Book of Common Prayer
Ödmjuk förtröstan
131 [a]En pilgrimssång av David.
Herre, mitt hjärta är inte högmodigt,
mina ögon är inte stolta.
Jag ägnar mig inte åt stora ting,
åt sådant som är för svårt för mig.
2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ
som ett avvant barn hos sin mor.
Som ett avvant barn
är min själ i mig.[b]
3 Israel, hoppas på Herren,
från nu och till evig tid!
Davids löfte och Herrens löfte
132 [c]En pilgrimssång.
Herre, tänk på David,
på allt han fick utstå,
2 hur han gav Herren sin ed,
sitt löfte till Jakobs Mäktige:
3 [d]"Jag ska inte gå in i mitt hus,
inte ligga på min bädd,
4 [e]inte unna mina ögon någon sömn
eller mina ögonlock någon vila
5 [f]förrän jag funnit en plats åt Herren,
en boning åt Jakobs Mäktige."
6 [g]Vi hörde det i Efrata,
vi upptäckte det i skogsbygden[h].
7 [i]Låt oss gå in i hans boning,
låt oss tillbe vid hans fotpall.
8 [j]Res dig, Herre,
och kom till din viloplats,
du och din makts ark!
9 Låt dina präster vara klädda
i rättfärdighet
och dina trogna få jubla.
10 [k]För din tjänare Davids skull,
avvisa inte din smorde!
11 [l]Herren har gett David sin ed,
en sann ed som han
inte tar tillbaka:
"En av dina ättlingar[m]
ska jag sätta på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
och mitt vittnesbörd
som jag ska lära dem,
då ska också deras barn
sitta på din tron till evig tid."
13 Ja, Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning:
14 [n]"Detta är min viloplats till evig tid.
Här ska jag bo, hit längtar jag.
15 Sions förråd ska jag rikligt välsigna,
dess fattiga ska jag mätta med bröd.
16 [o]Dess präster ska jag
klä i frälsning
och dess trogna ska jubla högt.
17 [p]Där ska jag låta ett horn[q] växa upp
åt David,
jag har berett en lampa
åt min smorde.
18 Hans fiender ska jag klä i skam,
men på honom
ska kronan glänsa."
Brödragemenskapens välsignelse
133 En pilgrimssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor enigt tillsammans!
2 [r]Det är som när den fina oljan
på huvudet[s]
rinner ner över skägget,
över Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som när Hermons dagg
kommer ner över Sions berg.
Där skänker Herren välsignelsen,
liv till evig tid.
Lova Herren om natten
134 [t]En pilgrimssång.
Lova Herren,
alla ni Herrens tjänare
som står i Herrens hus om natten!
2 Lyft era händer mot helgedomen
och lova Herren!
3 [u]Herren välsigne dig från Sion,
han som har gjort
himmel och jord.
Herrens stora under
135 [v]Halleluja!
Prisa Herrens namn,
prisa det, ni Herrens tjänare
2 som står i Herrens hus,
i gårdarna till vår Guds hus!
3 [w]Prisa Herren, för Herren är god,
lovsjung hans namn,
för det är ljuvligt.
4 [x]Herren har utvalt Jakob åt sig,
Israel till sin egendom.
5 [y]Jag vet att Herren är stor,
vår Herre är större än alla gudar.
6 [z]Allt vad Herren vill,
det gör han i himlen och på jorden,
i haven och i alla djup.
7 [aa]Han låter moln stiga
vid jordens ände,
han sänder blixtar med regn
och skickar ut vinden
från sina förråd.
8 [ab]Han slog de förstfödda i Egypten,
både människor och boskap.
9 [ac]Han sände tecken och under
mitt i dig, Egypten,
mot farao och alla hans tjänare.
10 [ad]Han slog många folk[ae]
och dödade mäktiga kungar –
11 [af]Sichon, amoreernas kung,
Og, Bashans kung,
och Kanaans alla riken –
12 [ag]och gav deras land som arvedel,
till arvedel åt sitt folk Israel.
13 [ah]Herre, ditt namn består för evigt,
Herre, ditt rykte
från släkte till släkte,
14 [ai]för Herren ska döma sitt folk
och förbarma sig
över sina tjänare.
15 [aj]Hednafolkens avgudar
är silver och guld,
verk av människohand.
16 De har mun men kan inte tala,
ögon men kan inte se,
17 öron men kan inte höra.
Ingen ande finns i deras mun.
18 De som har gjort dem blir som de,
likaså alla som litar till dem.
19 Israels hus, lova Herren!
Arons hus, lova Herren!
20 Levis hus, lova Herren!
Ni som vördar Herren,
lova Herren!
21 Lovad är Herren från Sion,
han som bor i Jerusalem.
Halleluja!
4 (A) Därefter befallde kungen översteprästen Hilkia och prästerna under honom liksom dem som höll vakt vid ingången, att de ur Herrens tempel skulle föra bort alla de föremål som var gjorda åt Baal och Asheran och åt himlens hela härskara. Och han brände dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men askan efter dem lät han föra till Betel. 5 (B) Han avsatte också de avgudapräster som Juda kungar hade tillsatt för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer och runt omkring Jerusalem, liksom dem som tände offereld åt Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himlens hela härskara. 6 (C) Och han förde Asheran ut ur Herrens hus till Kidrons dal utanför Jerusalem och brände den där. Han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den allmänna begravningsplatsen. 7 (D) Han rev dessutom ner husen för dem som utövade manlig tempelprostitution i Herrens hus och där kvinnor vävde tyg till tält åt Asheran. 8 (E) Han hämtade alla prästerna från Juda städer och orenade offerhöjderna där prästerna hade tänt offereld, från Geba[a] ända till Beer-Sheba[b]. Han bröt ner offerhöjderna vid portarna, de som fanns vid ingången till stadsfogden Josuas port och de som fanns till vänster när man gick in genom stadsporten.
9 (F) Men offerhöjdsprästerna fick inte stiga upp till Herrens altare i Jerusalem, utan de åt osyrat bröd bland sina bröder. 10 (G) Josia orenade också Tofet[c] i Hinnoms barns dal för att ingen skulle låta sin son eller dotter gå genom eld till offer åt Molok. 11 (H) Han tog bort de hästar som Juda kungar hade invigt åt solen och ställt upp så att man inte kunde gå in i Herrens hus, vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim. Solens vagnar[d] brände han upp.
12 (I) Kungen bröt ner altarna på taket över Ahas övre sal som Juda kungar hade gjort, likaså de altaren som Manasse hade gjort på de båda förgårdarna till Herrens hus. Sedan skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons dal. 13 (J) Han orenade offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets berg[e], som Israels kung Salomo hade byggt åt Astarte, sidoniernas vidrighet, åt Kemosh, Moabs vidrighet och åt Milkom, ammoniternas avskyvärda avgud. 14 (K) Stoderna slog han sönder och asherapålarna högg han ner. Platsen där de hade stått fyllde han med människoben[f].
15 (L) Han bröt också ner altaret i Betel med dess offerhöjd. Det var den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son, hade byggt upp, han som fick Israel att synda. Därefter brände han offerhöjden och stötte sönder den till stoft och brände dessutom Asheran. 16 (M) När Josia såg sig om och fick se gravarna som fanns på berget, lät han hämta ut benen ur gravarna och brände dem på altaret och orenade det så, i enlighet med Herrens ord genom gudsmannen[g] som sade att det skulle ske. 17 (N) Kungen frågade: ”Vad är det för ett minnesmärke som jag ser där?” Folket i staden svarade: ”Där ligger gudsmannen begravd, han som kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske som du nu har gjort.” 18 (O) Då sade han: ”Låt honom vara. Ingen får röra hans ben.” Så lämnade man hans ben i fred och även benen av den profet som hade kommit dit från Samarien.
19 Josia avlägsnade också alla de offerhöjdshus i Samariens städer som Israels kungar hade byggt upp och som väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem precis på samma sätt som han hade gjort i Betel. 20 (P) Alla offerhöjdspräster som fanns där avrättade han på altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter vände han tillbaka till Jerusalem.
Ett rätt påskfirande
21 (Q) Kungen befallde allt folket: ”Fira påskhögtid[h] åt Herren er Gud så som det är föreskrivet i denna förbundsbok.” 22 En sådan påskhögtid hade nämligen inte firats sedan den tid då domarna dömde Israel, inte någon gång under hela den tid som kungar regerade i Israel och Juda. 23 Det var först i kung Josias artonde regeringsår som en sådan påskhögtid firades åt Herren i Jerusalem.
Josias övriga åtgärder
24 (R) Dessutom skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen, husgudarna[i] och avgudarna och allt det avskyvärda som man kunde se i Juda land och i Jerusalem. Han gjorde det för att upprätthålla de lagord som fanns skrivna i den bok som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus. 25 (S) Före Josia hade det inte funnits någon kung som var som han, ingen som så av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sin kraft hade vänt sig till Herren i enlighet med hela Mose lag. Efter honom kom inte heller någon som var lik honom.
De andliga gåvorna
12 När det gäller de andliga gåvorna, bröder, vill jag inte att ni ska vara okunniga. 2 (A) Ni vet att när ni var hedningar drogs ni oemotståndligt till de stumma avgudarna. 3 (B) Därför ska ni veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: "Förbannelse över Jesus", och att ingen kan säga "Jesus är Herren[a]" annat än i kraft av den helige Ande.
4 (C) Det finns olika nådegåvor, men Anden är densamme. 5 Det finns olika tjänster, men Herren är densamme. 6 Det finns olika kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla.
7 Men hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta. 8 (D) Den ene får av Anden ord av vishet, den andre får ord av kunskap genom samme Ande. 9 (E) En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, 10 (F) en annan att göra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål. 11 (G) Men i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.
Jesus uppväcker Jairus dotter
18 (A) Medan Jesus talade till dem, kom en synagogföreståndare och föll ner för honom och sade: "Min dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne, så får hon liv igen." 19 Då reste sig Jesus och följde med honom, tillsammans med sina lärjungar.
20 Plötsligt kom en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. Hon närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid hörntofsen[a] på hans mantel, 21 för hon tänkte: "Om jag så bara får röra vid hans mantel blir jag frisk."[b] 22 Jesus vände sig om och såg henne, och han sade: "Var lugn, min dotter. Din tro har frälst dig." Och från den stunden var kvinnan frisk.
23 (B) När Jesus kom fram till synagogföreståndarens hus och såg flöjtblåsarna och den upprörda folkskaran, 24 sade han: "Gå härifrån! Flickan är inte död. Hon sover." Då hånskrattade de åt honom. 25 Men när folket hade skickats ut gick han in och tog flickans hand, och hon reste sig. 26 Och ryktet om detta gick ut i hela det området.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation