Book of Common Prayer
Tacksamhet och bön
40 För körledaren. En psalm av David.
2 (A) Jag väntade och väntade på Herren,
och han böjde sig till mig
och hörde mitt rop.
3 (B) Han drog mig upp ur fördärvets grop,
upp ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på klippan
och gjorde mina steg fasta,
4 han lade en ny sång i min mun,
en lovsång till vår Gud.
Många ska se det och frukta
och förtrösta på Herren.
5 (C) Salig är den som har Herren
till sin trygghet[a]
och inte vänder sig till de stolta,
de som viker av till lögn.
6 (D) Herre min Gud,
många är undren du gjort
och tankarna du tänkt för oss.
Inget kan liknas vid dig.
Jag vill förkunna
och berätta om dem,
de är fler än man kan räkna.
7 (E) Slaktoffer och matoffer
vill du inte ha
– du har öppnat mina öron[b] –
brännoffer och syndoffer
begär du inte.
8 (F) Därför säger jag:
"Se, jag kommer,
i bokrullen står det skrivet om mig.
9 (G) Att göra din vilja, min Gud,
är min glädje.
Din lag är i mitt hjärta."[c]
10 (H) Jag förkunnar glädjebudet
om rättfärdighet
i den stora församlingen,
jag sluter inte mina läppar.
Du, Herre, vet det.
11 Jag döljer inte din rättfärdighet
i mitt hjärta,
jag talar om din trofasthet
och din frälsning.
Jag gömmer inte
din nåd och din sanning
för den stora församlingen.
12 (I) Du, Herre, tar inte
din barmhärtighet ifrån mig.
Din nåd och din sanning
ska alltid bevara mig,
13 (J) för jag är omgiven av
otaliga onda ting.
Mina synder har hunnit ifatt mig,
jag orkar inte se dem[d].
De är fler än håren på mitt huvud.
Mitt mod sviker mig.
14 Var nådig, Herre, och rädda mig!
Herre, skynda till min hjälp!
15 (K) Låt alla som vill ta mitt liv
möta skam och vanära,
låt dem som önskar mig ont
vika tillbaka och skämmas.
16 (L) Låt dem häpna av skam,
de som säger till mig:
"Haha, haha!"
17 (M) Låt alla som söker dig
få jubla och glädjas i dig,
låt dem som älskar din frälsning
alltid säga: "Herren är stor!"
18 (N) Jag är betryckt och fattig,
men Herren tänker på mig.
Du är min hjälp och befriare.
Min Gud, dröj inte!
Räddning från fiender
54 För körledaren, till stränginstrument. En vishetspsalm av David, 2 (A) när sifiterna kom[a] och sade till Saul: "David håller sig gömd hos oss."
Bön om syndernas förlåtelse
51 För körledaren. En psalm av David, 2 (A) när profeten Natan kom till honom efter att han gått in till Bat-Seba[a].
3 Gud, var mig nådig
efter din godhet,
utplåna mina överträdelser
efter din stora barmhärtighet.
4 Tvätta mig ren från min skuld,
rena mig från min synd,
5 för jag känner mina överträdelser
och min synd är alltid inför mig.
6 (B) Mot dig, just mot dig, har jag syndat
och gjort det som är ont
i dina ögon.
Därför har du rätt när du talar,
du är ren när du dömer.
7 (C) Ja, med skuld är jag född
och med synd blev jag till
i min moders liv.
8 Du älskar sanning i hjärtat,
lär mig då vishet i mitt innersta.
9 (D) Rena mig med isop[b]
så att jag blir ren,
tvätta mig
så att jag blir vitare än snö.
10 Låt mig höra fröjd och glädje,
låt de ben du har krossat få jubla.
11 Vänd bort ditt ansikte
från mina synder,
utplåna all min skuld.
12 (E) Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
och ge mig på nytt
en frimodig ande.
13 Förkasta mig inte från ditt ansikte
och ta inte din helige Ande
ifrån mig.
14 (F) Låt mig åter få glädjas
över din frälsning
och håll mig uppe
med en villig[c] ande.
15 Jag ska lära överträdarna dina vägar
så att syndare omvänder sig
till dig.
16 (G) Rädda mig från blodskuld,
Gud, du min frälsnings Gud,
så ska min tunga jubla
över din rättfärdighet.
17 Herre, öppna mina läppar,
så ska min mun förkunna ditt lov.
18 (H) Slaktoffer gläder dig inte,
annars skulle jag ge dig det,
brännoffer vill du inte ha.
19 (I) Det offer Gud vill ha
är en förkrossad ande.
Ett förkrossat och bedrövat hjärta
föraktar du inte, Gud.
20 Gör gott mot Sion i din nåd,
bygg upp Jerusalems murar.
21 (J) Då ska du få glädjas åt rätta offer,
brännoffer och heloffer.
Då ska tjurar offras på ditt altare.
Nehemja beger sig till Jerusalem
2 Detta hände i månaden Nisan,[a] i Artashastas[b] tjugonde regeringsår. Vin stod framdukat inför kungen, och jag tog vinet och gav det åt honom. Jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom.
2 Han frågade mig: ”Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon sorg i hjärtat.” Då blev jag mycket rädd, 3 (A) och jag sade till honom: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, när staden där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?” 4 Kungen sade till mig: ”Så vad önskar du?”
Då bad jag till himlens Gud 5 och svarade sedan kungen: ”Om det behagar kungen[c] och om din tjänare funnit nåd inför dig, så sänd mig till Juda, staden där mina fäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen.” 6 Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: ”Hur länge varar din resa[d], och när kommer du tillbaka?” Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända i väg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom. 7 Jag sade till honom: ”Om kungen finner för gott, så låt mig få brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden så att de låter mig passera deras land tills jag når Juda, 8 och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken[e], så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv ska bo.” Och kungen gav mig det, eftersom min Guds goda hand var över mig. 9 När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden gav jag dem kungens brev.
Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare. 10 Men när horoniten Sanballat[f] och den ammonitiske tjänstemannen Tobia[g] hörde det, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl.
11 Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. 12 Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Djuret jag red på var det enda jag hade med mig. 13 (B) I natten drog jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nedrivna och portarna var förtärda av eld. 14 Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där kunde inte djuret ta sig fram med mig. 15 Så fortsatte jag uppför dalen om natten och undersökte muren och återvände sedan in genom Dalporten och var så tillbaka.
16 Föreståndarna[h] visste inte var jag hade varit eller vad jag gjorde, för jag hade hittills inte nämnt något för judarna, prästerna, stormännen, föreståndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet. 17 Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom och låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” 18 Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det goda verket.
19 (C) Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Geshem[i] hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: ”Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?” 20 Då svarade jag dem: ”Himlens Gud ska låta det gå oss väl, och vi hans tjänare ska börja bygga. Men ni har varken någon del, rätt eller historia i Jerusalem.”
12 (A) Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Då blev det en stor jordbävning. Solen blev svart som en sorgdräkt[a], och hela månen blev som blod. 13 (B) Himlens stjärnor föll ner på jorden, som när fikonträdet fäller sina omogna frukter när det skakas av en kraftig vind. 14 (C) Och himlen försvann som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sina platser. 15 (D) Och jordens kungar, stormännen och befälhavarna, de rika och mäktiga och alla slavar och fria gömde sig i hålor och bland bergens klippor, 16 (E) och de sade till bergen och klipporna: "Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede! 17 (F) Deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?"
De etthundrafyrtiofyra tusen
7 (G) Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka jordens fyra vindar så att ingen vind skulle blåsa över jorden eller havet eller något träd. 2 Och jag såg en annan ängel som kom upp från öster med den levande Gudens sigill[b]. Han ropade med stark röst till de fyra änglarna som hade fått makt att skada jorden och havet: 3 (H) "Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänares pannor!"
4 (I) Och jag hörde antalet av dem som hade fått sigillet, etthundrafyrtiofyra tusen[c] från Israels alla stammar:
Liknelsen om ogräset
24 Han lade fram en annan liknelse för dem: "Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. 25 Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. 26 När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset.
27 Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? 28 Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? 29 Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. 30 (A) Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation