Davids, Isais sons, böner.
Samuels födelse
1 I Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. 2 Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga. 3 Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Silo, där Elis båda söner Hofni och Pinehas var Herrens präster. 4 Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret. 5 Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del, ty han hade henne kär, även om Herren hade gjort henne ofruktsam. 6 För att göra henne upprörd brukade hennes medtävlerska retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. 7 Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.
Nu grät Hanna och ville inte äta något. 8 Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?" 9 Sedan de hade ätit och druckit i Silo, reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. 10 Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. 11 Hon gav ett löfte och sade: " Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud."
12 När hon länge bad inför Herren, gav Eli akt på hennes mun. 13 Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken. 14 Därför sade han till henne: "Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att ruset går av dig!"
15 "Nej, min herre", svarade Hanna, "jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. 16 Tag inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund." 17 Då svarade Eli henne: "Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett honom om." 18 Hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon". Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte längre sorgsen ut.
19 De steg alla upp tidigt följande morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana kände[a] sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. 20 Hanna blev havande och födde en son, när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel,[b] ty hon sade: "Av Herren har jag begärt honom."
Kristus är större än Mose
3 Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. 2 Han var betrodd av den som hade insatt honom, liksom Mose var betrodd i hela Guds hus. 3 Men Jesus är värd mycket större ära än Mose, liksom byggmästaren är värd större heder än själva huset. 4 Varje hus är byggt av någon, men Gud är den som har byggt allt. 5 Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas. 6 Men Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus, och hans hus är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och vårt hopp som vi berömmer oss av.
Psalm 146
Herren vår hjälpare
1 Halleluja!
Lova Herren, min själ!
2 Jag vill lova Herren så länge jag lever,
jag vill lovsjunga min Gud så länge jag är till.
3 Lita inte på furstar,
inte på människor som ej kan frälsa.
4 När deras ande lämnar dem,
vänder de åter till stoft.
Den dagen går deras planer om intet.
5 Salig är den som har Jakobs Gud till sin hjälpare.
Han sätter sitt hopp till Herren, sin Gud,
6 till honom som har gjort himmel och jord
och hav och allt som finns i dem,
till honom som är trofast för evigt,
7 som skaffar rätt åt de förtryckta
och ger bröd åt de hungriga.
Herren befriar de fångna,
8 Herren öppnar de blindas ögon,
Herren reser upp de nerböjda,
Herren älskar de rättfärdiga,
9 Herren bevarar främlingar
och styrker faderlösa och änkor,
men de ogudaktigas väg gör han krokig.
10 Herren är konung i evighet,
din Gud, Sion, från släkte till släkte.
Halleluja!
Psalm 147
Tacksägelse för Herrens välgärningar
1 Halleluja!
Det är gott att lovsjunga vår Gud.
Sådan lovsång är ljuvlig och skön.
2 Herren bygger upp Jerusalem,
han samlar dem som drivits bort från Israel.
3 Han helar dem som har förkrossade hjärtan,
deras sår förbinder han.
4 Han bestämmer stjärnornas mängd,
han nämner dem alla vid namn.
5 Stor är vår Herre och väldig i kraft,
hans förstånd har ingen gräns.
6 Herren uppehåller de ödmjuka,
men de ogudaktiga slår han till jorden.
7 Sjung till Herren med tacksägelse.
Lovsjung vår Gud till harpa,
8 han som täcker himlen med moln
och bereder regn åt jorden,
han som låter gräs skjuta upp på bergen
9 och ger föda åt djuren,
åt korpens ungar som ropar.
10 Han har ej sin lust i hästens styrka,
ej sin glädje i mannens snabbhet.
11 Herren gläder sig åt dem som fruktar honom,
åt dem som hoppas på hans nåd.
12 Jerusalem, prisa Herren,
Sion, lova din Gud!
13 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta,
han har välsignat dina barn i dig.
14 Han ger dina gränser fred,
han mättar dig med bästa vete.
15 Han sänder sitt budskap till jorden,
hans ord går ut med hast.
16 Han låter snö falla som ull,
rimfrost strör han ut som aska.
17 Han kastar sitt hagel som smulor,
vem kan uthärda hans köld?
18 Han sänder sitt ord och det frusna smälter,
han låter sin vind blåsa och vattnen strömmar.
19 Han har förkunnat sitt ord för Jakob,
sina stadgar och bud för Israel.
20 Så har han inte gjort för något hednafolk,
de känner inte hans domslut.
Halleluja!
25 Då uppstod en tvist mellan några av Johannes lärjungar och en jude om reningen. 26 De gick till Johannes och sade: "Rabbi, han som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla går till honom." 27 Johannes svarade: "Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen. 28 Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom. 29 Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. 30 Han måste bli större och jag mindre.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln